tisdag, april 03, 2007

Silence is golden

Ibland kan man tänka att en stor del av livet går ut på att lära känna sig själv, förstå sig själv. Varför gör man ditten och inte datten till exempel. Och vad tycker man egentligen om ditten? Tycker man att ditten är bättre än datten, eller tvärtom?

Länge såg jag mig själv som en... jäla tjötröv helt enkelt. Trodde att jag tyckte om att prata mycket och jämt om allt och alla.

Vet inte vad det är som har hänt med mig.

Antingen har jag alltid varit sånhär utan att jag förstått det själv, eller så har jag förändrats.

Jag är/har blivit en lyssnare.

Jag lyssnar, och öppnar käften när jag har något att tillföra. Har jag inte det håller jag käft. Och jag tänker dessutom efter innan jag öppnar käften och överväger "måste det här sägas just nu, och av mig?".

Så ibland hamnar jag i situationer och sammanhang med människor som inte är av samma sort.

Pratare.

Då slår det över.

Då håller jag helkäft.

Jag blir så fruktansvärt trött i huvudet. För fattar ni hur svårt det är att vara en lyssnare när man är med flera människor samtidigt som måste prata? Om det är fem personer samtidigt som har något jätteviktigt att säga? Det kokar över i Ozzys hjärna. Ifall ni som känner mig irl undrar varför jag inte säger ett skit på en hel lektion eller ett helt rep eller en hel utekväll så har ni svaret där.

Jag kände bara att jag var tvungen att förklara det.

Det är därför jag älskar den här bloggen. Här är det ingen som avbryter någon. Ni lyssnar färdigt. Och när ni har något att tillföra så skriver ni en kommentar.

Den här kommunikationsformen is da shit för Ozzysar. It's my dope.



3 kommentarer:

Alice sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
betydligt närmare Borås sa...

It´s a dope!

Ozzy sa...

Finns det någon gång man blir mer nyfiken än när en kommentar tagits bort av den som skrev den?

Och Borås: Hej! Trodde du försvunnit. Kul att se att du fortfarande är en "Mitt fantastiska liv"-junkie.