Här sitter jag och funderar på pengar.
Jag har i större delen av mitt liv varit av åsikten att pengar inte är särskilt viktigt i livet. Viktigast är att vara lycklig. Fast nu har jag konstaterat, mot min vilja, att... pengar gör mig lycklig. are.
För häromdagen köpte jag mig en riktigt varm och go och samtidigt tunn kofta, och vips slipper jag sitta och frysa på kontoret. Och på väg till jobbet idag sitter jag och bestämmer att den här vintern (när jag har fast inkomst för första gången på x antal år) så ska jag köpa mig ett par fodrade, skitbra, skitfina, skitbekväma vinterstövlar. För det har jag råd med. Och konstaterar att jag kommer att slippa frysa om fötterna för första vintern på x antal år.
Att mysa omkring i sköna kläder som samtidigt är snygga, gör mig lycklig. are. Så, lite pengar skadar inte. Snarare tvärtom.
Jag hafver alltså blivit kapitalist.
torsdag, september 30, 2010
onsdag, september 29, 2010
Det är de små små detaljerna som gör'et
På ett sätt har livet krympt sen jag började jobba. För jag inser att jag glädjer mig åt andra saker nu än då.
Sittplats på bussen.
Solsken = ljus morgon.
Fina höga vita svampar i en trädgård vi passerar.
Fåren jag åker förbi varje dag, som ligger där som små goa ulltottar i grönt gräs under träd som sprakar i orange, gult och rött.
Och idag... det blanka blanka havet i viken mitt emot skolan. Och en varm, nyköpt kofta.
Guldkant i vardagen. De stora insikterna, de stora aha-upplevelserna får vänta. Just nu, är det det lilla som gäller. Uppenbarligen.
Sittplats på bussen.
Solsken = ljus morgon.
Fina höga vita svampar i en trädgård vi passerar.
Fåren jag åker förbi varje dag, som ligger där som små goa ulltottar i grönt gräs under träd som sprakar i orange, gult och rött.
Och idag... det blanka blanka havet i viken mitt emot skolan. Och en varm, nyköpt kofta.
Guldkant i vardagen. De stora insikterna, de stora aha-upplevelserna får vänta. Just nu, är det det lilla som gäller. Uppenbarligen.
tisdag, september 28, 2010
Det vettifan om jag gillar olika...?
Har pratat en hel del om passion vs äkta kärlek med nära och kära den senaste tiden. Empiriska undersökningar hävda att majoriteten av kvinnor i min ålder väljer en livspartner som är trygg och stabil, medan männen ålder fladdrar runt och letar efter en livskamrat baserad på passion.
Jag funderar. Och konstaterar att om detta är faktum, att männen tänker med dicken och kvinnor med hjärnan, så är det ju inte så konstigt att vi har så många singlar i vårt samhälle.
Jag funderar. Och konstaterar att de tjejpar jag känner är jävligt stabila och har valt varandra för livet. Och att de killpar jag känner är jävligt instabila, och många av dem baseras på "öppet förhållande", dvs vi har valt varandra för livet, men vi får knulla runt bäst vi vill. (Gärna båda två med samma person samtidigt dessutom. The more the merrier?)
Och jag antar att genusintresserade kanske sätter sitt kaffe i den berömda vrånga strupen nu. För jag hävdar, med bestämdhet, att kvinnor och män ÄR olika. Oavsett om de är straight, bi eller gay. Och med det säger jag ABSOLUT INTE att jag tycker att kvinnor och män ska behandlas olika utifrån sitt kön. Varje individ ska behandlas som en individ. Punkt. Men, jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att det är stora skillnader mellan kvinnor och män. Alltså skillnader som går utanför det rent biologiska - tjejer/bröst/mindre musker, killar/dick/testosteron (oh nej, ingen värdering där, har absolut inget med att jag var på ett boxpass igår där männen frustade som tjurar och skrek åt varandra, hetsade och tävlade, vilket fick vissa kvinnor med låg självkänsla att försöka bete sig som männen och tävla på deras villkor). Utan själsliga och ideologiska skillnader.
Och jag skulle kunna mörda för att få veta om dessa skillnader är genetiskt eller socialt betingade.
Jag funderar. Och konstaterar att om detta är faktum, att männen tänker med dicken och kvinnor med hjärnan, så är det ju inte så konstigt att vi har så många singlar i vårt samhälle.
Jag funderar. Och konstaterar att de tjejpar jag känner är jävligt stabila och har valt varandra för livet. Och att de killpar jag känner är jävligt instabila, och många av dem baseras på "öppet förhållande", dvs vi har valt varandra för livet, men vi får knulla runt bäst vi vill. (Gärna båda två med samma person samtidigt dessutom. The more the merrier?)
Och jag antar att genusintresserade kanske sätter sitt kaffe i den berömda vrånga strupen nu. För jag hävdar, med bestämdhet, att kvinnor och män ÄR olika. Oavsett om de är straight, bi eller gay. Och med det säger jag ABSOLUT INTE att jag tycker att kvinnor och män ska behandlas olika utifrån sitt kön. Varje individ ska behandlas som en individ. Punkt. Men, jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att det är stora skillnader mellan kvinnor och män. Alltså skillnader som går utanför det rent biologiska - tjejer/bröst/mindre musker, killar/dick/testosteron (oh nej, ingen värdering där, har absolut inget med att jag var på ett boxpass igår där männen frustade som tjurar och skrek åt varandra, hetsade och tävlade, vilket fick vissa kvinnor med låg självkänsla att försöka bete sig som männen och tävla på deras villkor). Utan själsliga och ideologiska skillnader.
Och jag skulle kunna mörda för att få veta om dessa skillnader är genetiskt eller socialt betingade.
My drug of choice is called laughter
Finns det något mer uppfriskande än människors livsglädje?
Sitter och slöglor på Project runway, favvoprogrammet of all times. Människor som skapar och gör tokiga kläder, underbart! I dagens avsnitt har en av designerna (en designer, flera designers, de designer...sarna?) på sig en weird ärmlös top med påsydda svarta blommor, korta svarta shorts, knästrumpor, grova svarta skor, svarta hängslen, fluffig men ändå slickad frisyr och tokmycket kajal.
(Behöver jag tillägga att han är man?)
Hans rumskamrater (alla män) uttrycker sin förtjusning över hans outfit of the day, och ber honom steppa lite för dem. Så han steppar. I sin fina outfit. Och alla jublar. Fy fan vad underbart!
Jag får en sån lyckokänsla i hela kroppen när jag ser människor få andra människor att skratta. Det måste vara den finaste gåva vi fått.
Humorn.
Vilken drog...
Sitter och slöglor på Project runway, favvoprogrammet of all times. Människor som skapar och gör tokiga kläder, underbart! I dagens avsnitt har en av designerna (en designer, flera designers, de designer...sarna?) på sig en weird ärmlös top med påsydda svarta blommor, korta svarta shorts, knästrumpor, grova svarta skor, svarta hängslen, fluffig men ändå slickad frisyr och tokmycket kajal.
(Behöver jag tillägga att han är man?)
Hans rumskamrater (alla män) uttrycker sin förtjusning över hans outfit of the day, och ber honom steppa lite för dem. Så han steppar. I sin fina outfit. Och alla jublar. Fy fan vad underbart!
Jag får en sån lyckokänsla i hela kroppen när jag ser människor få andra människor att skratta. Det måste vara den finaste gåva vi fått.
Humorn.
Vilken drog...
lördag, september 25, 2010
Mitt liv behöver en söndagsstek
Det är så jäkla mycket jag borde.
Jag borde laga mat till matlådorna för veckan.
Jag borde hänga upp/vika/lägga in tvätten jag tvättade i tisdags.
Jag borde skriva några texter till för presentjakt.
Jag borde skriva klart brevet till Lena.
Jag borde ringa den där bruden som jag ska dj'a på bröllopet för om två veckor.
Men jag vill bara sitta/halvsitta/ligga och stirra rakt fram, alternativt på en fyrkantig ruta med rörligt innehåll.
Och jag vet inte om det är för att jag är trött, låg eller uttråkad jag känner så. Men det är lite... vet inte... söndagssegt? Hela livet är söndagssegt just nu på något sätt. Folk säger till mig att det verkar som om jag är inne i ett sånt positivt flow just nu, och att jag utstrålar energi och kärlek. Jag önskar jag kunde känna så själv. Just nu. Men istället känns det som om tiden inte räcker till, samtidigt som jag har galet långtråkigt.
Hur går det ihop?
Jag borde laga mat till matlådorna för veckan.
Jag borde hänga upp/vika/lägga in tvätten jag tvättade i tisdags.
Jag borde skriva några texter till för presentjakt.
Jag borde skriva klart brevet till Lena.
Jag borde ringa den där bruden som jag ska dj'a på bröllopet för om två veckor.
Men jag vill bara sitta/halvsitta/ligga och stirra rakt fram, alternativt på en fyrkantig ruta med rörligt innehåll.
Och jag vet inte om det är för att jag är trött, låg eller uttråkad jag känner så. Men det är lite... vet inte... söndagssegt? Hela livet är söndagssegt just nu på något sätt. Folk säger till mig att det verkar som om jag är inne i ett sånt positivt flow just nu, och att jag utstrålar energi och kärlek. Jag önskar jag kunde känna så själv. Just nu. Men istället känns det som om tiden inte räcker till, samtidigt som jag har galet långtråkigt.
Hur går det ihop?
fredag, september 24, 2010
Tar sats och... ?
Jag är tydligen redo för ett stort språng i mitt liv.
Jag bara undrar vad det är för språng?
a) köpa bil?
b) börja jobba heltid?
c) bjuda dig på en kopp kaffe?
d) sluta jobba för presentjakt och sluta ströjobba och bara jobba på skolan?
e) bryta kontakten med dig
är de alternativ jag kan komma på just nu. Sen finns det ju alltid mer tokiga alternativa språng man skulle kunna göra, till exempel
a) bli gravid
b) prova knark
c) hoppa i säng med en tjej (inte tokigt kanske, bara inte min grej. Skulle jag tro, har ju aldrig testat.)
d) flytta långt långt långt bort (det har jag iofs gjort en gång. Ingen hit.)
g) gå en flumkurs i medialitet
e) bestämma att efter d kommer g, och efter g kommer e
f) mörda
i) göra något annat jättekriminellt (inte mörda för det har jag ju redan betat av på f), åka i fängelse och testa hur det är att bo där
Fast egentligen tror jag att det där språnget handlar om att klippa banden helt. Jag vet bara inte om det är banden med dig eller det som ska klippas.
Jag bara undrar vad det är för språng?
a) köpa bil?
b) börja jobba heltid?
c) bjuda dig på en kopp kaffe?
d) sluta jobba för presentjakt och sluta ströjobba och bara jobba på skolan?
e) bryta kontakten med dig
är de alternativ jag kan komma på just nu. Sen finns det ju alltid mer tokiga alternativa språng man skulle kunna göra, till exempel
a) bli gravid
b) prova knark
c) hoppa i säng med en tjej (inte tokigt kanske, bara inte min grej. Skulle jag tro, har ju aldrig testat.)
d) flytta långt långt långt bort (det har jag iofs gjort en gång. Ingen hit.)
g) gå en flumkurs i medialitet
e) bestämma att efter d kommer g, och efter g kommer e
f) mörda
i) göra något annat jättekriminellt (inte mörda för det har jag ju redan betat av på f), åka i fängelse och testa hur det är att bo där
Fast egentligen tror jag att det där språnget handlar om att klippa banden helt. Jag vet bara inte om det är banden med dig eller det som ska klippas.
Ser den däringa riskzonen närma sig
Jag är HEMSKT LEDSEN! Jag har ju inte bloggat sen i tisdags!!! Vilket är lustigt med tanke på vad jag tänkte blogga om idag.
Jag tänkte på det där med att gå in för saker.
Jag har ju som bekant ett nytt jobb, som nu när jag börjar landa är... hur jävla kul som helst. Helt enkelt. Och från alla möjliga håll kommer kommentarer som "du kanske skulle vilja göra det här också så du kommer upp i tjänst?", så plötsligt känns det som om det finns potential för att jobba hur mycket som helst (läs 200% och gå in i väggen). För gå in i väggen blir det. Om jag inte tackar lite nej ibland. Idag tixempel. Kunde jag fått jobba hur mycket som helst. Men jag har x antal presentjaktscopywritetimmar att ta igen och ska jobba på bokmässan hela helgen och har i princip jobbat hela veckan. Så nä. Jag kan faktiskt inte, även om det skulle vara sjukt kul!
För det är ju det där med att det är så sjukt kul som är det farliga. Vill du göra det där? Ja, sjukt kul, bring it on! Och sen går jag in i det till 1000 % och ger all energi jag har. Vilket slog mig som en hammare i huvudet igår kväll när jag kom hem. För onsdagen bestod av galet tidig morgon, jobb jobb och åter jobb, flänga hem, byta om, dra till boxningen, komma hem, kollapsa, upp i ottan igen, jobb jobb och åter jobb, flänga till hon jag vikarierar för och snacka ihop lite, flänga till dansen, planera kurs, hålla kurs, flänga hem och... komma ihåg att man har ett hem och ett liv liksom. Just det ja... här bor jag... jag har de här prylarna... är sån här... hade glömt. Hade bara haft jobb, dans och träning i huvudet sen i... ja... närdå egentligen? Jag var ju hemma i måndags och tisdags på dagarna. Fast... då planerade jag hela dagarna, och när jag inte planerade satt jag ändå och tänkte på jobbet.
Jag förlorar mig liksom. När jag är på jobbet är jag så inne i det att jag glömmer mig själv, glömmer att ta rast, kastar i mig maten och kutar upp på kontoret igen. För att det är kul. Och saker som måste göras. Och när jag är på dansen och undervisar är jag så galet fokuserad att det knappt går att prata med mig om något annat för jag är helt förlorad. För DET är så JÄVLA kul!
Och så helt plötsligt kommer den här dagen, där jag har planerat in vara hemma, göra ingenting (lögn. Jag ska copywrita nästan hela dagen kombinerat med matlagning och ränna på stan för att inhandla smink och pryttlar inför helgens jobb, och ringa två dj-gig och ringa arbetsförmedlingen och nu gick pulsen upp i 190 fan också) och jag landar lite i alla fall. Får diskat lite disk som stört mig hela veckan. Öppnar bloggen som jag nästan glömt att jag hade, och ser att jag inte tänkt på den sen i tisdags.
Jag har svårt att vara lagom. Tror jag.
Jag tänkte på det där med att gå in för saker.
Jag har ju som bekant ett nytt jobb, som nu när jag börjar landa är... hur jävla kul som helst. Helt enkelt. Och från alla möjliga håll kommer kommentarer som "du kanske skulle vilja göra det här också så du kommer upp i tjänst?", så plötsligt känns det som om det finns potential för att jobba hur mycket som helst (läs 200% och gå in i väggen). För gå in i väggen blir det. Om jag inte tackar lite nej ibland. Idag tixempel. Kunde jag fått jobba hur mycket som helst. Men jag har x antal presentjaktscopywritetimmar att ta igen och ska jobba på bokmässan hela helgen och har i princip jobbat hela veckan. Så nä. Jag kan faktiskt inte, även om det skulle vara sjukt kul!
För det är ju det där med att det är så sjukt kul som är det farliga. Vill du göra det där? Ja, sjukt kul, bring it on! Och sen går jag in i det till 1000 % och ger all energi jag har. Vilket slog mig som en hammare i huvudet igår kväll när jag kom hem. För onsdagen bestod av galet tidig morgon, jobb jobb och åter jobb, flänga hem, byta om, dra till boxningen, komma hem, kollapsa, upp i ottan igen, jobb jobb och åter jobb, flänga till hon jag vikarierar för och snacka ihop lite, flänga till dansen, planera kurs, hålla kurs, flänga hem och... komma ihåg att man har ett hem och ett liv liksom. Just det ja... här bor jag... jag har de här prylarna... är sån här... hade glömt. Hade bara haft jobb, dans och träning i huvudet sen i... ja... närdå egentligen? Jag var ju hemma i måndags och tisdags på dagarna. Fast... då planerade jag hela dagarna, och när jag inte planerade satt jag ändå och tänkte på jobbet.
Jag förlorar mig liksom. När jag är på jobbet är jag så inne i det att jag glömmer mig själv, glömmer att ta rast, kastar i mig maten och kutar upp på kontoret igen. För att det är kul. Och saker som måste göras. Och när jag är på dansen och undervisar är jag så galet fokuserad att det knappt går att prata med mig om något annat för jag är helt förlorad. För DET är så JÄVLA kul!
Och så helt plötsligt kommer den här dagen, där jag har planerat in vara hemma, göra ingenting (lögn. Jag ska copywrita nästan hela dagen kombinerat med matlagning och ränna på stan för att inhandla smink och pryttlar inför helgens jobb, och ringa två dj-gig och ringa arbetsförmedlingen och nu gick pulsen upp i 190 fan också) och jag landar lite i alla fall. Får diskat lite disk som stört mig hela veckan. Öppnar bloggen som jag nästan glömt att jag hade, och ser att jag inte tänkt på den sen i tisdags.
Jag har svårt att vara lagom. Tror jag.
tisdag, september 21, 2010
Göra slut. Igen.
Jag vände på huvudet idag och tittade åt ett annat håll. Ordentligt.
Det var jävligt skönt. Och trevligt. För åt det hållet fanns (finns!) en fin, normal (finns det normala? vem fan är normal?), klok människa. Jag ska nog kika vidare på det. På allvar skaka av mig och gå vidare. Japp. Så får det bli. Vad skönt det ska bli. Jag bestämmer härmed att kapitlet är slut, och att ett nytt börjar.
Så får vi hoppas att världen/universum/jag själv/what ever lyssnar på det och lyder.
Hmmm, jag gör alltså slut för andra gången inom bara några veckor. Hokus pokuset verkar ha rätt, jag är inne i en period av stora förändringar. OCH JAG GILLAR'T!
Det var jävligt skönt. Och trevligt. För åt det hållet fanns (finns!) en fin, normal (finns det normala? vem fan är normal?), klok människa. Jag ska nog kika vidare på det. På allvar skaka av mig och gå vidare. Japp. Så får det bli. Vad skönt det ska bli. Jag bestämmer härmed att kapitlet är slut, och att ett nytt börjar.
Så får vi hoppas att världen/universum/jag själv/what ever lyssnar på det och lyder.
Hmmm, jag gör alltså slut för andra gången inom bara några veckor. Hokus pokuset verkar ha rätt, jag är inne i en period av stora förändringar. OCH JAG GILLAR'T!
Tack, fina Rim. Och alla andra fina.
Jag kan inte undgå att slås av häpnad över den, bli rörd, fascinerad och... ofattbart... paff.
Vilken då?
Universums, världens, hare krishnas, min egen, what evers kärlek till just Mig.
För här sitter jag och deppar ihop lite, och skriver ett inlägg som jag inte tänkte publicera. Känner mig som en skrutt, oduglig på alla sätt, och är på väg att förlora mig i den känslan. När Rim ploppar till på facebook, bara för att säga till mig att jag är fantastisk, och att hon läst min blogg och blivit väldigt inspirerad av den på sistone.
Det är ett helt sjukt sammanträffande. Och det är inte första gången det händer. För varje. Varje. Gång jag känt såhär det senaste halvåret har en vän ringt/mailat/messat/facebookat/kommenterat i bloggen hur fantastisk jag är. Utan anledning, bara sådär därför att. "Hi, I just called to say that you are fuckin' awesome and fabulous." - typ ordagrant citat från i somras när jag satt i en bil någonstans i Europa och behövde höra ungefär just det. (You are fuckin' awesome to my darling Kate. I'm so glad I got to know you in this life.)
Och ba f'att ge bakgrunden, och för att Rim och Lena tycker att nedanstående inlägg är fint och tänkvärt, så publicerar jag det ändå. Och den det berör kommer troligen läsa det. Tough shit. Men du får ta detta. Och jag också. Det är världens gång.
Och jag längtar så innerligt till nästa kapitel, som må innehålla dig eller inte. Bara bladet vänds snart. Kanske min huvudvridning kan hjälpa bladvändandet på traven.
--------------------
Ibland kommer det över mig och skär i mig med tusen knivar. Jag hade glömt, men kom på det igen. Patetiskt. Klyschigt. Och jag hatar att leva mitt i klyschan.
Du är kanske inte bra för mig. För jag är uppenbarligen inte tillräckligt bra för dig. Vad är det egentligen för fel på mig? När alla tycker att jag är helt fantastisk. Utom du? (Och jag undrar, varför jag envisas att vända huvudet åt ditt håll, när du så envetet tittar bort.)
Och samtidigt...
... så gör jag precis likadant själv.
Vad ska man säga? Vi är puckon, båda två.
Tänkte hon, och vände blicken.
Vilken då?
Universums, världens, hare krishnas, min egen, what evers kärlek till just Mig.
För här sitter jag och deppar ihop lite, och skriver ett inlägg som jag inte tänkte publicera. Känner mig som en skrutt, oduglig på alla sätt, och är på väg att förlora mig i den känslan. När Rim ploppar till på facebook, bara för att säga till mig att jag är fantastisk, och att hon läst min blogg och blivit väldigt inspirerad av den på sistone.
Det är ett helt sjukt sammanträffande. Och det är inte första gången det händer. För varje. Varje. Gång jag känt såhär det senaste halvåret har en vän ringt/mailat/messat/facebookat/kommenterat i bloggen hur fantastisk jag är. Utan anledning, bara sådär därför att. "Hi, I just called to say that you are fuckin' awesome and fabulous." - typ ordagrant citat från i somras när jag satt i en bil någonstans i Europa och behövde höra ungefär just det. (You are fuckin' awesome to my darling Kate. I'm so glad I got to know you in this life.)
Och ba f'att ge bakgrunden, och för att Rim och Lena tycker att nedanstående inlägg är fint och tänkvärt, så publicerar jag det ändå. Och den det berör kommer troligen läsa det. Tough shit. Men du får ta detta. Och jag också. Det är världens gång.
Och jag längtar så innerligt till nästa kapitel, som må innehålla dig eller inte. Bara bladet vänds snart. Kanske min huvudvridning kan hjälpa bladvändandet på traven.
--------------------
Ibland kommer det över mig och skär i mig med tusen knivar. Jag hade glömt, men kom på det igen. Patetiskt. Klyschigt. Och jag hatar att leva mitt i klyschan.
Du är kanske inte bra för mig. För jag är uppenbarligen inte tillräckligt bra för dig. Vad är det egentligen för fel på mig? När alla tycker att jag är helt fantastisk. Utom du? (Och jag undrar, varför jag envisas att vända huvudet åt ditt håll, när du så envetet tittar bort.)
Och samtidigt...
... så gör jag precis likadant själv.
Vad ska man säga? Vi är puckon, båda två.
Tänkte hon, och vände blicken.
... och kvar finns bara tomheten. Och jag.
Klockan ringer sju av misstag, och vi snoozar till åtta. Upp och packa, ålandsvännerna fixar frukost medan jag duschar. De kånkar upp madrasserna på vinden, och sedan dricker vi vår sista kopp kaffe tillsammans för den här gången. Vi konstaterar att vi ses snart igen. Runt nyår närmare bestämt. Bra. Man behöver ett datum så man vet när man ses igen. För det är plågsamt långt mellan min ö och deras.
De packar sig iväg, och jag packar mig till tvättstugan med en driva tvätt av mitt eget och utlånade badlakan och lakan. Fyra maskiner, knölar in så mycket jag kan i de första två. Släpar min träningsvärkta kropp uppför trapporna, och öppnar dörren till mitt hem, mitt fort. Stänger. Och...
Tystnad.
Tomhet.
Borta är alla kläder och prylar som långsamt spridit sig, från resväskan och upp, ut, på soffa, fåtöljer och soffbord. Ett stök som de ber om ursäkt för, men som för mig bara vittnar om liv och rörelse. Nu borta. Inga extra tandborstar i badrummet, inga halvblöta badlakan över varenda dörr. Bara några extra kaffekoppar och gröttallrikar vittnar om att här varit mer än en.
Och det skär i hjärtat på direkten.
Det är skönt att vara ensam när man är i flersamhet. Men när ensamheten blir definitiv så skär det. I fyra dagar och nätter har deras själar fladdrat runt här i mitt hem, även när de inte kroppsligen varit här. Men nu fladdrar här bara de gamla spökena från förr. Och så jag. Min kropp. Utan själ. För den åkte nog med i den där överfulla resväskan till Åland.
Man vänjer sig snabbt vid Åländska husdjur.
De packar sig iväg, och jag packar mig till tvättstugan med en driva tvätt av mitt eget och utlånade badlakan och lakan. Fyra maskiner, knölar in så mycket jag kan i de första två. Släpar min träningsvärkta kropp uppför trapporna, och öppnar dörren till mitt hem, mitt fort. Stänger. Och...
Tystnad.
Tomhet.
Borta är alla kläder och prylar som långsamt spridit sig, från resväskan och upp, ut, på soffa, fåtöljer och soffbord. Ett stök som de ber om ursäkt för, men som för mig bara vittnar om liv och rörelse. Nu borta. Inga extra tandborstar i badrummet, inga halvblöta badlakan över varenda dörr. Bara några extra kaffekoppar och gröttallrikar vittnar om att här varit mer än en.
Och det skär i hjärtat på direkten.
Det är skönt att vara ensam när man är i flersamhet. Men när ensamheten blir definitiv så skär det. I fyra dagar och nätter har deras själar fladdrat runt här i mitt hem, även när de inte kroppsligen varit här. Men nu fladdrar här bara de gamla spökena från förr. Och så jag. Min kropp. Utan själ. För den åkte nog med i den där överfulla resväskan till Åland.
Man vänjer sig snabbt vid Åländska husdjur.
måndag, september 20, 2010
Hej Demokrati
Drop in-röstade i Nordstan, som så många andra visade det sig. Köerna till "jag har inget röstkort" slingrade som en lång lång orm, förbi HM och turistinformation. Kön till "jag har röstkort" var dock superkort, så jag gick dit och fick en nummerlapp. Och det var bara sisådär hundra nummer före, och det gick jättefort. Trodde jag. Tills jag upptäckte fyran framför mitt nummer. Bänkade mig således, och blev sittandes. Tittandes.
Och fascinerades.
För ALLA. Får rösta. Om de har svenskt medborgarskap vill säga. Om de bara är skrivna i Sverige men inte har medborgarskap får de "bara" rösta i kommunalvalet. Och landstingsvalet.
Demokratin bryr sig inte om hur du ser ut. Demokratin bryr sig inte om ifall du har en halvtaskig toupé som ser ut att vara fastklistrad med björnklister. Demokratin bryr sig inte om ifall du är en bling blingad 18-årig slingad fönad brunkrämad silverklackad ung tjej med östligt påbrå, en spretfrillad covermusiker från Uddevalla eller stekande slipsnisse med laptop och iphone i högsta hugg. Demokratin bryr sig inte om din sexuella läggning, din kroppsstorlek, ditt yrkesval... Demokratin bryr sig inte ens om ifall du är en pantad gök som inte har alla hästar i stallet. Uppenbarligen.
Och jag tycker det är coolt som fan. Även korkade människor har rätt att tycka saker. Även de med taskig uppväxt, lågt IQ och konstigt umgänge, har rätt till sin åsikt. Det är just det som är demokrati. Och där jag sitter i nordstan och tittar, så blir det så påtagligt.
Alla.
Har en röst. Nu har de gjort sig hörda. Det är coolt. Även om det är tragiskt.
Och fascinerades.
För ALLA. Får rösta. Om de har svenskt medborgarskap vill säga. Om de bara är skrivna i Sverige men inte har medborgarskap får de "bara" rösta i kommunalvalet. Och landstingsvalet.
Demokratin bryr sig inte om hur du ser ut. Demokratin bryr sig inte om ifall du har en halvtaskig toupé som ser ut att vara fastklistrad med björnklister. Demokratin bryr sig inte om ifall du är en bling blingad 18-årig slingad fönad brunkrämad silverklackad ung tjej med östligt påbrå, en spretfrillad covermusiker från Uddevalla eller stekande slipsnisse med laptop och iphone i högsta hugg. Demokratin bryr sig inte om din sexuella läggning, din kroppsstorlek, ditt yrkesval... Demokratin bryr sig inte ens om ifall du är en pantad gök som inte har alla hästar i stallet. Uppenbarligen.
Och jag tycker det är coolt som fan. Även korkade människor har rätt att tycka saker. Även de med taskig uppväxt, lågt IQ och konstigt umgänge, har rätt till sin åsikt. Det är just det som är demokrati. Och där jag sitter i nordstan och tittar, så blir det så påtagligt.
Alla.
Har en röst. Nu har de gjort sig hörda. Det är coolt. Även om det är tragiskt.
lördag, september 18, 2010
Kvalitetstid
Mitt lilla balboadansgäng är i Uppsala på läger. Det är inte jag. Det suger. Faktiskt. Även om jag valt det själv. Sökte, kom in, tackade ja, men avanmälde mig. Av många skäl. Och nu är de där och har skitkul. Utan mig.
Och tur är väl det! För jag bytte balboalägret mot långbesök av mina kära vänner Ålandstoken och Boogieman, som nu förgyller mina närmsta dagar.
Alltså, hur jäkla trevligt är det inte att ha folk på besök? Plötsligt uppgraderar man sig ett snäpp, till den bästa Åsa man kan vara. Fint och städat, kylen full av god mat och dryck, serverar hotellfrukost och pysslar om.
I love it konstaterar jag. Dessutom får vi äntligen tid att PRATA med varandra. Och herregud vad vi pratar. Vi pratar i mun på varandra och kan nästan inte sluta, för vi har så jäkla mycket att prata om. Prataprataprataprata. Underbart.
Jag är, som vanligt, lite halv utan mina närmsta. Arne och Kato flyttade för ett gäng år sedan och tog med sig en fjärdedel av min själ, och när Daniel och Sofia flyttade tog de med sin ännu en. Två små ankare i mitt liv. Tur att ankarlinan är skitlång och räcker tvärs över hela Sverige.
Samtidigt, så umgås vi på ett sätt mer nu än när de bodde här. För när vi ses nu, så är vi. När vi sågs förut så dansade vi. Och enstaka tillfällen tog vi en öl eller fika. Vid sällsynta tillfällen umgicks vi hardcore. Åkte till smurfen i skogen på pyjamasparty. Och sånt. Men ofta gick veckorna, och kvalitetstiden tillsammans bestod av några tokdanser på dansgolvet.
Men nu har vi fyra dagars kvalitetstid. Och fy fan vad vi behöver det.
Och tur är väl det! För jag bytte balboalägret mot långbesök av mina kära vänner Ålandstoken och Boogieman, som nu förgyller mina närmsta dagar.
Alltså, hur jäkla trevligt är det inte att ha folk på besök? Plötsligt uppgraderar man sig ett snäpp, till den bästa Åsa man kan vara. Fint och städat, kylen full av god mat och dryck, serverar hotellfrukost och pysslar om.
I love it konstaterar jag. Dessutom får vi äntligen tid att PRATA med varandra. Och herregud vad vi pratar. Vi pratar i mun på varandra och kan nästan inte sluta, för vi har så jäkla mycket att prata om. Prataprataprataprata. Underbart.
Jag är, som vanligt, lite halv utan mina närmsta. Arne och Kato flyttade för ett gäng år sedan och tog med sig en fjärdedel av min själ, och när Daniel och Sofia flyttade tog de med sin ännu en. Två små ankare i mitt liv. Tur att ankarlinan är skitlång och räcker tvärs över hela Sverige.
Samtidigt, så umgås vi på ett sätt mer nu än när de bodde här. För när vi ses nu, så är vi. När vi sågs förut så dansade vi. Och enstaka tillfällen tog vi en öl eller fika. Vid sällsynta tillfällen umgicks vi hardcore. Åkte till smurfen i skogen på pyjamasparty. Och sånt. Men ofta gick veckorna, och kvalitetstiden tillsammans bestod av några tokdanser på dansgolvet.
Men nu har vi fyra dagars kvalitetstid. Och fy fan vad vi behöver det.
Si, så vackra di är!
fredag, september 17, 2010
Fröken Vik täcker upp
Idag skulle jag äntligen få vara hemma igen. Vila mig, kurera mig, jobba ikapp copywritandet.
Men ack vad jag bedrog mig! Kvart över åtta ringde jobbet och frågade om jag ville vikariera i svenska och engelska idag. Och deltidsarbetande som jag är kände jag att jag inte kunde säga nej. Uppåhoppa and away!
Magistern jag vickade för hade lunginflammation och kunde inte prata. Ergo: "Vi vet inte alls vad du ska göra. Du får väl fråga eleverna eller sätta på en film eller nåt." Ok. Plockade ihop lite random filmer och harvade iväg. Första lektionen gjorde jag ett seriöst försök att bedriva den undervisning som var tänkt; göra klart powerpoint. Vilket i praktiken innebar att jag satt och vaktade ett gäng tonårskillar som facebookade, ända tills någon annan skulle ha datasalen och jag brände på en film istället. "Vi kan väl få gå nuuuu vi gör ju ingenting ändå!" hävdade grabbarna 45 minuter innan lektionen skulle sluta. Näj bestämde jag, och två snubbar smet iväg bakom ryggen på mig.
Lektion två hade jag elever jag kände sedan innan. Gött. "Vad gör ni?" "Vi ska läsa den här. Hemma." Jaha ja. Film alltså.
Lektion tre hade jag en hel jättedrös unga herrar som brann för att upplysa mig om sin penislängd (29 cm, inte illa), kasta papperstussar och skicka flygplan med inbjudande förslag på. (Jag är glad för deras skull att de har barnasinnet kvar, och tydligen är jag ashet med tanke på alla tätatäter de ville ha med mig.) De skulle ha läxförhör. På vad vet jag inte. Film alltså. Och tio minuter före utsatt tid reste sig alla och gick, för de "skulle med en buss". Tydligen gick bussen inifrån skolan, för det var där jag fann dem 20 minuter senare.
Jobbigt? Frustrerande? Irriterande? Nope. För de är för sköna. Allihop.
Men ack vad jag bedrog mig! Kvart över åtta ringde jobbet och frågade om jag ville vikariera i svenska och engelska idag. Och deltidsarbetande som jag är kände jag att jag inte kunde säga nej. Uppåhoppa and away!
Magistern jag vickade för hade lunginflammation och kunde inte prata. Ergo: "Vi vet inte alls vad du ska göra. Du får väl fråga eleverna eller sätta på en film eller nåt." Ok. Plockade ihop lite random filmer och harvade iväg. Första lektionen gjorde jag ett seriöst försök att bedriva den undervisning som var tänkt; göra klart powerpoint. Vilket i praktiken innebar att jag satt och vaktade ett gäng tonårskillar som facebookade, ända tills någon annan skulle ha datasalen och jag brände på en film istället. "Vi kan väl få gå nuuuu vi gör ju ingenting ändå!" hävdade grabbarna 45 minuter innan lektionen skulle sluta. Näj bestämde jag, och två snubbar smet iväg bakom ryggen på mig.
Lektion två hade jag elever jag kände sedan innan. Gött. "Vad gör ni?" "Vi ska läsa den här. Hemma." Jaha ja. Film alltså.
Lektion tre hade jag en hel jättedrös unga herrar som brann för att upplysa mig om sin penislängd (29 cm, inte illa), kasta papperstussar och skicka flygplan med inbjudande förslag på. (Jag är glad för deras skull att de har barnasinnet kvar, och tydligen är jag ashet med tanke på alla tätatäter de ville ha med mig.) De skulle ha läxförhör. På vad vet jag inte. Film alltså. Och tio minuter före utsatt tid reste sig alla och gick, för de "skulle med en buss". Tydligen gick bussen inifrån skolan, för det var där jag fann dem 20 minuter senare.
Jobbigt? Frustrerande? Irriterande? Nope. För de är för sköna. Allihop.
onsdag, september 15, 2010
Halvvägs in i vecka två
Sådärja. Då har man knäckt föräldramötes-mödisen.
Jag överlevde. Och lyckades nog till och med ge ett intryck att jag visste någonting om någonting även om jag bara jobbat en vecka. Jag lyckades bland annat rota fram ett telefonnummer som efterfrågades. Inte illa!
Sakta men säkert börjar jag, någonstans, långt långt bort i fjärran, ana en koll, som sakta sakta närma sig i snigelfart. Jag skymtar den, känner en svag doft av den. Den är inte inom räckhåll, men jag anar den.
Dock är jag helt död. Utpumpad. Working nine to nine tär på kroppen. Och att dessutom göra det med en förkylning rasandes i kroppen tär än mer.
Så imorrn ger jag mig själv sovmorgon. Så det så! (Och kanske, kanske, kanske, går jag till jobbet i victory rolls.)
Jag överlevde. Och lyckades nog till och med ge ett intryck att jag visste någonting om någonting även om jag bara jobbat en vecka. Jag lyckades bland annat rota fram ett telefonnummer som efterfrågades. Inte illa!
Sakta men säkert börjar jag, någonstans, långt långt bort i fjärran, ana en koll, som sakta sakta närma sig i snigelfart. Jag skymtar den, känner en svag doft av den. Den är inte inom räckhåll, men jag anar den.
Dock är jag helt död. Utpumpad. Working nine to nine tär på kroppen. Och att dessutom göra det med en förkylning rasandes i kroppen tär än mer.
Så imorrn ger jag mig själv sovmorgon. Så det så! (Och kanske, kanske, kanske, går jag till jobbet i victory rolls.)
När blygseln tar över
Eftersom jag har närvaroplikt 14,4 h/vecka åker jag till jobbet massa timmar före min första lektion. Det är ju så mycket att sätta sig in i, tänker jag, så jag lär få fullt upp även om lektionen redan är färdigplanerad. Så jag sover 6,5 timme, släpar upp min förkylda kropp i ottan och tar mig till jobbet. En nätt resa på 1 timme och 15 minuter just idag. Just idag hade jag kunnat vänta några timmar till, eftersom jag ändå måste vara kvar på skolan till sena kvällen pga föräldramöte. Men som sagt, jag vill komma igång, sätta mig in i saker, så jag biter i det sura morgonäpplet och harvar mig hit.
Går till expeditionen för att få inloggning till dator och intranät. Hade inte det förra veckan, och blev aningen handikappad därav. Kalendarier, viktig information, allt finns på intranätet, och det känns som om det kommer ta en lååång stund att sätta sig in i det. Och, framförallt, det är på intranätet jag hittar den information jag behöver inför kvällens föräldramöte.
Och ja, min inloggning är fixad. Men inte aktiverad. Det måste nån snubbe göra, så det vore bra om jag väntade med att logga in tills personalansvarig kontaktar mig och säger ok, grönt ljus.
Så... vad gör jag då? Fixar ordinarie nyckel, kollar på bibblan att det finns litteratur att tillgå till eftermiddagens pass, läser igenom mappen med pappersinformation jag fått, fyller i det som ska fyllas i och... sen är klockan 10:15. Min första lektion börjar 12:25. Jaha... jag får väl... facebooka då... och blogga då...
Jag skulle kunna ta tillfället i akt och gå ner och socializa lite. Men... jag är blyg. "Du, blyg??!!" (citat danskollega). Ja. Jag är faktiskt blyg. Inte för att stå och prata inför stora folkmassor, apa mig, eller visa upp mig. Men jag är blyg för finliret. Speciellt i nya miljöer. "Hej jag heter Åsa och jag är ny här. Vad heter du och vad har du för ämnen?" (Även "Hej jag heter Åsa och jag tycker att du är het som fan" faller in under denna kategori för övrigt, kan vara bra att veta.) Sånt. Blyg. För alla känner ju alla här. Och jag känner... två. Av kanske en miljard kollegor, känns det som just nu. Och jag har kanske pratat med... 7 kollegor jag inte känner. Ok. Bara en knapp miljard kvar att lära känna.
Så jag pressar mig själv att sätta mig i personalrummet en stund. Tar en kaffekopp. Sätter mig i ett hörn. Och börjar frenetiskt bläddra i "viktiga papper". Och pratar inte med någon. Vågar inte. Till slut får jag spuck och går till min trygga hamn, kontoret, och gömmer mig.
Jag skulle vilja ha en jättestor skylt blinkande över huvudet där det stod "JAG ÄR NY, VILSEN OCH BLYG SOM FAN, TA HAND OM MIG, PRATA MED MIG!", så folk fattar, och inte tar mig för en dryg jävel som inte hälsar.
Jag har svart bälte i att ta hand om nykomlingar i miljöer där jag själv är trygg och känner många. Jag skulle behöva en mig själv just nu, någon Vet, Kan och Känner folk. Och jo, kollegorna i arbetsrummet hjälper, förklarar, visar. Men ändå...
Jag längtar tills jag är hemma här.
Går till expeditionen för att få inloggning till dator och intranät. Hade inte det förra veckan, och blev aningen handikappad därav. Kalendarier, viktig information, allt finns på intranätet, och det känns som om det kommer ta en lååång stund att sätta sig in i det. Och, framförallt, det är på intranätet jag hittar den information jag behöver inför kvällens föräldramöte.
Och ja, min inloggning är fixad. Men inte aktiverad. Det måste nån snubbe göra, så det vore bra om jag väntade med att logga in tills personalansvarig kontaktar mig och säger ok, grönt ljus.
Så... vad gör jag då? Fixar ordinarie nyckel, kollar på bibblan att det finns litteratur att tillgå till eftermiddagens pass, läser igenom mappen med pappersinformation jag fått, fyller i det som ska fyllas i och... sen är klockan 10:15. Min första lektion börjar 12:25. Jaha... jag får väl... facebooka då... och blogga då...
Jag skulle kunna ta tillfället i akt och gå ner och socializa lite. Men... jag är blyg. "Du, blyg??!!" (citat danskollega). Ja. Jag är faktiskt blyg. Inte för att stå och prata inför stora folkmassor, apa mig, eller visa upp mig. Men jag är blyg för finliret. Speciellt i nya miljöer. "Hej jag heter Åsa och jag är ny här. Vad heter du och vad har du för ämnen?" (Även "Hej jag heter Åsa och jag tycker att du är het som fan" faller in under denna kategori för övrigt, kan vara bra att veta.) Sånt. Blyg. För alla känner ju alla här. Och jag känner... två. Av kanske en miljard kollegor, känns det som just nu. Och jag har kanske pratat med... 7 kollegor jag inte känner. Ok. Bara en knapp miljard kvar att lära känna.
Så jag pressar mig själv att sätta mig i personalrummet en stund. Tar en kaffekopp. Sätter mig i ett hörn. Och börjar frenetiskt bläddra i "viktiga papper". Och pratar inte med någon. Vågar inte. Till slut får jag spuck och går till min trygga hamn, kontoret, och gömmer mig.
Jag skulle vilja ha en jättestor skylt blinkande över huvudet där det stod "JAG ÄR NY, VILSEN OCH BLYG SOM FAN, TA HAND OM MIG, PRATA MED MIG!", så folk fattar, och inte tar mig för en dryg jävel som inte hälsar.
Jag har svart bälte i att ta hand om nykomlingar i miljöer där jag själv är trygg och känner många. Jag skulle behöva en mig själv just nu, någon Vet, Kan och Känner folk. Och jo, kollegorna i arbetsrummet hjälper, förklarar, visar. Men ändå...
Jag längtar tills jag är hemma här.
tisdag, september 14, 2010
Fröken Vik
Imorrn ska jag alltså rodda mitt livs första föräldramöte. Hej och hå, det blir la spännande. Minst sagt. Mest spännande blir att vara i skolan från sisådär nio på morgonen till nio på kvällen. Tackotack för att min kollega har bil så jag får skjuts hem. För jag ska ju vara där lika tidigt på morgonen på torsdag. Och tackotack för den lilla eftermiddagsluren jag fick idag. Är ju inte helt kurant, så eftermiddagslurar mottages tacksamt. Undrar om man kan sova på kontoret? Under drivorna av papper på ordinarie dramafrökens skrivbord?
Jag har dessutom fått mina första extra viktimmar. Jag ska ha svenska A med två olika klasser. Och jag ska vikariera för...
tadammm....
Elvis!
Åhå, tänka den Göteborgske läsaren, ska hon göra satsanalys på Hound Dog då ellerrrr? Eller måste hon undervisa i glammig sparkdräkt? Medan Åsa undrar hur många såna skämt Elvis fått höra i sitt liv. Och konstaterar att om hon vid sisådär 18 års ålder hade vetat att hon en dag skulle vikariera för Elvis hade hon nog dåndimpat. Och undrat hur f*n det gick till när Elvis blev lärare. Det trodde man inte riktigt då kan man säga, för att inte ha sagt för mycket.
Universums vägar äro outgrundliga.
Jag har dessutom fått mina första extra viktimmar. Jag ska ha svenska A med två olika klasser. Och jag ska vikariera för...
tadammm....
Elvis!
Åhå, tänka den Göteborgske läsaren, ska hon göra satsanalys på Hound Dog då ellerrrr? Eller måste hon undervisa i glammig sparkdräkt? Medan Åsa undrar hur många såna skämt Elvis fått höra i sitt liv. Och konstaterar att om hon vid sisådär 18 års ålder hade vetat att hon en dag skulle vikariera för Elvis hade hon nog dåndimpat. Och undrat hur f*n det gick till när Elvis blev lärare. Det trodde man inte riktigt då kan man säga, för att inte ha sagt för mycket.
Universums vägar äro outgrundliga.
Målgång
Fick lite lätt panik efter i onsdags när jag insåg att det lilla dramaprojektet jag tagit över är utformat som jag inte alls skulle utforma ett litet dramaprojekt. Och sedan dess har jag lätt ångestfyllt gått och funderat på hur skaam (orustmål för "fan") jag ska ro detta i land.
Men jag vet ju att det löser sig. Och idag är Dagen då det ska Planeras. Så jag funderar seriöst i tio minuter. Och vips har jag en plan. Och herregud, vad jag kan detta inser jag. I ett svagt ögonblick gick tankarna kring "men jag kan ju bara impro!". Fast jag i större delen av mitt liv sysslat med annan teater än just impro. De tankarna får komma på skam. Och tankarna om att detta är svårt och tungt kommer också att revideras så fort jag får båten flytande. På mitt sätt, med mina segel.
Så sitter jag lite och finurlar över min egen förträfflighet, när det slår mig.
Att för ett halvår sedan ungefär satte jag ihop en visionstavla med allt jag vill ha i livet. Och där... finns en bild på en dramalektion, som symboliserar att jag vill ha ett jobb som dramalärare.
Det har jag nu.
Och en massa andra bilder på tavlan... har jag också. Nu. Hade inte då, när jag gjorde tavlan.
Coolt. Jag älskar min egen religion; det jag vill ha, det får jag. Bara jag vet VAD jag vill ha. Konkret. Och fantastiskt.
Men jag vet ju att det löser sig. Och idag är Dagen då det ska Planeras. Så jag funderar seriöst i tio minuter. Och vips har jag en plan. Och herregud, vad jag kan detta inser jag. I ett svagt ögonblick gick tankarna kring "men jag kan ju bara impro!". Fast jag i större delen av mitt liv sysslat med annan teater än just impro. De tankarna får komma på skam. Och tankarna om att detta är svårt och tungt kommer också att revideras så fort jag får båten flytande. På mitt sätt, med mina segel.
Så sitter jag lite och finurlar över min egen förträfflighet, när det slår mig.
Att för ett halvår sedan ungefär satte jag ihop en visionstavla med allt jag vill ha i livet. Och där... finns en bild på en dramalektion, som symboliserar att jag vill ha ett jobb som dramalärare.
Det har jag nu.
Och en massa andra bilder på tavlan... har jag också. Nu. Hade inte då, när jag gjorde tavlan.
Coolt. Jag älskar min egen religion; det jag vill ha, det får jag. Bara jag vet VAD jag vill ha. Konkret. Och fantastiskt.
måndag, september 13, 2010
Att vräka ur sig eller inte, det är frågan
Den här bloggen är min ventil.
I mitt huvud är den här bloggen ett papper, på vilket jag kan pysa ut allt som väller över inuti mig. Saker som ältas, saker som älskas, saker som ändras. Pyser ut här med jämna mellanrum. Och det inspirerar och fascinerar mig att människor läser här och blir gripna, roade och inspirerade. Samtidigt som jag inte kan skriva vad som helst, för en stor del av min umgängeskrets läser här regelbundet.
Idag. Skulle jag vilja explodera mitt inre här, över mitt själsliga ventilpapper.
Meeeeeen. Det går inte. Idag heller. Så jag får väl nöja mig med att säga att jag kokar över. Typ.
Kanske är läge att plocka fram de gamla analoga dagböckerna igen...
I mitt huvud är den här bloggen ett papper, på vilket jag kan pysa ut allt som väller över inuti mig. Saker som ältas, saker som älskas, saker som ändras. Pyser ut här med jämna mellanrum. Och det inspirerar och fascinerar mig att människor läser här och blir gripna, roade och inspirerade. Samtidigt som jag inte kan skriva vad som helst, för en stor del av min umgängeskrets läser här regelbundet.
Idag. Skulle jag vilja explodera mitt inre här, över mitt själsliga ventilpapper.
Meeeeeen. Det går inte. Idag heller. Så jag får väl nöja mig med att säga att jag kokar över. Typ.
Kanske är läge att plocka fram de gamla analoga dagböckerna igen...
Mina tankar sakta återvända
Hej. Mina tankar är tillbaka. De har varit borta sen förra tisdagen då jag fick samtalet om att börja jobba. Idag har jag äntligen sovit ikapp någorlunda, fått gjort Viktiga Saker, och inser att jag faktiskt har några timmar att göra precis vad jag vill på. Så då kan jag äntligen börja tänka igen. Hej mig själv, kul att se mig igen.
................
Halva jag vill skriva riktigt privat shit idag i bloggen. Men, allt lämpar sig inte för offentlig text. Jag brukar vara extremt öppen här, men bara så länge det inte skadar mig själv eller någon annan. Och just nu är det jag vill skriva om för privat och för laddat för x antal läsare av den här bloggen. Fast framförallt för mig själv. Jag hatar att visa mig sårbar. Så jag skiter i det.
Andra halvan av mig vill skriva om funktionshindrades rätt till egen vilja. What, vart kom det ifrån? Jo det kom från en tanke om en autistisk pojke som klöser ögonen ur sig själv. Kan det vara så att han kanske vill ta livet av sig, för att det längst inne i honom bor en själ som inte vill leva det liv han lever? En medveten själ? Men vi "normala" sätter istället på honom en tvångströja för att hindra att han skadar sig själv. Sen går vi "normala" hem och hoppar framför tåg, skär oss i armar, röker ihjäl oss, har oskyddat sex med främlingar, äter glutamat, och tittar på rika fruar på tv. (Ack nej, inga värderingar där alls...) Vi kan välja vad vi vill. Alla kan inte det.
Tredje halvan av mig själv vill skriva om hur svårt det är att älska sig och njuta av sitt liv när man är trött och sjuk. Men vad gör gnäll för världen?
Så istället kokar jag väl soppa på en fisk, tar lite nässpray och bäddar ner mig framför project runway.
...................
Och Saknar Er.
...................
................
Halva jag vill skriva riktigt privat shit idag i bloggen. Men, allt lämpar sig inte för offentlig text. Jag brukar vara extremt öppen här, men bara så länge det inte skadar mig själv eller någon annan. Och just nu är det jag vill skriva om för privat och för laddat för x antal läsare av den här bloggen. Fast framförallt för mig själv. Jag hatar att visa mig sårbar. Så jag skiter i det.
Andra halvan av mig vill skriva om funktionshindrades rätt till egen vilja. What, vart kom det ifrån? Jo det kom från en tanke om en autistisk pojke som klöser ögonen ur sig själv. Kan det vara så att han kanske vill ta livet av sig, för att det längst inne i honom bor en själ som inte vill leva det liv han lever? En medveten själ? Men vi "normala" sätter istället på honom en tvångströja för att hindra att han skadar sig själv. Sen går vi "normala" hem och hoppar framför tåg, skär oss i armar, röker ihjäl oss, har oskyddat sex med främlingar, äter glutamat, och tittar på rika fruar på tv. (Ack nej, inga värderingar där alls...) Vi kan välja vad vi vill. Alla kan inte det.
Tredje halvan av mig själv vill skriva om hur svårt det är att älska sig och njuta av sitt liv när man är trött och sjuk. Men vad gör gnäll för världen?
Så istället kokar jag väl soppa på en fisk, tar lite nässpray och bäddar ner mig framför project runway.
...................
Och Saknar Er.
...................
söndag, september 12, 2010
Hur man lagar en kulinarisk höjdpunkt
1) Öppna påsen.
2) Häll innehållet i stekpannan.
3) Stek.
4) Dekorera med en grön kvist. Förslagsvis av ört-typ.
2) Häll innehållet i stekpannan.
3) Stek.
4) Dekorera med en grön kvist. Förslagsvis av ört-typ.
Sumodräkt
Sov sisådär tio timmar och är åter på banan. Loggar in på presentjakt och börjar skriva lite texter. En av produkterna som ska promotas är den här piffiga sumodräkten. Och plötsligt börjar jag fundera över yrkesval.
Tänk dig, att du väljer att jobba som fotomodell. Och så får du i uppdrag att modella en sumodräkt.
Humor!
Å andra sidan... tänk dig att du väljer att jobba med skrivande. Och så får du i uppdrag att skriva något catchy om en sumodräkt.
Humor igen!
Jag tror i och för sig att flasköppnaren med orgasmljud tog priset. Men fan vad jag flabbade när jag skrev den texten.
Oh well. Liten reflektion bara. Över de outgrundliga kringelikrokar ens yrkesval och karriär kan leda en in på. Nu måste jag återgå till sumodräkten, bilbanan och den rosa rattmuffen som visar höger och vänster. (Svåra grejor! Vad skriver man om dem?!)
Tänk dig, att du väljer att jobba som fotomodell. Och så får du i uppdrag att modella en sumodräkt.
Humor!
Å andra sidan... tänk dig att du väljer att jobba med skrivande. Och så får du i uppdrag att skriva något catchy om en sumodräkt.
Humor igen!
Jag tror i och för sig att flasköppnaren med orgasmljud tog priset. Men fan vad jag flabbade när jag skrev den texten.
Oh well. Liten reflektion bara. Över de outgrundliga kringelikrokar ens yrkesval och karriär kan leda en in på. Nu måste jag återgå till sumodräkten, bilbanan och den rosa rattmuffen som visar höger och vänster. (Svåra grejor! Vad skriver man om dem?!)
lördag, september 11, 2010
Godnattsaga
Jag och trötthet går verkligen inte ihop.
Jag blir ledsen. Irriterad. Besviken. Irriterad. Orolig. Arg. Håglös. Apatisk. Irriterad. Och uppgiven.
Just nu framför allt uppgiven. Vill ge upp. Finns ingen anledning att sträva. En klok människa (jag själv) konstaterade för ett tag sedan att en del av mig är som en snigel som strävar i uppförsbacke för att nå målet: det saftiga grässtrået. (Äter sniglar gräs?) Just nu känns det som om den där snigeln fastnat i snigelspåret och aldrig kommer att komma loss. Och grässtrået börjar vissna.
Jag har inte sovit än. Själen har inte tillåtit mig att vila. Så jag försöker i huvudet dela ut en virtuell bitchslap för att få ro. Men det går inte. Så jag spankar mig själv istället. Och sen bitchslapar jag mig för att jag spankat mig själv. För jag blir så jävla förbannad på mig själv när jag inte orkar älska mig själv.
Jag slår vad om att en god natts sömn är den perfekta medicinen mot alla i inledningen uppräknade åkommor. Så jag bånkar mig själv i huvudet med en kastrull så jag tuppar av. Ses imorrn.
Jag blir ledsen. Irriterad. Besviken. Irriterad. Orolig. Arg. Håglös. Apatisk. Irriterad. Och uppgiven.
Just nu framför allt uppgiven. Vill ge upp. Finns ingen anledning att sträva. En klok människa (jag själv) konstaterade för ett tag sedan att en del av mig är som en snigel som strävar i uppförsbacke för att nå målet: det saftiga grässtrået. (Äter sniglar gräs?) Just nu känns det som om den där snigeln fastnat i snigelspåret och aldrig kommer att komma loss. Och grässtrået börjar vissna.
Jag har inte sovit än. Själen har inte tillåtit mig att vila. Så jag försöker i huvudet dela ut en virtuell bitchslap för att få ro. Men det går inte. Så jag spankar mig själv istället. Och sen bitchslapar jag mig för att jag spankat mig själv. För jag blir så jävla förbannad på mig själv när jag inte orkar älska mig själv.
Jag slår vad om att en god natts sömn är den perfekta medicinen mot alla i inledningen uppräknade åkommor. Så jag bånkar mig själv i huvudet med en kastrull så jag tuppar av. Ses imorrn.
Total omställning av livet
Den inspirerande Curry-Åsa är inte så jäkla inspirerande just nu. Hon ä trött. Hon vill intaga horisontalläge i en vecka. DanspartnerFredrik häcklade mig i torsdags kväll. "Du har alltså förvärsarbetat i två dagar och längtar efter ledigt?" Han ä roli han Frädrik.
Men det är faktiskt sant. Efter två dagar på jobbet var jag inte så lite knäckt. Fast jag inser att det bara är att hacka i sig de första veckorna av "vad fan håller jag på med, hur gör man saker och ting, och var finns saker och ting?!". SEN... blir det bättre. Det är jag ganska jättesäker på.
Just nu skrämmer det mig mest.
Jag ska ha föräldramöte på onsdag.
TILLÅT MIG ASFLABBA! FÖRÄLDRAMÖTE?! Stackars föräldrar. Sist jag var på föräldramöte var någon gång på 80-talet, och då definitivt inte i rollen av klassföreståndare. Men, jag förlitar mig till kollegorna H och S som har gjort sånt här förut.
Men ändå... lite lätt livssvacka just nu, om jag ska vara ärlig. Av flera skäl än jobbet. Men det tar vi en annan gång.
Nu: sömn.
Men det är faktiskt sant. Efter två dagar på jobbet var jag inte så lite knäckt. Fast jag inser att det bara är att hacka i sig de första veckorna av "vad fan håller jag på med, hur gör man saker och ting, och var finns saker och ting?!". SEN... blir det bättre. Det är jag ganska jättesäker på.
Just nu skrämmer det mig mest.
Jag ska ha föräldramöte på onsdag.
TILLÅT MIG ASFLABBA! FÖRÄLDRAMÖTE?! Stackars föräldrar. Sist jag var på föräldramöte var någon gång på 80-talet, och då definitivt inte i rollen av klassföreståndare. Men, jag förlitar mig till kollegorna H och S som har gjort sånt här förut.
Men ändå... lite lätt livssvacka just nu, om jag ska vara ärlig. Av flera skäl än jobbet. Men det tar vi en annan gång.
Nu: sömn.
fredag, september 10, 2010
Snacka om att kastas in i verkligheten...
Nu är jag tillbaka. På min plats av livskvalitet. Sängen, laptopen, kaffekoppen, tv:n som skvalar svagt men som jag inte tittar på. Slänger ett getöga om det kommer nyheter eller väder. Och tänker ack hur ljufveligt att jobba hemifrån.
Det kommer lokala nyheter, jag slänger ett getöga.
Och möts av nyheten att två tonårstjejer på mitt nya jobb blivit påkörda av tåget och avlidit.
........
En reporter står framför entrén där jag gått in och ut de senaste dagarna, och berättar att krishanteringen är i full gång på skolan.
........
Vad gör jag nu? Två dagar in i framtiden, två dagar är i princip ingenting. Jag har inte hunnit skapa någon relation till eleverna. Men jag har ju träffat, pratat och gjort övningar med åtminstone 20 tonårstjejer de här två dagarna. Tänk om det är någon av dem? Och tänk om det är någon av de som jag igår fick veta att jag är typ klassföreståndare för?
Eller, ännu värre... tänk om det är några av mina dramaelever? En grupp på åtta tonårstjejer, som jag faktiskt ändå har skapat en liten relation till under vårt första fyratimmarspass. Pratat, fikat, lekt, repat... Drama, ett ganska speciellt ämne på det sättet att det är utelämnande, känsloladdat, och gärna den plats där man öser ur sig sitt mående. I alla fall om man är en tonårstjej på gymnasiet.
Snacka om att kastas ut i verkligheten. Slänger iväg ett mail till min chef om att de får höra av sig om jag är berörd eller behövs. Och fortsätter dagen med en klump i magen, ont i hjärtat och en konstig, gråtfylld sorg i ögonen.
Jag kanske inte vet vilka de är, kanske vet jag. Men man ska inte dö hipp som happ när man är 15-16 år.
Det kommer lokala nyheter, jag slänger ett getöga.
Och möts av nyheten att två tonårstjejer på mitt nya jobb blivit påkörda av tåget och avlidit.
........
En reporter står framför entrén där jag gått in och ut de senaste dagarna, och berättar att krishanteringen är i full gång på skolan.
........
Vad gör jag nu? Två dagar in i framtiden, två dagar är i princip ingenting. Jag har inte hunnit skapa någon relation till eleverna. Men jag har ju träffat, pratat och gjort övningar med åtminstone 20 tonårstjejer de här två dagarna. Tänk om det är någon av dem? Och tänk om det är någon av de som jag igår fick veta att jag är typ klassföreståndare för?
Eller, ännu värre... tänk om det är några av mina dramaelever? En grupp på åtta tonårstjejer, som jag faktiskt ändå har skapat en liten relation till under vårt första fyratimmarspass. Pratat, fikat, lekt, repat... Drama, ett ganska speciellt ämne på det sättet att det är utelämnande, känsloladdat, och gärna den plats där man öser ur sig sitt mående. I alla fall om man är en tonårstjej på gymnasiet.
Snacka om att kastas ut i verkligheten. Slänger iväg ett mail till min chef om att de får höra av sig om jag är berörd eller behövs. Och fortsätter dagen med en klump i magen, ont i hjärtat och en konstig, gråtfylld sorg i ögonen.
Jag kanske inte vet vilka de är, kanske vet jag. Men man ska inte dö hipp som happ när man är 15-16 år.
torsdag, september 09, 2010
När rätt blir what?
Två dagar och tusen och ett intryck. På morgnarna, i bussen, skriver jag tusen och ett blogginlägg om alla tankar jag får och har. Men på eftermiddagen när jag kommer hem är hjärnan kokt, torktumlad, centrifugerad och överkörd.
Det som kändes så rätt innan känns nu bara förvirrande, frustrerande och rotlöst. Skrivbordet jag och min kollega tagit över... finns säkert där. Någonstans under drivor av papper, pärmar, skivor, filmer... Jag kan inte ha det så. Jag kan ha kaos om det är mitt eget kaos. Detta är någon annans. Någon annan ska inte vara där på ett år. Ska man röja annans påsamlade papper från 2001 när annan kommer tillbaka om ett år? Jag tror nej. Och tror det finns ett skrivbord som ingen använder dessutom. Kanhända kan jag ta det.
Och jag får, som av en händelse, veta att nästa onsdag ska vi ha föräldramöte med "min" klass. Min?? Jaha ja. Jag är klassföreståndare. Ser man på. Och, som av en händelse, får jag veta att uppspelet med det där projektet som jag skulle ha gjort annorlunda flyttats fram fyra veckor till en lördag när jag ska gå balboakurs.
... och jag blir bara matt.
Det som kändes så rätt känns just nu som ett berg. Mount Everest närmare bestämt.
Och om du nu tänker säga "det är bara att vänja sig, såhär är det att vara lärare" så undanbeder jag mig de kommentarerna. Jag orkar inte höra dem just nu.
Det som kändes så rätt innan känns nu bara förvirrande, frustrerande och rotlöst. Skrivbordet jag och min kollega tagit över... finns säkert där. Någonstans under drivor av papper, pärmar, skivor, filmer... Jag kan inte ha det så. Jag kan ha kaos om det är mitt eget kaos. Detta är någon annans. Någon annan ska inte vara där på ett år. Ska man röja annans påsamlade papper från 2001 när annan kommer tillbaka om ett år? Jag tror nej. Och tror det finns ett skrivbord som ingen använder dessutom. Kanhända kan jag ta det.
Och jag får, som av en händelse, veta att nästa onsdag ska vi ha föräldramöte med "min" klass. Min?? Jaha ja. Jag är klassföreståndare. Ser man på. Och, som av en händelse, får jag veta att uppspelet med det där projektet som jag skulle ha gjort annorlunda flyttats fram fyra veckor till en lördag när jag ska gå balboakurs.
... och jag blir bara matt.
Det som kändes så rätt känns just nu som ett berg. Mount Everest närmare bestämt.
Och om du nu tänker säga "det är bara att vänja sig, såhär är det att vara lärare" så undanbeder jag mig de kommentarerna. Jag orkar inte höra dem just nu.
onsdag, september 08, 2010
Det är väl den där lite lätt ångestladdade känslan av att inte ha landat än. Över huvud taget.
Jag tänkte jag skulle blogga om nya livet som började idag.
Men jag är så galet trött. Så det blir kortkort.
Det var förvirrande. Och jag är vikarie, vilket innebär att ta över ett projekt som är utformat som jag själv aldrig skulle utforma ett projekt. Men nu måste jag ro i hamn, färdigställa, och göra det bra.
Och det känns... jättesvårt. (Men jag är grym så jag fixar det.)
Men... jag vet inte. Jag känner mig lite (correction: mycket) vilse i pannkakan. Jag vet ingenting, fattar ingenting, och vips ska jag vara mentor och klassföreståndare för elever jag inte ska undervisa över huvud taget. En av mina... kollegor (!) sa idag att lärare är den yrkesgrupp där flest känner att de inte har en aning om vad de pysslar med, och bara går och väntar på att någon ska komma på dem. Well, jag vet väl hur man undervisar i teater. Men jag kan i.n.g.e.n.t.i.n.g om mentorskap och klassförestånderi. Jaha, vi ska visst ha föräldramöte men jag vet inte när, var, hur, och vad fan ska jag göra där?
Tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, för att mitt första lärarjobb är på deltid!
Men jag är så galet trött. Så det blir kortkort.
Det var förvirrande. Och jag är vikarie, vilket innebär att ta över ett projekt som är utformat som jag själv aldrig skulle utforma ett projekt. Men nu måste jag ro i hamn, färdigställa, och göra det bra.
Och det känns... jättesvårt. (Men jag är grym så jag fixar det.)
Men... jag vet inte. Jag känner mig lite (correction: mycket) vilse i pannkakan. Jag vet ingenting, fattar ingenting, och vips ska jag vara mentor och klassföreståndare för elever jag inte ska undervisa över huvud taget. En av mina... kollegor (!) sa idag att lärare är den yrkesgrupp där flest känner att de inte har en aning om vad de pysslar med, och bara går och väntar på att någon ska komma på dem. Well, jag vet väl hur man undervisar i teater. Men jag kan i.n.g.e.n.t.i.n.g om mentorskap och klassförestånderi. Jaha, vi ska visst ha föräldramöte men jag vet inte när, var, hur, och vad fan ska jag göra där?
Tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, för att mitt första lärarjobb är på deltid!
Nu börjar det
Klockan ringer 07:00, och min första spontana tanke är "migrääään...". För det får jag. Ofta. När klockan ringer 07:00. (Ni som hävdar att vi som är trötta och buttra på morgonen är slackers, tänk om snälla ni.) Och jag tänker i mitt stilla sinne "tack". För att det här är en av få mornar jag behöver gå upp så tidigt. Idag gör jag det av eget val, för jag skall iväg till mitt nya liv och sätta mig in i hur det ser ut.
Lösenord till datorn som jag hoppas finns på kontoret som jag hoppas jag får använda.
Nycklar.
Vad är det jag ska göra egentligen, var slutar Sofia, var tar jag vid?
Hur funkar kaffemaskinen? Finns det mjölk till kaffet? För det är klart att det finns en kaffemaskin. Det finns ju ett lärarrum. Men var ställer man sin matlåda?
Och... hur är mina kollegor?
Hjälp.
Nu kör vi.
Lösenord till datorn som jag hoppas finns på kontoret som jag hoppas jag får använda.
Nycklar.
Vad är det jag ska göra egentligen, var slutar Sofia, var tar jag vid?
Hur funkar kaffemaskinen? Finns det mjölk till kaffet? För det är klart att det finns en kaffemaskin. Det finns ju ett lärarrum. Men var ställer man sin matlåda?
Och... hur är mina kollegor?
Hjälp.
Nu kör vi.
tisdag, september 07, 2010
Göra slut
Idag gick en kvinna (jag) ut genom dörren.
Men, när jag kom hem... var jag en helt annan. Helt oväntat. Helt oväntat, så lämnade jag kvar ungefär en tredjedel av mig själv någonstans i höjd med Redbergsplatsen.
För nu...
har jag klippt banden. For real. Jag. Är inte längre = gbgimpro.
För att citera Mauro Scocco: "det kanske låter banalt". Men det är det inte. Inte för mig. Och inte för gruppen. Jag har lärt mig otroligt mycket under mina 12 (!) år i den däringa teatergruppen, och jag har i mångt och mycket identifierat mig med den. Men, någon gång ska man vidare. Och telefonsamtalet i morse fick mig att inse att det var dags. Så fram med saxen och klippetiklipp.
Stämde träff med Jens som, så småningom trodde jag, ska ta över. Men han kunde lika gärna göra det på direkten, varför vänta, och plötsligt lämnade jag ifrån mig hårddisken med alla dokument, pdf:er, filmer och annat som jag skapat under tiden som producent, skådespelare och pedagog. Och jag lämnade ifrån mig telefonen som jag svarat i till och från sen 2004, och som det dryga senaste året följt med mig vart jag än gått. "Jaha" säger jag, lätt förvånad och överrumplad, "betyder det här att jag kan sluta kolla mailen också?". (Kontrollfreak.) "Absolut!" svarar Jens.
Jaha ja. Ööö. Ser man på. Nu är det alltså... definitivt... slut. Jag har gjort slut. Lite oväntat, men samtidigt väntat. Och jag hoppar upp på cykeln och trampar hem...
Det luktar nyslaget gräs. Solen färgar den klarblå hösthimlen orange och lila. Och jag tar ett djupt andetag och andas Ny Luft. Andas in det nya, blåser ut det gamla. Ja. Förändring. Nytt liv. Underbart. Även om det gör ont att göra slut.
Men, när jag kom hem... var jag en helt annan. Helt oväntat. Helt oväntat, så lämnade jag kvar ungefär en tredjedel av mig själv någonstans i höjd med Redbergsplatsen.
För nu...
har jag klippt banden. For real. Jag. Är inte längre = gbgimpro.
För att citera Mauro Scocco: "det kanske låter banalt". Men det är det inte. Inte för mig. Och inte för gruppen. Jag har lärt mig otroligt mycket under mina 12 (!) år i den däringa teatergruppen, och jag har i mångt och mycket identifierat mig med den. Men, någon gång ska man vidare. Och telefonsamtalet i morse fick mig att inse att det var dags. Så fram med saxen och klippetiklipp.
Stämde träff med Jens som, så småningom trodde jag, ska ta över. Men han kunde lika gärna göra det på direkten, varför vänta, och plötsligt lämnade jag ifrån mig hårddisken med alla dokument, pdf:er, filmer och annat som jag skapat under tiden som producent, skådespelare och pedagog. Och jag lämnade ifrån mig telefonen som jag svarat i till och från sen 2004, och som det dryga senaste året följt med mig vart jag än gått. "Jaha" säger jag, lätt förvånad och överrumplad, "betyder det här att jag kan sluta kolla mailen också?". (Kontrollfreak.) "Absolut!" svarar Jens.
Jaha ja. Ööö. Ser man på. Nu är det alltså... definitivt... slut. Jag har gjort slut. Lite oväntat, men samtidigt väntat. Och jag hoppar upp på cykeln och trampar hem...
Det luktar nyslaget gräs. Solen färgar den klarblå hösthimlen orange och lila. Och jag tar ett djupt andetag och andas Ny Luft. Andas in det nya, blåser ut det gamla. Ja. Förändring. Nytt liv. Underbart. Även om det gör ont att göra slut.
Tränings-hangover
Eftersom bästa boxinstruktören bytt dag och kör på måndagar istället får väl jag också göra det tänker jag. Trots att jag brukar dansa sisådär mellan 2-4 timmar varje måndag kväll. Men vad fanken, jag borde väl vara tillräckligt stark nu för att orka göra både och, tänker jag, och styr kosan mot boxelibox.
Boxas så jag nästan kolarvippen. Gör höga upphopp så jag blir alldeles yr. Har inte den kräm i kroppen jag brukar ha. Men skit samma, hans pass är alltid skitroliga, även om man upprepade gånger vill kräkas.
Helt slutkörd hoppar jag in i duschen, ut ur duschen, och in i danskläderna, på spårvagnen, av spårvagnen, in på Forum, upp på dansgolvet. Och är så jävla slut så jag nästan dör känns det som. Ergo: sätter jag mig och vilar fastnar jag där. Så det är bara att köra på yeah yeah bjuder upp den ena efter den andra, blir uppbjuden, sitter nästan inte alls. I 2,5 timme. När jag styr kosan därifrån känner jag mig... aningen matt. Kan man säga.
Idag.
Är jag.
Död.
Träningsvärk i hela ryggen. Jättejättejättetrött. Vill bara sova. Vill inte göra något alls i hela världen mer än att äta kolhydrater, sova och glo på tv. Bakfull, helt enkelt!
Och, som alltid dagen efter undrar man... var det värt detta?
Boxas så jag nästan kolarvippen. Gör höga upphopp så jag blir alldeles yr. Har inte den kräm i kroppen jag brukar ha. Men skit samma, hans pass är alltid skitroliga, även om man upprepade gånger vill kräkas.
Helt slutkörd hoppar jag in i duschen, ut ur duschen, och in i danskläderna, på spårvagnen, av spårvagnen, in på Forum, upp på dansgolvet. Och är så jävla slut så jag nästan dör känns det som. Ergo: sätter jag mig och vilar fastnar jag där. Så det är bara att köra på yeah yeah bjuder upp den ena efter den andra, blir uppbjuden, sitter nästan inte alls. I 2,5 timme. När jag styr kosan därifrån känner jag mig... aningen matt. Kan man säga.
Idag.
Är jag.
Död.
Träningsvärk i hela ryggen. Jättejättejättetrött. Vill bara sova. Vill inte göra något alls i hela världen mer än att äta kolhydrater, sova och glo på tv. Bakfull, helt enkelt!
Och, som alltid dagen efter undrar man... var det värt detta?
Här går det undan!
Ligger vaken till jättesent, för jag kan ju ändå sova hur länge jag vill imorrn. Trodde jag. Men istället för en lång, skön sovmorgon, väcks jag ur min Törnrosasömn av att telefonen ringer.
Det är nya jobbet där jag ska börja om fem veckor. Hon som jag ska vikariera för har åkt in till BB. Fem veckor för tidigt. Så kan jag börja imorrn?
Öööhöhöööö... ja det är klart jag kan, men jag har inte fått någon som helst introduktion och har INGEN ANING om vad jag ska göra. Men, jag tar det med ro. Tio jättegoa tonårstjejer. Får väl lära känna dem först och sätta mig in i hur de funkar och vad de gör. Det blir nog mest prateliprat imorrn. Men jag lär ju få vara där i ottan och få nycklar, hitta min plats, sätta mig in i Saker och Ting.
I mitt stilla sinne hade jag fem veckor på mig att "göra klart". Skriva klart den där boken, lämna över producenteriet för gbgimpro, skriva mazza mazza texter till presentjakt... Jag får väl göra det idag istället då helt enkelt?
Eller... så vilar jag. För sista gången på ett tag.
Det är nya jobbet där jag ska börja om fem veckor. Hon som jag ska vikariera för har åkt in till BB. Fem veckor för tidigt. Så kan jag börja imorrn?
Öööhöhöööö... ja det är klart jag kan, men jag har inte fått någon som helst introduktion och har INGEN ANING om vad jag ska göra. Men, jag tar det med ro. Tio jättegoa tonårstjejer. Får väl lära känna dem först och sätta mig in i hur de funkar och vad de gör. Det blir nog mest prateliprat imorrn. Men jag lär ju få vara där i ottan och få nycklar, hitta min plats, sätta mig in i Saker och Ting.
I mitt stilla sinne hade jag fem veckor på mig att "göra klart". Skriva klart den där boken, lämna över producenteriet för gbgimpro, skriva mazza mazza texter till presentjakt... Jag får väl göra det idag istället då helt enkelt?
Eller... så vilar jag. För sista gången på ett tag.
måndag, september 06, 2010
Jag har en inbyggd alarmklocka verkar det som
Jag har sånt himla flyt alltså. Skrev in mig på arbetsförmedlingen i april ungefär, visade intyg och annat och tjipp tjopp inskriven och ta kontakt med oss igen senast då och då. Jahapp, måste jag inte gå hit varenda dag och gå söka jobb-kurser och det ena med det tredje som det var förr? Neeeeeeeeee det behöver du inte!
Nehepp. Så skönt. Sa jag och började somra. Och någon gång under sommaren tänkte jag att det kanske är läge att ta tag i den där högen papper som ligger på bordet. Och kollade igenom dem och hittade min handlingsplan. Som sa att jag skulle höra av mig till arbetsförmedlingen senast... samma dag som jag tog tag i pappershögen. Och klockan var halv åtta på kvällen! Shit MajBritt tänker jag, men hoppla, man kan ju RINGA arbetsförmedlingen nuförti'n och... de har öppet till åtta! Ringeliring, fixelifix så var det klart. Tjipp tjopp!
Och jag somrar vidare och söker lite jobb här och där och får ju det däringa drömjobbet, men har någonstans i bakhuvudet en aning om att var det inte typ nionde september som var sista dag jag skulle höra av mig igen? Idag slår jag en pling, prateliprat, och det visar sig att jag ju ska gå till den fysiska arbetsförmedlingen vid Drottningtorget och prata med min handläggare och uppdatera min handlingsplan senast... idag. Gör jag inte det förlorar jag a-kassan, min ekonomiska backup eftersom drömjobbet bara är på 40%.
Hopplalaja, vilken tur att klockan knappt är halv elva och jag har en massa timmar på mig att åka till arbetsförmedlingen! Och då kan jag ju dessutom kila in och köpa nya boxhandskar eftersom jag har supit bort mina gamla, så trevligt!
Universum vill uppenbarligen att jag ska lyckas i livet. Tackar ödmjukast och svischar in i duschen.
Nehepp. Så skönt. Sa jag och började somra. Och någon gång under sommaren tänkte jag att det kanske är läge att ta tag i den där högen papper som ligger på bordet. Och kollade igenom dem och hittade min handlingsplan. Som sa att jag skulle höra av mig till arbetsförmedlingen senast... samma dag som jag tog tag i pappershögen. Och klockan var halv åtta på kvällen! Shit MajBritt tänker jag, men hoppla, man kan ju RINGA arbetsförmedlingen nuförti'n och... de har öppet till åtta! Ringeliring, fixelifix så var det klart. Tjipp tjopp!
Och jag somrar vidare och söker lite jobb här och där och får ju det däringa drömjobbet, men har någonstans i bakhuvudet en aning om att var det inte typ nionde september som var sista dag jag skulle höra av mig igen? Idag slår jag en pling, prateliprat, och det visar sig att jag ju ska gå till den fysiska arbetsförmedlingen vid Drottningtorget och prata med min handläggare och uppdatera min handlingsplan senast... idag. Gör jag inte det förlorar jag a-kassan, min ekonomiska backup eftersom drömjobbet bara är på 40%.
Hopplalaja, vilken tur att klockan knappt är halv elva och jag har en massa timmar på mig att åka till arbetsförmedlingen! Och då kan jag ju dessutom kila in och köpa nya boxhandskar eftersom jag har supit bort mina gamla, så trevligt!
Universum vill uppenbarligen att jag ska lyckas i livet. Tackar ödmjukast och svischar in i duschen.
söndag, september 05, 2010
Inspirerande människa
Världen dräller av kloka och inspirerande människor. Och Rim och Anna hävdar att jag själv är en sådan just nu. Galet inspirerande säger Rim. Tack Rim! Ja. Jag gillar personlig utveckling, och just nu slukar jag den ena boken efter den andra om sånt. Och dagens Jesus Kristus i min "Jag tror på Mig Själv, himmelens och jordens skapare"-religion är
padammm
Kay Pollack.
Har sett kompisar läsa diverse böcker av honom och tänkt att nja pja det där har jag redan betat av. Men så hittar jag en tunn liten bok, "Att växa genom möten", och köper den. Och läser den. Och begrundar den. Och inser att där finns en hel del att tugga i sig för mig.
För det är i mig som tolkningen av min verklighet skapas. Och även om jag tycker om att se mig själv som en person med stark självkänsla så ser jag mig själv krympa till en liten skrutt i vissa situationer.
Igår kväll till exempel. Ramlade det på fyra asfräscha rockabillykillar på spårvagnen. Och där satt jag, riggad i burlesqueoutfit. Röda läppar. Fjädrar i håret. Raffig som fan. En klockren ögonfröjd för tatuerade tuffingar.
Men skrutten i mig tänker att de hellre vill prata med blonda, stortuttade, spraytanade brudar med extensions och fixade naglar. Varför skulle de titta åt mitt håll? Och grabbarna brölar på och kör jargong om den och den och pratar om nån "fet brud" och jag tänker jaja just det jag är också fet. (Även om jag inte är lika fet längre.)
Men egentligen. Tror jag att de där killarna är så tuffa som de vill framställa sig? Och tror jag att de skulle bry sig om tjejen hade några extra kilon om de blev riktigt kära? Nej. Och framför allt. Vill jag ha någon av de här killarna egentligen? Svaret är naturligtvis nej. För i sällskap med såna killar blir jag en osäker skrutt. Jag behöver inte människor som framkallar det i mig. Jag behöver människor som stöttar min egen bild av mig själv som helt grym, snygg, klok och fantastisk. (Och det har jag hur många som helst, tack för er!)
Jag har hängt i den där världen. Och den är ytlig. Som fan. Snygg. Men ytlig. Och bakom killarnas tuffa fasader döljer sig tonvis av rädsla. Och jag känner med dem, och hör Kay Pollacks ord i huvudet. "Det är i mig min bild av hur de uppfattar mig skapas. Den har ingenting med verkligheten att göra. Jag kan välja att tolka deras beteende hur jag vill. Bakom en tuff mask ligger ett enormt behov av att bli älskad."
Han säger galet många kloka saker den där Kay. Han får bli min Jesus Kristus för dagen.
padammm
Kay Pollack.
Har sett kompisar läsa diverse böcker av honom och tänkt att nja pja det där har jag redan betat av. Men så hittar jag en tunn liten bok, "Att växa genom möten", och köper den. Och läser den. Och begrundar den. Och inser att där finns en hel del att tugga i sig för mig.
För det är i mig som tolkningen av min verklighet skapas. Och även om jag tycker om att se mig själv som en person med stark självkänsla så ser jag mig själv krympa till en liten skrutt i vissa situationer.
Igår kväll till exempel. Ramlade det på fyra asfräscha rockabillykillar på spårvagnen. Och där satt jag, riggad i burlesqueoutfit. Röda läppar. Fjädrar i håret. Raffig som fan. En klockren ögonfröjd för tatuerade tuffingar.
Men skrutten i mig tänker att de hellre vill prata med blonda, stortuttade, spraytanade brudar med extensions och fixade naglar. Varför skulle de titta åt mitt håll? Och grabbarna brölar på och kör jargong om den och den och pratar om nån "fet brud" och jag tänker jaja just det jag är också fet. (Även om jag inte är lika fet längre.)
Men egentligen. Tror jag att de där killarna är så tuffa som de vill framställa sig? Och tror jag att de skulle bry sig om tjejen hade några extra kilon om de blev riktigt kära? Nej. Och framför allt. Vill jag ha någon av de här killarna egentligen? Svaret är naturligtvis nej. För i sällskap med såna killar blir jag en osäker skrutt. Jag behöver inte människor som framkallar det i mig. Jag behöver människor som stöttar min egen bild av mig själv som helt grym, snygg, klok och fantastisk. (Och det har jag hur många som helst, tack för er!)
Jag har hängt i den där världen. Och den är ytlig. Som fan. Snygg. Men ytlig. Och bakom killarnas tuffa fasader döljer sig tonvis av rädsla. Och jag känner med dem, och hör Kay Pollacks ord i huvudet. "Det är i mig min bild av hur de uppfattar mig skapas. Den har ingenting med verkligheten att göra. Jag kan välja att tolka deras beteende hur jag vill. Bakom en tuff mask ligger ett enormt behov av att bli älskad."
Han säger galet många kloka saker den där Kay. Han får bli min Jesus Kristus för dagen.
Späckade dagar equals antiklimax
Jag gillar såna där dagar när man har schemat fullspäckat och undrar hur man ska fixa alla hållpunkter, men de bara flyter på och man betar av den ena efter den andra och det bara känns gött, man matar på.
Men så plötsligt.
Är dagen gjord.
Och man sitter där, med en bunt pengar i näven och undrar vad fan hände?
För hela dagen har man (jag) varit i nästa steg. För allt måste klaffa. Och allt har klaffat. Sjukt bra. Men jag har inte varit "i" det. I alla fall inte tillräckligt. Halva jag har njutit av att vara där jag är just nu, (glidarjobb, bröllopskalajs, dj'ande) men andra halvan har varit halvvägs in i nästa. (Var ska jag byta om innan kalaset, vad ska jag ha på mig när jag dj'ar...) Och så kommer man hem och det är bara...
tomt...
gjort...
på fler än ett sätt.
Det kan ha varit sista gången jag gjorde det där. Vi får se. Men just nu känns det så. Och jag längtar efter att vakna imorrn. För nu vill jag inte riktigt vara i. För det ligger en antiklimaxkudde och vilar över mig. Konstigt. Men jag brukar känna så under fullspäckade dagar. För det är så roligt under dagen, så när man väl kommer hem vill man liksom... vinna jackpot. Dricka den allra dyraste champagnen. Bli mottagen av en filharmonisk orkester som spelar något vackert.
Ett klimax.
Och så kommer man hem till... torrt bröd, facebook, brummande lägenhet (vad fan är det som brummar i mitt hem???!!!) tom säng och skräp på tv:n. Inte så klimaxigt.
Sa hon och bytte kanal. Eller somnade. Natti.
Men så plötsligt.
Är dagen gjord.
Och man sitter där, med en bunt pengar i näven och undrar vad fan hände?
För hela dagen har man (jag) varit i nästa steg. För allt måste klaffa. Och allt har klaffat. Sjukt bra. Men jag har inte varit "i" det. I alla fall inte tillräckligt. Halva jag har njutit av att vara där jag är just nu, (glidarjobb, bröllopskalajs, dj'ande) men andra halvan har varit halvvägs in i nästa. (Var ska jag byta om innan kalaset, vad ska jag ha på mig när jag dj'ar...) Och så kommer man hem och det är bara...
tomt...
gjort...
på fler än ett sätt.
Det kan ha varit sista gången jag gjorde det där. Vi får se. Men just nu känns det så. Och jag längtar efter att vakna imorrn. För nu vill jag inte riktigt vara i. För det ligger en antiklimaxkudde och vilar över mig. Konstigt. Men jag brukar känna så under fullspäckade dagar. För det är så roligt under dagen, så när man väl kommer hem vill man liksom... vinna jackpot. Dricka den allra dyraste champagnen. Bli mottagen av en filharmonisk orkester som spelar något vackert.
Ett klimax.
Och så kommer man hem till... torrt bröd, facebook, brummande lägenhet (vad fan är det som brummar i mitt hem???!!!) tom säng och skräp på tv:n. Inte så klimaxigt.
Sa hon och bytte kanal. Eller somnade. Natti.
lördag, september 04, 2010
Höndra kroner preciss!
Hinner med ett kort stopp hemmavid under den hetsiga dagen (jobb, bröllopskalas, jobb) och hinner därmed tjacka frulle till morgondagen. Perfa. Handlar. För prick hundra spänn. (Ok, jag köpte doodlar och lite annat också.) Och kassörskans förtjusning går inte att ta miste på.
(Följande läses med försynt hallegoröst med grov göteborgsdialekt)
"Det blev höndra kroner precis! Du e min fjäde höndrakroners ida'! De händer nässtan alldri att de blir höndra kroner preciss!"
Hallego. Det är små ting i livet som gör en Konsumkassörska glad.
Och en plan börjar ta form i KuriÅsas huvud. Kanske... hon måste börja räkna summan på allt hon köper varenda gång hon handlar så det alltid blir preciss höndra kroner? Undrar hur lång tid det skulle ta innan den goa kassörskan skulle börja ana oråd.
(Följande läses med försynt hallegoröst med grov göteborgsdialekt)
"Det blev höndra kroner precis! Du e min fjäde höndrakroners ida'! De händer nässtan alldri att de blir höndra kroner preciss!"
Hallego. Det är små ting i livet som gör en Konsumkassörska glad.
Och en plan börjar ta form i KuriÅsas huvud. Kanske... hon måste börja räkna summan på allt hon köper varenda gång hon handlar så det alltid blir preciss höndra kroner? Undrar hur lång tid det skulle ta innan den goa kassörskan skulle börja ana oråd.
fredag, september 03, 2010
Instant charma's gonna get you!
Jag har ju insett en sak. Ju mer man ger, desto mer får man. Det är en Sanning. SuperSanning. Det du ger, det är det du får tillbaka. Sänder du ut irritation får du irritation tillbaka. Sänder du ut kärlek får du kärlek tillbaka. Skänker du pengar får du tiofalt tillbaka. Jag har kört efter den devisen ett bra tag nu. Och förvånas.
För... jag är arbetslös, med usel a-kasseersättning. Men... pengarna bara väller in. För jag har gjort förarbetet. Sedan i maj ungefär har jag bestämt att jag har oändligt med pengar. Satt upp ett photoshopat kontoutdrag där jag har galet mycket pengar på kontot. Och varje gång jag handlat i mataffären runt hörnet har jag rensat plånboken på alla mynt och lagt i hjälpbössan där. Allt. 50 öre eller 50 spänn. Det ska i bössan, så är det bara. Även om det känns som om jag inte har råd.
För jag har råd. Bestämmer jag. Så jag ger. Och jag får så galet mycket tillbaka. Och, för att bevisa min tes så stoppade jag hundra spänn i ett kuvert och skickade till en vän att göra vad hon ville med, för jag visste att jag får mångfalt tillbaka. Och, så fort jag gjort det sålde jag 7 av mina böcker. De kostar... hundra kronor styck.
Sug på den.
Det du ger, det får du tillbaka. Jag inser det. Så jag börjar försöka tänka på vad det är jag sänder ut egentligen. Och börjar försöka sudda bort irritation, negativa tankar, dåliga tankar om andra, allt bajs som finns i kroppen. För det beror bara på mig att jag stör mig på ting, människor och företeelser. Det är i mig irritationen finns, och det är jag som skapar den. Om jag däremot sänder ut kärlek i kopiösa mängder, så får jag kärlek tillbaka. Så det har jag gjort ett tag nu. Inte medvetet så jättelänge. Lite halvmedvetet sen i våras, men sedan några veckor tillbaka ytterst målmedvetet och fokuserat. Försökt lägga märke till när jag sänder ut annat, fundera på varför, och försökt få mig själv att må bra.
Vilket jag gör.
Och... det bara väller kärlek tillbaka. Igår ville Fredrik bara sådär spontant efter kursen meddela att "hördudu, det är för jävla roligt att hålla kurs med dig, jag tänkte att jag skulle säga det för jag säger aldrig det!". Dito Fredrik. Du är så jävla grym. Och idag fick jag låna Daniels bil över helgen så jag kan göra några feta uppdrag och samtidigt hinna med en bröllopsfest hos min kära kära kusin imorrn. Han kommer till och med och lämnar bilen här, vid mitt hus. Snälla, fina Daniel. Han vill dessutom KÖPA en bok av mig. Inte på tal. Gratisbok som tack. Och åttatusen kilo god karma. För det han ger, det får han tillbaka.
Det kan vara så att jag bara valt att fokusera på det götta i livet och vänt bort blicken från bajset. Men jag väljer att tro, att det du ger, det är det du får tillbaka. Därmed inte sagt att man inte måste vädra irritation och ilska ibland. Man är ju inte mer än människa. Men, att faktiskt se att det fungerar...
Det är så skönt. Och lättande. Och fantastiskt.
För... jag är arbetslös, med usel a-kasseersättning. Men... pengarna bara väller in. För jag har gjort förarbetet. Sedan i maj ungefär har jag bestämt att jag har oändligt med pengar. Satt upp ett photoshopat kontoutdrag där jag har galet mycket pengar på kontot. Och varje gång jag handlat i mataffären runt hörnet har jag rensat plånboken på alla mynt och lagt i hjälpbössan där. Allt. 50 öre eller 50 spänn. Det ska i bössan, så är det bara. Även om det känns som om jag inte har råd.
För jag har råd. Bestämmer jag. Så jag ger. Och jag får så galet mycket tillbaka. Och, för att bevisa min tes så stoppade jag hundra spänn i ett kuvert och skickade till en vän att göra vad hon ville med, för jag visste att jag får mångfalt tillbaka. Och, så fort jag gjort det sålde jag 7 av mina böcker. De kostar... hundra kronor styck.
Sug på den.
Det du ger, det får du tillbaka. Jag inser det. Så jag börjar försöka tänka på vad det är jag sänder ut egentligen. Och börjar försöka sudda bort irritation, negativa tankar, dåliga tankar om andra, allt bajs som finns i kroppen. För det beror bara på mig att jag stör mig på ting, människor och företeelser. Det är i mig irritationen finns, och det är jag som skapar den. Om jag däremot sänder ut kärlek i kopiösa mängder, så får jag kärlek tillbaka. Så det har jag gjort ett tag nu. Inte medvetet så jättelänge. Lite halvmedvetet sen i våras, men sedan några veckor tillbaka ytterst målmedvetet och fokuserat. Försökt lägga märke till när jag sänder ut annat, fundera på varför, och försökt få mig själv att må bra.
Vilket jag gör.
Och... det bara väller kärlek tillbaka. Igår ville Fredrik bara sådär spontant efter kursen meddela att "hördudu, det är för jävla roligt att hålla kurs med dig, jag tänkte att jag skulle säga det för jag säger aldrig det!". Dito Fredrik. Du är så jävla grym. Och idag fick jag låna Daniels bil över helgen så jag kan göra några feta uppdrag och samtidigt hinna med en bröllopsfest hos min kära kära kusin imorrn. Han kommer till och med och lämnar bilen här, vid mitt hus. Snälla, fina Daniel. Han vill dessutom KÖPA en bok av mig. Inte på tal. Gratisbok som tack. Och åttatusen kilo god karma. För det han ger, det får han tillbaka.
Det kan vara så att jag bara valt att fokusera på det götta i livet och vänt bort blicken från bajset. Men jag väljer att tro, att det du ger, det är det du får tillbaka. Därmed inte sagt att man inte måste vädra irritation och ilska ibland. Man är ju inte mer än människa. Men, att faktiskt se att det fungerar...
Det är så skönt. Och lättande. Och fantastiskt.
onsdag, september 01, 2010
Jag tänker nu skryta så in i helvete
Avslutar en riktigt bra dag med ett riktigt bra boxpass. Skruttinstruktören är ledig och favvoinstruktören hoppar in istället, hurra hurra hurra hurra!
Och, som vanligt, blir jag... helt jävla paff. För... jag är så... vältränad?
Det är som sagt ingen hemlighet att jag tappat rätt (galet) mycket vikt de senaste två åren, och en del av det har varit tack vare träningen. Ville orka dansa mer, längre, snabbare. Samtidigt fick jag tips av en hokuspokusfarbror att jag skulle boxas. Han menade väl mer själslig boxning antar jag, men det väckte tanken, och jag släpade med mig Jakob och testade.
Och... blev frälst på två röda. För jävlar vad skoj det var. Och... jag hade visst samlat på mig lite kondition på dansen? Mycket förvånande, det hade jag inte alls lagt märke till på det sättet. Jag, som i stora delar av mitt liv varit den som hamnat på efterkälken, som fått fuska för att orka de flesta träningspass, och som blivit svettig och andfådd bara av att springa en liten bit till spårvagnen eller bussen. Men... det var visst en sanning som... inte fanns längre. För jag orkade, i alla fall nästan lika mycket som de andra på boxningen. Insåg dock att jag aldrig skulle komma upp i samma nivå som de flesta andra i gruppen, de som instruktören använde för att visa kombinationerna på och som slogs så himla snyggt, men skit samma, det var ju kul! Då får man hacka i sig att man inte är fit som en muskulös gazell.
Men... har man väl börjat så blir man ju liiiite sugen. På liiite mer. Och jag såg tvåhundrakilostjockisar på tv tappa bizarrt mycket vikt och springa maraton, och blev tokpepp och började springa. Ute. Inne. Såg supertjockisarnas beslutsamma, envetna kämparögon framför mig och betade av meter. Efter meter. Efter meter. Efter meter. Springa. Cykla. Boxa. Dansa.
Och plötsligt... så börjar instruktören vråla BRA ÅSA! och säger till mina sparringpartners att de kan fråga mig om de inte vet "för hon kan". What? Jag kan inte alls det, fan vad du hittar på! Och sen... är det plötsligt JAG som står där längst fram och är den som instruktören visar kombinationerna på. För jag kan. Och jag är där jämt. Och tamejfan om jag inte slåss riktigt jävla snyggt och teknikbra också...? Och ibland ser jag mig i spegeln och undrar vem fan är det där? För jag känner inte igen mig. JAG har på mig tajta träningskläder och... ser fan... rätt... snygg ut i dem måste jag säga... det var som fan... och efter passet... är det tamejfan en riktigt hunkig biff som ler mot mig och börjar prata med mig. Jag blir lite paff, men skrattar och skämtar och pratar lite. Han är helt slut, men jag... tänkte ta en runda på löpbandet, för jag tycker att man blir så bra uppvärmd av en timmes boxpass.
VEM ÄR DEN HÄR MÄNNISKAN??? JAG TROR JAG ÄR I BEHOV AV EN EXORCIST! NÅGON ANNAN HAFVER TAGIT MIN KROPP I BESITTNING!
Eller... nä. Det är tamejfan jag. Och JAG. Har förändrat mitt liv. Nåt så in i helvete. Inte bara själsligt utan även fysiskt. Fyttifan i helvete så jävla impad jag är över mig själv.
Och förvånad.
Det går att ändra sig. På alla plan. Om man är riktigt jävla enveten. Så kom igen nu, ta tag i det där du gått och ånkat på! Och... fortsätt. Och fortsätt. Och fortsätt. Även om du dippar och tappar och faller tillbaka. Tänk tvärtom. Gör tvärtom. Känn tvärtom. För det är DU som skapar ditt liv. Ingen annan.
Bra skit. Måhända pretto. Men sant.
Och, som vanligt, blir jag... helt jävla paff. För... jag är så... vältränad?
Det är som sagt ingen hemlighet att jag tappat rätt (galet) mycket vikt de senaste två åren, och en del av det har varit tack vare träningen. Ville orka dansa mer, längre, snabbare. Samtidigt fick jag tips av en hokuspokusfarbror att jag skulle boxas. Han menade väl mer själslig boxning antar jag, men det väckte tanken, och jag släpade med mig Jakob och testade.
Och... blev frälst på två röda. För jävlar vad skoj det var. Och... jag hade visst samlat på mig lite kondition på dansen? Mycket förvånande, det hade jag inte alls lagt märke till på det sättet. Jag, som i stora delar av mitt liv varit den som hamnat på efterkälken, som fått fuska för att orka de flesta träningspass, och som blivit svettig och andfådd bara av att springa en liten bit till spårvagnen eller bussen. Men... det var visst en sanning som... inte fanns längre. För jag orkade, i alla fall nästan lika mycket som de andra på boxningen. Insåg dock att jag aldrig skulle komma upp i samma nivå som de flesta andra i gruppen, de som instruktören använde för att visa kombinationerna på och som slogs så himla snyggt, men skit samma, det var ju kul! Då får man hacka i sig att man inte är fit som en muskulös gazell.
Men... har man väl börjat så blir man ju liiiite sugen. På liiite mer. Och jag såg tvåhundrakilostjockisar på tv tappa bizarrt mycket vikt och springa maraton, och blev tokpepp och började springa. Ute. Inne. Såg supertjockisarnas beslutsamma, envetna kämparögon framför mig och betade av meter. Efter meter. Efter meter. Efter meter. Springa. Cykla. Boxa. Dansa.
Och plötsligt... så börjar instruktören vråla BRA ÅSA! och säger till mina sparringpartners att de kan fråga mig om de inte vet "för hon kan". What? Jag kan inte alls det, fan vad du hittar på! Och sen... är det plötsligt JAG som står där längst fram och är den som instruktören visar kombinationerna på. För jag kan. Och jag är där jämt. Och tamejfan om jag inte slåss riktigt jävla snyggt och teknikbra också...? Och ibland ser jag mig i spegeln och undrar vem fan är det där? För jag känner inte igen mig. JAG har på mig tajta träningskläder och... ser fan... rätt... snygg ut i dem måste jag säga... det var som fan... och efter passet... är det tamejfan en riktigt hunkig biff som ler mot mig och börjar prata med mig. Jag blir lite paff, men skrattar och skämtar och pratar lite. Han är helt slut, men jag... tänkte ta en runda på löpbandet, för jag tycker att man blir så bra uppvärmd av en timmes boxpass.
VEM ÄR DEN HÄR MÄNNISKAN??? JAG TROR JAG ÄR I BEHOV AV EN EXORCIST! NÅGON ANNAN HAFVER TAGIT MIN KROPP I BESITTNING!
Eller... nä. Det är tamejfan jag. Och JAG. Har förändrat mitt liv. Nåt så in i helvete. Inte bara själsligt utan även fysiskt. Fyttifan i helvete så jävla impad jag är över mig själv.
Och förvånad.
Det går att ändra sig. På alla plan. Om man är riktigt jävla enveten. Så kom igen nu, ta tag i det där du gått och ånkat på! Och... fortsätt. Och fortsätt. Och fortsätt. Även om du dippar och tappar och faller tillbaka. Tänk tvärtom. Gör tvärtom. Känn tvärtom. För det är DU som skapar ditt liv. Ingen annan.
Bra skit. Måhända pretto. Men sant.
Man känner när det är rätt. Som fan.
När jag åkte till intervjun häromdagen för det där jobbet som jag inte fick så hade jag en känsla av "jaha" i kroppen. Det här kanske kan vara kul, kanske är dags att prova något nytt, kanske dags att bli en kontorsråtta. Och när jag var där kändes det ganska skoj, men när jag inte fick jobbet kändes det jaha och gött på samma gång. Inte mycket aj alls.
Idag styrde jag så kosan mot det däringa gamla drömjobbet jag drömde om förr, och som hela tiden funnits där som en liten tanke, men inom ett ämne som jag trodde mig vara på väg bort ifrån. Nu är det däringa gamla drömjobbet bara på sisådär 35-40%, vilket jag såklart inte klarar mig på, men med lite viktimmar och presentjaktstimmar och en stämpeldag här och där borde det funka, både ekonomiskt och tidsmässigt.
Och... någonstans, halvvägs framme, tittar jag ut genom tågfönstret och känner bara... tihi! Bubbel! Roligt! Och som att jag, literally speaking, sitter på tåget mot framtiden. Jag känner det otroligt starkt. Jag kommer få det här jobbet, och jag kommer gilla't. Som fan.
Och jag kliver av tåget och hoppar på lokalbussen till skolan där jag själv gick under antiken och känner bara... tihi! Värme! Och kommer fram och kliver av och går vägen jag gått så många gånger, till en skola som jag trivdes på då och känner att... jag trivs nu också. Redan. Innan jag ens kommit in genom dörrarna. Och jag får nästan lite gråt i halsen, så rätt känns det. Och jag kommer fram till rökrutan där jag och brudarna tjuvrökte gula Blend (fy fan va äckligt!) och ser att bänkarna är borta, men att matsalen ser EXAKT likadan ut som under antiken. Och öppnar fnissandes dörrarna, kommer in och ser att samma tavlor pryder väggarna. Lite är förändrat, lite andra färger här och där, lite nybyggnationer, men mycket är sig likt. Och det... känns inte hemskt alls. För jag hade så galet ball under mina två år här.
Och jag kommer upp och träffar rektorn - som gick i samma dramaklass som brollan då det begav sig - och hon jag "kanske" ska vicka för kommer in och sitter med och börjar direkt berätta om hur upplägget för hösten ser ut, och jag undrar i mitt stilla sinne om de inte vill veta något mer om mig, om det inte är nu jag ska bevisa hur bra jag är, men det enda de vill veta är mina löneanspråk. För när ryktet gick om att jag sökt jobb där kom den ena efter den andra rännandes till rektorn och sa "ta henne, hon är skitbra!". Det är bra att ha polare som redan jobbar där man söker jobb, helt klart. Så han har inte ens bemödat sig om att ringa mina angivna referenser, för det behövs inte. Och hans spontana ord som han tecknade ner i smyg - första intrycket - och som han sedan avslöjar - är att jag verkar lugn, trygg och "har koll".
Och jag blir rundvandrad som att jag ska börja, och jag får hälsa på klassen jag "kanske" ska ha, men inser att det här var klappat och klart så fort jag klev innanför dörren. För det är bara... helrätt. Från allas håll. Och ja. Det här var ju inga problem, och upp på vikarielistan "högst upp ska hon!" ylar rektorn och jag får vinka till mina nya kollegor.
Så kan det också gå till på "anställningsintervjuer"! Om max 5 veckor börjar jag. Tjo!
Och vad är poängen med inlägget? Jo. Är det rätt för dig, så känner du det. In i märgen. Om du bara lyssnar. Så, du vet vem du är, ta inte det där projektjobbet. För det känns ju inte rätt, eller hur?
Idag styrde jag så kosan mot det däringa gamla drömjobbet jag drömde om förr, och som hela tiden funnits där som en liten tanke, men inom ett ämne som jag trodde mig vara på väg bort ifrån. Nu är det däringa gamla drömjobbet bara på sisådär 35-40%, vilket jag såklart inte klarar mig på, men med lite viktimmar och presentjaktstimmar och en stämpeldag här och där borde det funka, både ekonomiskt och tidsmässigt.
Och... någonstans, halvvägs framme, tittar jag ut genom tågfönstret och känner bara... tihi! Bubbel! Roligt! Och som att jag, literally speaking, sitter på tåget mot framtiden. Jag känner det otroligt starkt. Jag kommer få det här jobbet, och jag kommer gilla't. Som fan.
Och jag kliver av tåget och hoppar på lokalbussen till skolan där jag själv gick under antiken och känner bara... tihi! Värme! Och kommer fram och kliver av och går vägen jag gått så många gånger, till en skola som jag trivdes på då och känner att... jag trivs nu också. Redan. Innan jag ens kommit in genom dörrarna. Och jag får nästan lite gråt i halsen, så rätt känns det. Och jag kommer fram till rökrutan där jag och brudarna tjuvrökte gula Blend (fy fan va äckligt!) och ser att bänkarna är borta, men att matsalen ser EXAKT likadan ut som under antiken. Och öppnar fnissandes dörrarna, kommer in och ser att samma tavlor pryder väggarna. Lite är förändrat, lite andra färger här och där, lite nybyggnationer, men mycket är sig likt. Och det... känns inte hemskt alls. För jag hade så galet ball under mina två år här.
Och jag kommer upp och träffar rektorn - som gick i samma dramaklass som brollan då det begav sig - och hon jag "kanske" ska vicka för kommer in och sitter med och börjar direkt berätta om hur upplägget för hösten ser ut, och jag undrar i mitt stilla sinne om de inte vill veta något mer om mig, om det inte är nu jag ska bevisa hur bra jag är, men det enda de vill veta är mina löneanspråk. För när ryktet gick om att jag sökt jobb där kom den ena efter den andra rännandes till rektorn och sa "ta henne, hon är skitbra!". Det är bra att ha polare som redan jobbar där man söker jobb, helt klart. Så han har inte ens bemödat sig om att ringa mina angivna referenser, för det behövs inte. Och hans spontana ord som han tecknade ner i smyg - första intrycket - och som han sedan avslöjar - är att jag verkar lugn, trygg och "har koll".
Och jag blir rundvandrad som att jag ska börja, och jag får hälsa på klassen jag "kanske" ska ha, men inser att det här var klappat och klart så fort jag klev innanför dörren. För det är bara... helrätt. Från allas håll. Och ja. Det här var ju inga problem, och upp på vikarielistan "högst upp ska hon!" ylar rektorn och jag får vinka till mina nya kollegor.
Så kan det också gå till på "anställningsintervjuer"! Om max 5 veckor börjar jag. Tjo!
Och vad är poängen med inlägget? Jo. Är det rätt för dig, så känner du det. In i märgen. Om du bara lyssnar. Så, du vet vem du är, ta inte det där projektjobbet. För det känns ju inte rätt, eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
