jomenvahetterejagtänktepåattomdengrejenochdengrejenochhanochjagochdeochdetdär

Jag börjar få en svag föraning om att stress lurar runt hörnet.

De klassiska symptomen:

Blir extremt irriterad på gränsen till mordbenägen på småsaker, som exempelvis att sladden till mobilheadsetet trillar ur telefonen.
Sovit tre timmar inatt ungefär.
Försökte ta igen sömn under dagen, kunde sova 1,5 timma men vaknade efter en halv.
Trött
Kraftlös
Återvinningsskit börjar skapa berg i diverse hörn
Det står alltid disk kvar även om jag diskar

Men jag FATTAR inte VARFÖR! För senast i helgen satt jag i soffan, läste och tänkte "fy fan va gött jag har det, jag är inte stressad över nånting, jag vilar skitmycket och säger nej till skitmycket". Och har inte heller fallit i de klassiska stressgroparna:

Jag ligger inte efter i plugget. Tvärtom.
Jag tränar och känner att jag hinner med det.
Jag har dessutom helt hållit mig ifrån intellektuella utsvävningar under sommaren. Hjärnan har verkligen fått vila.

Och ändå. Ögonen spelar pingpong när det är sovdags. Jag får stress-nerv-attack av idéer som dyker upp i improgruppen. Tror det är för att jag känner ett jäkla stort ansvar. Det är skitkul att folk säger att man är helt grym på det man gör och att man behövs... men jag tror jag behöver att inte behövas. Ett tag.

Får man verkligen tänka så? Det känns helt... sjukt. När man tänker på alla ensamma människor som känner sig obehövda. Fast de är ju inte jag...

Blarrrrr! Ni hör ju! Hjärnan ba boing boing boing boing boing boing boing boing

Tänk om det fanns en on och off-knapp.

---