Jag må jag leva 2.0

Silverfisken skriver om födelsedagar idag. Vilka som slår högst och så vidare. Och så mycket kan jag väl säga att 35 är inte en av höjdaråldrarna. 14 var tufft. Då blev man fjortis. 15 var tufft. Då fick man köra moped. 18 var tufft. Myndisch. 20 var tufft - bjuda på fest med egenhändigt köpt alkohol. Blev grymmefirad också, alla var där. I min lilla lilla etta i den lilla lilla hålan. 25 var helt menlöst. Jag och Muminpappan satt och analyserade "Kröningen" av Lars Forsell på mitt rum. Vid åtta ropade hans tjej att nu var det kaffe och tårta. Vi slängde i oss kaffe och tårta på fem minuter, sen fortsatte vi analysera. Hela dan. 30 var hur kul som helst. Två fester. En på fredag kväll. Då fick jag oslagbart den bästa present jag nånsin fått. Och här kommer sagan om den.

Min vän Lindex bor stora delar av året i en annan del av Sverige, för jävla långt bort, och har ofta svårt att komma ifrån på födelsedagar och annat. Och just den här dagen beklagade hon sig så innerligt för att hon inte kunde komma, det sög fett helt enkelt. Sen på födelsedagsfesten så var Marina så jävla fnissig och konstig och jag fattade inte varför. Så efter ett tag var jag tvungen att gå in i mitt rum en stund. Sen knackade det på dörren. Öppnar. Där står Cicci bredvid en skitastor låda med snöre runt och fnissar ihjäl sig. Ozzy: Men va faaan har ni köpt?!?! En tvättmaskin ellerrrr? Så öppnar jag den, och i ligger en jättefnissig Lindex med två Roskilde biljetter i handen. Då blev jag VÄLDIGT glad.

Och nu är det då dags för nästa jämna siffra. 35. Exakt hur fränt är det att vara 35 år, barnlös med 0 presumtiva pappor i närheten? Och inte ha hittat ett eget förstahandskontrakt? Jag lever som om jag vore 20 fortfarande. Kanske låter härligt i mångas öron. Men inte i mina. Jag är inte 20. Jag är 35. Jag vill ha villa volvo vovve. (Trodde aldrig jag skulle höra mig själv säga det... oj oj.)

---