Men vad ÄR DET med mig och sömn? Idag satte jag väcken på halv tio. Somnade typ tolv-halv ett inatt. Så när klockan ringde hade jag sovit sisådär nio timmar. Till och med utan att ragla upp mitt i natten och dassa.
Kände jag mig pigg när klockan ringde? Ach nooo. Snooze i en halvtimma. Klockan är nu fem över elva, skolan börjar om två timmar, Ozzy sitter i morgonrock, Everestställ och dubbla duntofflor och sunkar. Svinkallt här juvv.
Håller fortfarande på och överväger om jag ska ta en impropaus, något måste bort för i nuläget hinner jag inte med det jag egentligen måste. Hinner bara med det som är skoj. Impropaus? Det kommer som en spontan tanke. Men när jag tänkt tanken i ungefär en minut kommer jag varje gång fram till samma resultat: Det skulle kännas ungefär som att kapa av ena armen. Improgruppen är som min äkta make. Vi bråkar. Vi älskar. Vi har gemensamma intressen. Vi föder små barn (föreställningarna). För ett tag sen gick vi till och med i äktenskapsrådgivning. Och vi skrattar så förbannat mycket. Det går aldrig ett rep utan att man någon gång skrattar så man inte får luft.
Känner mig tokegoistisk när jag filosoferar över sånt här. Hur jag ska få plats med allt roligt i mitt liv. Tänker på vänner och andra som har familj och kanske hinner med en egen kul grej om de har tur. Oftast träning. Resten av tiden måste ägnas åt familjen. Och jag gnäller för att jag har fem roliga grejer, en ska bort typ, för att jag ska ha tid med...? Mig själv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Man har rätt att gnälla även om det är "lyxproblem"!
Folk utan självdistans som inte fattar att deras gnäll är ett "lyxproblem", är däremot jobbiga... Du tillhör absolut icke (!) den kateoriiin.
Med risk för att vara pretto ;), medvetenheten gör människan hel, gnäll kan vara konstruktivt, hehe!
Gött att jag inte tillhör den jobbiga kategoriiiin.
Skicka en kommentar