Det finns vakna och så finns det vakna.
Idag vaknade jag av att klockan ringde. Sen vaknade jag igen av att klockan ringde. Och igen. Och igen. Och igen. Och igen. Någon gång tvingade jag mig att öppna ena ögat och kika lite för att om möjligt vakna lite. Vakna på riktigt alltså. Ytterst plågsamt. Det är konstigt att det kan göra så ont utan att göra ont. För det gör verkligen ont ibland att öppna ögonen på morgonen. Fast inte i ögonen. Utan i kroppen. Själen. Sen vaknade jag igen. Tvingade mig att sätta mig upp. Om möjligt ännu mer plågsamt.
Jag var vaken. Men ändå inte vaken. Kroppen betedde sig som om den fortfarande sov. Djup regelbunden andhämtning. Ragla till toaletten.
Fick mess från tant Johanna som hade bajstråkigt på sitt bajsiga morgonjobb. Då gick kroppen in i vakenmode number two. Vaken. Gör saker utan att ragla. Andas normalt. Men ändå. Inte vaken. Inte pigg. Mest... sur.
Det krävs helt enkelt dusch, påklädning och fixning av looken för att vakna till ordentligt. Eller, i alla fall för att hamna i vakenmode number three. The mode that funkar hemma, när man slipper konversera och socialisera. Mode four infinner sig när man införskaffat kaffe, gått i någon trappa eller två och börjar konversera med den enda klasskamrat man känner. Lyssnar på intressant farbror som pratar om historia. Fast... efter ett tag hamnar kroppen någonstans i vakenmode two igen. Svårt att hålla huvudet uppe. Lutar det åt olika håll för att det inte ska kännas som cementskalle. Börjar klottra töntiga saker på papper, skriva fåniga kommentarer till klasskamraten.
Och just nu? Mode three and sinking.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar