Det var kompisar från förrrrr

Ok, då kommer bloggen dö då. För jag SITTER JU FAN VID FACEBOOK HELA TIDEN!

I knew it. Det var därför jag var så motsträvig.

Dagens låthyllning är Manu Chao - Tristeza Maleza. Jag börjar nästan gråta. Fantastiska wow-minnen. Musik rör upp hela Ozzys själ så hon blir helt tok.

Så återgår vi då till facebook. Jag är lite kluven måste jag säga. Skitroligt, hittar gamla vänner igen! Men också... En del människor vill adda en som kompisar fast man inte känner dem. Ytliga kontakter. Och ytterligare andra som man inte vet om man vågar adda. Synder från förr.

Och jag tänker då främst på en, som jag hittade idag. En gammal kärlek. Besvarad kärlek. Som på grund av diverse strul bara rann ut i sanden och blev megabajsigt. Vilket jag ångrar idag. Men... även denne man är (correction: var) en strulputte. Depptendenser. Ni vet. Såndär passionerad härlig människa. Och samtidigt aningen suicidal. En sån som lever ut alla känslorna till maximum. Men... han kanske har hittat hem och blivit sansad, lycklig? Man vet ju inte.

Ett litet klick på musknappen kan göra stor skillnad i ens liv kanske. Vips så har man en passionerad ungdomskärlek tillbaka i sitt liv. Eller så har man bjudit in en svårmodig människa som bara drar med sig ett ton negativ energi in i ens liv. Har ju skalat bort allt sånt. Orkar inte med svåra, deppiga. Klart man får deppa ibland, men ni vet människor med kroniska depressioner, som identifierar sig själva med ett destruktivt leverne. Går inte. Jag suger åt mig andras mående, de smittar ner mig. Jag känner så otroligt mycket med dem att jag blir likadan själv.

Huu burr huääää blärr blärk bort bort

Men hjärtat tog ett galet jätteskutt när jag hittade honom i en av kompisarnas kompislista.

kärlek kärlek kärlek kärlek

---