Sov till halv elva och drömde fantastiskt och hemskt.
Drömde att jag sa precis vad jag tyckte och tänkte till en massa folk. Saker som irriterat mig, ställde frågor jag undrat i äkta Doktor Phil - jag kan säga vad jag vill - I'm just telling the truth - anda. Underbart!
Sen drömde jag att jag åkte tåg i nerförsbacke med de vänner jag haft längst i livet; Marina, Cicci och Linda. Plötsligt gick tåget sönder och började skena nerför backen jättesnabbt. Jag lyckades klämma mig ur och hoppa av tåget, landade och skrek till de andra "Hoppa av! Hoppa av!". Det gjorde de inte. Tåget brakade rakt in i en byggnad och jag föll ihop i en extremgråt och vaknade.
Inte en lika underbar dröm som sanningssägardrömmen.
Sen såg jag att klockan var halv elva och jag hämtat igen all förlorad sömn från den fantastiska helgen jag haft och vips var allt bra igen.
Hurra för helger med verklighetsflykt. Eller är det kanske när man verklighetsflyr som man verkligen lever i verkligheten?
tisdag, maj 11, 2010
lördag, maj 08, 2010
Ännu ett ålderstecken?
Jag vill ha en trädgård.
Jag vill ha en trädgård så mycket att jag börjat kolla på trädgårdsprogram och planera vad jag ska ha i min trädgård. Som jag inte har. Än.
Jag har aldrig varit något fan av att odla. Troligen för att jag från barnsben blivit överdoserad av odling av min trädgårdsfrenetiska moder och hennes ännu mer trädgårdsfanatiska moder. Mormor hade ändlösa längor av jordgubbsplantor och sålde jordgubbar till hela sommarstugeområdet en bit bort, en enorm gräsmatta varav hälften några år senare förvandlades till havreåker, en trädallé med konstiga träd, en damm med en gång runt med en massa buskar och träd, ett vindskydd överklängt med kaprifol... Mitt barndomshem hade en rosbuske som täckte hela södergaveln, otaliga vinbärsbuskar, jordgubbsplantor, potatisodlingar, rabatter, grönsaksland... För att inte tala om krukväxterna som slogs om utrymmet i vartenda fönster. Vattna blommorna var en syssla som tog sin nätta stund.
Så, omgiven av dessa gröna fingrar växte ett anti-tillstånd fram i mig. Jag är stadsbo. Jag vill inte odla. Jag har inte ens några krukväxter. Jo, nu har jag tre. Fyra. Fick en av mamma i födelsedagspresent.
Men... så blir man tant. Och... vill... odla. Jag vill anlägga rabatter! Jag vill hälla morotsfrö i smala rännor! Jag vill sätta ett fikonträd i hörnet! Jag vill ha jord under naglarna!
Men var?
Idkar självplågeri och kollar på trädgårdsfredag. "Man behöver inte ha en åker för att odla potatis, titta här, du kan odla i en bytta!" ... om man har en balkong. Jag har inte ens en balkong!
Potatis i blomkruka i fönstret?
Jag vill ha en trädgård så mycket att jag börjat kolla på trädgårdsprogram och planera vad jag ska ha i min trädgård. Som jag inte har. Än.
Jag har aldrig varit något fan av att odla. Troligen för att jag från barnsben blivit överdoserad av odling av min trädgårdsfrenetiska moder och hennes ännu mer trädgårdsfanatiska moder. Mormor hade ändlösa längor av jordgubbsplantor och sålde jordgubbar till hela sommarstugeområdet en bit bort, en enorm gräsmatta varav hälften några år senare förvandlades till havreåker, en trädallé med konstiga träd, en damm med en gång runt med en massa buskar och träd, ett vindskydd överklängt med kaprifol... Mitt barndomshem hade en rosbuske som täckte hela södergaveln, otaliga vinbärsbuskar, jordgubbsplantor, potatisodlingar, rabatter, grönsaksland... För att inte tala om krukväxterna som slogs om utrymmet i vartenda fönster. Vattna blommorna var en syssla som tog sin nätta stund.
Så, omgiven av dessa gröna fingrar växte ett anti-tillstånd fram i mig. Jag är stadsbo. Jag vill inte odla. Jag har inte ens några krukväxter. Jo, nu har jag tre. Fyra. Fick en av mamma i födelsedagspresent.
Men... så blir man tant. Och... vill... odla. Jag vill anlägga rabatter! Jag vill hälla morotsfrö i smala rännor! Jag vill sätta ett fikonträd i hörnet! Jag vill ha jord under naglarna!
Men var?
Idkar självplågeri och kollar på trädgårdsfredag. "Man behöver inte ha en åker för att odla potatis, titta här, du kan odla i en bytta!" ... om man har en balkong. Jag har inte ens en balkong!
Potatis i blomkruka i fönstret?
torsdag, maj 06, 2010
Jag gillar maskiner som gör saker åt mig
Igår fick jag för tidigt föllsedagsbesök av min kära syster Marina och hennes dotter. Samtidigt som jag hade tvättid. Så med jämna mellanrum utbrast jag "måste gå tvättstuga!" och rusade till huset bredvid. I några minuter. Och när jag stod där och plockade ur ren, fräsch, väldoftande tvätt ur maskinen tänkte jag...
tur att det inte är typ sekelskifte. För då skulle jag ju vara tvungen att banka tvätten nu.
Skulle inte kunna dricka kaffe, kila till huset brevid, flytta lite saker och dricka kaffe igen. Skulle bära, blöta, skrubba, blöta, banka, skölja, banka... och bära hem våt tvätt som jag skulle hänga över hela mitt hem.
Jag gillar gammalt. Fast... det var inte bättre förr. Men snyggare!
tur att det inte är typ sekelskifte. För då skulle jag ju vara tvungen att banka tvätten nu.
Skulle inte kunna dricka kaffe, kila till huset brevid, flytta lite saker och dricka kaffe igen. Skulle bära, blöta, skrubba, blöta, banka, skölja, banka... och bära hem våt tvätt som jag skulle hänga över hela mitt hem.
Jag gillar gammalt. Fast... det var inte bättre förr. Men snyggare!
Snyggelisnygg gammal skiva jag hittade på loppis i Dalarna.
Andra skriver om: vardagsliv, humor, slackerprosa
måndag, maj 03, 2010
Allt gott?
Skickar in en liten blänkare om hur fantastisk jag är till ett företag jag vill jobba på. Får svaret att jag gärna får komma dit på ett förutsättningslöst möte. Och mailet avslutas med... "Allt gott".
Hade en kursadministratör på humanisten som också avslutade sina mail med denna fras. Men... var kommer den ifrån? Och låter det inte lite udda? Och vad är det för gott man önskar egentligen? Bra grejer, bra skit!
Vad tänker du när du hör "gott"? Jag tänker kulinarisk höjdpunkt. Om något är mer mentalt gott är det inte gott, det är gött.
Allt gött!
Hade en kursadministratör på humanisten som också avslutade sina mail med denna fras. Men... var kommer den ifrån? Och låter det inte lite udda? Och vad är det för gott man önskar egentligen? Bra grejer, bra skit!
Vad tänker du när du hör "gott"? Jag tänker kulinarisk höjdpunkt. Om något är mer mentalt gott är det inte gott, det är gött.
Allt gött!
söndag, maj 02, 2010
Tristessen är kreativitetens moder
Vad gör man en helg när alla är borta?
Svar: sitter och stirrar framför sig och kan inte bestämma sig för om man ska titta på film, läsa bok, spela tv-spel eller titta på tv. Dessutom ägnar man mycket tid åt att undvika att deklarera.
Men, så kommer dag två av tristess och ensamhet. Och man måste deklarera sitt lilla fejkföretag. Och då måsta man rota fram förra årets deklaration. Och... när man gör det hittar man plötsligt en massa viktiga papper som man letat efter, och när man ändå håller på att skriva ut balansräkningen kan man lika gärna skriva ut några cv, och när man ändå har några cv i handen kan man lika gärna söka lite jobb.
Tre timmar senare:
Antal inlämnade deklarationer: Två.
Antal sökta jobb: Fyra.
Antal utskrivna och postade kontrakt: Ett.
... och ser man på, antal sidor lästa i bokcirkelboken: tio!
Men ojdå. Antal bullar ätna: En.
Fast å andra sidan: Antal genomlidna boxningspass inklusive cykeltur till och från gymet: Snart ett.
Jag måste fejsa att jag kommer spendera very much tid alone framöver. Vilket aldrig har varit något problem för mig. Jag älskar att skrota runt hemma, jag är världsmästare på att sysselsätta mig själv. Fast... det har ju varit när jag haft fullt upp i princip jämt, och hemmaskrotandet kommer som en underbar paus från verkligheten. Nu känns det nästan tvärtom. Skrotandet är verkligheten, sysselsättningarna utanför hemmet = pauserna.
Svar: sitter och stirrar framför sig och kan inte bestämma sig för om man ska titta på film, läsa bok, spela tv-spel eller titta på tv. Dessutom ägnar man mycket tid åt att undvika att deklarera.
Men, så kommer dag två av tristess och ensamhet. Och man måste deklarera sitt lilla fejkföretag. Och då måsta man rota fram förra årets deklaration. Och... när man gör det hittar man plötsligt en massa viktiga papper som man letat efter, och när man ändå håller på att skriva ut balansräkningen kan man lika gärna skriva ut några cv, och när man ändå har några cv i handen kan man lika gärna söka lite jobb.
Tre timmar senare:
Antal inlämnade deklarationer: Två.
Antal sökta jobb: Fyra.
Antal utskrivna och postade kontrakt: Ett.
... och ser man på, antal sidor lästa i bokcirkelboken: tio!
Men ojdå. Antal bullar ätna: En.
Fast å andra sidan: Antal genomlidna boxningspass inklusive cykeltur till och från gymet: Snart ett.
Jag måste fejsa att jag kommer spendera very much tid alone framöver. Vilket aldrig har varit något problem för mig. Jag älskar att skrota runt hemma, jag är världsmästare på att sysselsätta mig själv. Fast... det har ju varit när jag haft fullt upp i princip jämt, och hemmaskrotandet kommer som en underbar paus från verkligheten. Nu känns det nästan tvärtom. Skrotandet är verkligheten, sysselsättningarna utanför hemmet = pauserna.
Fredagens verklighetsflykt: Jag pausar och posar med ett discobowlingklot och irriterande nertrillande lock i pannan.
Jag måste hitta något meningsfullt att fylla min väntetid med. Tröttnar på tv-spelet efter tio minuter varje gång jag sätter på det. (Köpa nytt?) Tv... hur orkar folk med tv?
Det kanske är nu man ska skriva den där boken man aldrig hinner skriva. Hmm, ska bara komma på en intrig först. Jag gör det... sen. För det var väldans vad lat man blir av att göra ingenting. Har till exempel gått och tänkt att jag ska börja skriva brev till Lena i tre dagar nu men inte kommit längre än tanken. Men vänta bara, blir jag tillräckligt uttråkad så tar jag tag i en massa saker, häromdagen började jag ju till exempel sy om en klänning som hängt på sy-om-mig-galgen i ett år. Fast sen blev det för svårt. Svårt att nåla i ryggen när man är schälv.
Arbetslösa borde få sällskapsdamer på recept.
Ps: Antal blogginlägg: Ett. Se så kreativ man blir av tristess.
måndag, april 26, 2010
Jag gör... absolut ingenting?
Fre 16 april blev jag ju arbetslös ja. Fast hittills måste jag säga att... jag har inte varit arbetslös alls. Har ju knappt hunnit sitta på Retro Deluxe och Drömma och prata bort en eftermiddag. Har istället flängt runt på diverse kundmöten och annat improrelaterat och förmodligen dragit in en rejäl hacka, både till dem och till mig.
Men idag... är jag arbetslös. Har inget möte som väntar. Har inga arbetsuppgifter som ropar på mig. Jo en. Ska beställa lite fikabröd till morgondagens improkväll. Och någon gång i eftermiddag - när jag känner för det - skall jag åka till Fredrik och planera danskurs. Och sen ska jag dansa.
Älskade dans. Hade jag inte haft den nu hade jag kanske klättrat på väggarna, fått spuck och tillbringat alldeles för många kvällar på diverse ölhak. Och jag hade fikat på café, varje dag. Så ofta att det blivit slentrian och långtråkigt.
Innan jag började på lärarprogrammet för drygt fem år sedan var jag arbetslös i perioder. Undrar hur jag stod ut med det? Man blir ju tokig av att göra ingenting! Som tur är är jag dock en väldigt kreativ och pysslig person. Så idag står följande på schemat: städa lite, färga håret, kanske sy om lite kläder, kanske laga lite mat. Sen dans.
En väldigt trevlig dag låter det som. Om man nu bara kunde komma ihåg att njuta av att ha absolut inte en enda tid att passa.
Men idag... är jag arbetslös. Har inget möte som väntar. Har inga arbetsuppgifter som ropar på mig. Jo en. Ska beställa lite fikabröd till morgondagens improkväll. Och någon gång i eftermiddag - när jag känner för det - skall jag åka till Fredrik och planera danskurs. Och sen ska jag dansa.
Älskade dans. Hade jag inte haft den nu hade jag kanske klättrat på väggarna, fått spuck och tillbringat alldeles för många kvällar på diverse ölhak. Och jag hade fikat på café, varje dag. Så ofta att det blivit slentrian och långtråkigt.
Innan jag började på lärarprogrammet för drygt fem år sedan var jag arbetslös i perioder. Undrar hur jag stod ut med det? Man blir ju tokig av att göra ingenting! Som tur är är jag dock en väldigt kreativ och pysslig person. Så idag står följande på schemat: städa lite, färga håret, kanske sy om lite kläder, kanske laga lite mat. Sen dans.
En väldigt trevlig dag låter det som. Om man nu bara kunde komma ihåg att njuta av att ha absolut inte en enda tid att passa.
onsdag, april 21, 2010
Jobbetijobb?
I fredags blev jag på pappret arbetslös.
På pappret alltså.
I verkligheten jobbar jag som fan. Så mycket att jag inte hinner med att skicka in min a-kasseansökan, fylla i mina meriter på arbetsförmedlingen eller söka jobb. Dumt, konstigt och dåligt. MEN, som jag tidigare bloggat om, det ordnar sig ALLTID! Guds vägar äro outgrundliga, och häromdagen fick jag ännu ett finfint exempel på det.
Efter att ha jobbat i tre månader som producent för impron har jag ju knutit en och annan kontakt, minst sagt. En av dem är ett företag som... ja nu kan jag ju inte avslöja vilket företag det är, men säg att min kontaktperson jobbar med enbart de roliga delarna av det jobb jag gjort för impron, alltså baka ihop koncept, göra offerter och träffa kunder som redan köpt produkten. I måndags var jag på möte med henne, och sen skulle vi åka till ett annat möte tillsammans. På vägen småpratar vi lite, och konstaterar att vi har väldigt liknande bakgrund. Pedagogik, teater, producentarbete... Och jag nämner att jag på pappret är arbetslös sedan i fredags. Och då säger hon...
"Jaha. Du ska inte börja jobba för oss då? Du verkar vara en väldigt bra producent, och jag ska sluta."
K'chinnng!
Det företaget verkar supermysigt. Finaste lokalerna i världshistorien. Havsbris varje dag. Aaahh... "Jo, det kanske jag ska! Du får gärna rekommendera mig om det blir aktuellt!" "Det ska jag absolut göra! Du vet väl att 60% av alla jobb är nätverksbaserade?" svarar hon. Där sir man.
Jag skall alltså fortfarande inte bli lärare verkar det som. När ska jag bli det då?
Och sen måste jag spy lite galla. För, som sagt så jobbar jag ju som fasen. Men jag jobbar inte såpass mycket att jag kan försörja mig på det. Liiite behöver jag stämpla. Men... det får jag inte. Jo, i 70 dagar kan man kombinera stämpling och deltid, sedan får man antingen börja heltidsstämpla eller försöka leva på sin deltid. Jämfört med de 350-400 dagar man får stämpla om man är heltidsarbetslös. Vad säger det? Att det är bättre att vara helt arbetslös än att jobba med de jobb man kan få. Bah. Hej alliansen, dags att avgå?
På pappret alltså.
I verkligheten jobbar jag som fan. Så mycket att jag inte hinner med att skicka in min a-kasseansökan, fylla i mina meriter på arbetsförmedlingen eller söka jobb. Dumt, konstigt och dåligt. MEN, som jag tidigare bloggat om, det ordnar sig ALLTID! Guds vägar äro outgrundliga, och häromdagen fick jag ännu ett finfint exempel på det.
Efter att ha jobbat i tre månader som producent för impron har jag ju knutit en och annan kontakt, minst sagt. En av dem är ett företag som... ja nu kan jag ju inte avslöja vilket företag det är, men säg att min kontaktperson jobbar med enbart de roliga delarna av det jobb jag gjort för impron, alltså baka ihop koncept, göra offerter och träffa kunder som redan köpt produkten. I måndags var jag på möte med henne, och sen skulle vi åka till ett annat möte tillsammans. På vägen småpratar vi lite, och konstaterar att vi har väldigt liknande bakgrund. Pedagogik, teater, producentarbete... Och jag nämner att jag på pappret är arbetslös sedan i fredags. Och då säger hon...
"Jaha. Du ska inte börja jobba för oss då? Du verkar vara en väldigt bra producent, och jag ska sluta."
K'chinnng!
Det företaget verkar supermysigt. Finaste lokalerna i världshistorien. Havsbris varje dag. Aaahh... "Jo, det kanske jag ska! Du får gärna rekommendera mig om det blir aktuellt!" "Det ska jag absolut göra! Du vet väl att 60% av alla jobb är nätverksbaserade?" svarar hon. Där sir man.
Jag skall alltså fortfarande inte bli lärare verkar det som. När ska jag bli det då?
Och sen måste jag spy lite galla. För, som sagt så jobbar jag ju som fasen. Men jag jobbar inte såpass mycket att jag kan försörja mig på det. Liiite behöver jag stämpla. Men... det får jag inte. Jo, i 70 dagar kan man kombinera stämpling och deltid, sedan får man antingen börja heltidsstämpla eller försöka leva på sin deltid. Jämfört med de 350-400 dagar man får stämpla om man är heltidsarbetslös. Vad säger det? Att det är bättre att vara helt arbetslös än att jobba med de jobb man kan få. Bah. Hej alliansen, dags att avgå?
torsdag, april 15, 2010
Dans hjärta katastrofer = sant?
Till helgen kommer det ÄNTLIGEN! Vårt årligen återkommande internationella dansläger, som förra året inte bidde, Swingin' spring. Hurra! Dansare från hela världen kommer hit och dansar med oss och lär oss saker och vi lär dem saker. Fantastiskt.
Och lagom till Swingin' spring så kommer också... ASKMOLNET! Plötsligen börjar all the little jitterbuggs shiver and shake och undra om kanske våra internationella besökare askar inne. (Jfr snöa inne.) Noooo! It mustn't be! They måste komma!
Det är märkligt. Skall det vara ett stort evenemang så måste naturen jäklas. Den gör alltid det. I vintras åkte vi till exempel till vinterlägret i Uppsala (japp, swingdans) och fastnade i Södertälje och tog efter 2,5 timme TAXI FRÅN SÖDERTÄLJE TILL UPPSALA! Men fram kom vi (och idag fick jag tillbaka pengarna för biljetten, tack för det SJ) och dansade gjorde vi. Men det var snöstorm och drivis.
Och vi minns alla dagen då jag och Ellen aka Retro Deluxe skulle åka till London för ett år sedan. Min första gång i London! Blev inte! Vi snöade inne! Bahaba sa jag och Ellen, engelsmännen shiver and shakes över några jäkla snökorn, AMATÖRER! Och sen såg vi på tv:n hur hela London - faktiskt - var täckt av snöstorm och drivis. Bidde ingen Londonresa. Så jag har fortfarande inte varit i London.
Och kommer nog inte åka dit heller. För då kommer det väl såna där vardagliga saker som GIGANTISKA ASKMOLN och hejdar en. Förlåt. Jag kan inte låta bli att skratta. "Sorry, we can't make it because of a vulkanutbrott on Iceland."
Frågan är, ju större evenemang, desto större väderkatastrof? Då kan man inte låta bli att undra, vad skola hindra sommarens Herrängläger? (Herräng = tusentals dansare från hela världen orgiedansar i fem veckor.) Askmoln får vi utesluta, det är redan paxat av Swingin' spring. Så vad återstår? Syndafallet? Herrängs mark försvinner? King Kong och Godzilla går vilse och hittas sittandes pillandes på Folkets Hus i Herräng? Aliens kidnappar Lennart (mr Herräng)?
Och lagom till Swingin' spring så kommer också... ASKMOLNET! Plötsligen börjar all the little jitterbuggs shiver and shake och undra om kanske våra internationella besökare askar inne. (Jfr snöa inne.) Noooo! It mustn't be! They måste komma!
Det är märkligt. Skall det vara ett stort evenemang så måste naturen jäklas. Den gör alltid det. I vintras åkte vi till exempel till vinterlägret i Uppsala (japp, swingdans) och fastnade i Södertälje och tog efter 2,5 timme TAXI FRÅN SÖDERTÄLJE TILL UPPSALA! Men fram kom vi (och idag fick jag tillbaka pengarna för biljetten, tack för det SJ) och dansade gjorde vi. Men det var snöstorm och drivis.
Och vi minns alla dagen då jag och Ellen aka Retro Deluxe skulle åka till London för ett år sedan. Min första gång i London! Blev inte! Vi snöade inne! Bahaba sa jag och Ellen, engelsmännen shiver and shakes över några jäkla snökorn, AMATÖRER! Och sen såg vi på tv:n hur hela London - faktiskt - var täckt av snöstorm och drivis. Bidde ingen Londonresa. Så jag har fortfarande inte varit i London.
Och kommer nog inte åka dit heller. För då kommer det väl såna där vardagliga saker som GIGANTISKA ASKMOLN och hejdar en. Förlåt. Jag kan inte låta bli att skratta. "Sorry, we can't make it because of a vulkanutbrott on Iceland."
Frågan är, ju större evenemang, desto större väderkatastrof? Då kan man inte låta bli att undra, vad skola hindra sommarens Herrängläger? (Herräng = tusentals dansare från hela världen orgiedansar i fem veckor.) Askmoln får vi utesluta, det är redan paxat av Swingin' spring. Så vad återstår? Syndafallet? Herrängs mark försvinner? King Kong och Godzilla går vilse och hittas sittandes pillandes på Folkets Hus i Herräng? Aliens kidnappar Lennart (mr Herräng)?
tisdag, april 13, 2010
Jag tar en micropaus och funderar över en utopi
Jag kan inte låta bli att fundera lite över hur världen skulle se ut om alla - verkligen alla - fick exakt lika mycket pengar att leva på per månad.
Skulle det kunna finnas någon avundsjuka då? Ja, kanske... utseendemässigt. Den är tjock, den är smal, den är lång, den är kort, den (jag) har ett fantastiskt vackert mörkt lockigt hår visar det sig när den (jag) klipper sig (mig)... Hmmm... man skulle ju inte kunna skylla på någon orättvisa alls i hela världen. I alla fall inte ekonomisk sådan. Sen kanske man som hjärnkirurg kan bli sur för att kassabiträdet har samma lön som en själv trots att man spenderat fyrtifjårton år på högskolan. Men... om alla får samma summa pengar varje månad så har man ju inte satsat något för att få den där utbildningen. Då har man bara fått några slaviga år på högskolan och som tack fått ett fascinerande och spännande arbete. Hmmmm....
Om alla fick exakt lika mycket pengar, skulle någon utbilda sig till... låt oss dra till med ett välbetalt jobb... ingenjör då? Kanske de som verkligen är intresserade av ingenjöreri (se vad jag kan. Jag vet inte ens vad en ingenjör jör fast Jakopp är ingenjör alltså den gamle käpphästen som jag hoppar runt på med jämna mellanrum nä hur fan låter det nej vi är inte ihop har aldrig varit kommer aldrig att bli vi är varandras käpphästar bara och där tappade vi tråden igen och gjorde världens längsta parentes) skulle orka bli det. Men hur många är det egentligen?
Om alla fick exakt lika mycket pengar oavsett vad de sysselsatte sig med på dagarna, skulle någon jobba då? Hur många fria teatergrupper skulle det finnas? Hur många frilansande musiker/konstnärer/dansare/musikalartister/kulturarbetare/levnadskonstnärer/kreatörer skulle det finnas jämfört med hur många kassabiträden/sopåkare/kontorister/servitriser/vägarbetare/lastbilschaufförer?
Om alla fick exakt lika mycket pengar i hela världen, hur skulle då tredje världen se ut?
Ja. Ni kan ana det. Jag blir arbetslös om några dagar och vet inte hur jag ska försörja mig. Och jag är avundsjuk. På alla som har roliga, välbetalda jobb som gör att de har råd att åka på en massa dansläger och bo på hotell och äta mat på restaurang. Och när jag går till Konsum så har jag - faktiskt och helt ärligt - inte råd att köpa Faktum, och undrar om kanske Faktumförsäljaren just idag kanske är rikare än mig. Så då kan man ju inte låta bli att börja fundera i de här banorna.
Vem skulle sälja Faktum om alla i hela världen fick exakt lika mycket pengar?
Och... skulle vi, rent praktiskt, faktiskt kunna ha en sån värld?
Skulle det kunna finnas någon avundsjuka då? Ja, kanske... utseendemässigt. Den är tjock, den är smal, den är lång, den är kort, den (jag) har ett fantastiskt vackert mörkt lockigt hår visar det sig när den (jag) klipper sig (mig)... Hmmm... man skulle ju inte kunna skylla på någon orättvisa alls i hela världen. I alla fall inte ekonomisk sådan. Sen kanske man som hjärnkirurg kan bli sur för att kassabiträdet har samma lön som en själv trots att man spenderat fyrtifjårton år på högskolan. Men... om alla får samma summa pengar varje månad så har man ju inte satsat något för att få den där utbildningen. Då har man bara fått några slaviga år på högskolan och som tack fått ett fascinerande och spännande arbete. Hmmmm....
Om alla fick exakt lika mycket pengar, skulle någon utbilda sig till... låt oss dra till med ett välbetalt jobb... ingenjör då? Kanske de som verkligen är intresserade av ingenjöreri (se vad jag kan. Jag vet inte ens vad en ingenjör jör fast Jakopp är ingenjör alltså den gamle käpphästen som jag hoppar runt på med jämna mellanrum nä hur fan låter det nej vi är inte ihop har aldrig varit kommer aldrig att bli vi är varandras käpphästar bara och där tappade vi tråden igen och gjorde världens längsta parentes) skulle orka bli det. Men hur många är det egentligen?
Om alla fick exakt lika mycket pengar oavsett vad de sysselsatte sig med på dagarna, skulle någon jobba då? Hur många fria teatergrupper skulle det finnas? Hur många frilansande musiker/konstnärer/dansare/musikalartister/kulturarbetare/levnadskonstnärer/kreatörer skulle det finnas jämfört med hur många kassabiträden/sopåkare/kontorister/servitriser/vägarbetare/lastbilschaufförer?
Om alla fick exakt lika mycket pengar i hela världen, hur skulle då tredje världen se ut?
Ja. Ni kan ana det. Jag blir arbetslös om några dagar och vet inte hur jag ska försörja mig. Och jag är avundsjuk. På alla som har roliga, välbetalda jobb som gör att de har råd att åka på en massa dansläger och bo på hotell och äta mat på restaurang. Och när jag går till Konsum så har jag - faktiskt och helt ärligt - inte råd att köpa Faktum, och undrar om kanske Faktumförsäljaren just idag kanske är rikare än mig. Så då kan man ju inte låta bli att börja fundera i de här banorna.
Vem skulle sälja Faktum om alla i hela världen fick exakt lika mycket pengar?
Och... skulle vi, rent praktiskt, faktiskt kunna ha en sån värld?
tisdag, april 06, 2010
Den grå, grå, grå, grå tisdagmorgonen
Idag har jag träningsvärk i HELA KROPPEN! Första dagen efter påsk och JAG VILL INTE!
Jag vill inte gå upp ur sängen. Den är jättevarm och jättebekväm och om jag går upp så måste jag jobba, söka jobb, ringa lata hantverkare, försöka få tillbaka pengar från Västtrafik (hur värdelöst får ett biljettsystem bli? Hur mycket pengar kan ett företag tjäna på ett dåligt biljettsystem innan samhället reagerar och STÄMMER SKITEN UR VÄSTTRAFIK?) och där tappade vi tråden.
Och så har jag pengaångest. Hur ska jag ha råd med allt jag ska ha råd med i sommar? Och hur ska jag klara mig fram tills dess?
Blark. Blurk. Bajskårv.
Hasar mig upp ur sängen. Fryyyyser. Tar på lite kläder. Tar på strumpbyxor. Hål på tån. Ozzy låter som ett barn som bråkar med mamman som försöker klä på henne. "Neeeee fuuuuula inte doooom!" Buhu buhu. Mamman (jag) går och hämtar ett annat par. Tar på dem på det kinkiga barnet (också jag). Jaha. De var också trasiga. "Neeeheheeeee dumma dumma fula inte dom!" Och där har jag fastnat.
Mamma hämta nya. Jag orkar inte.
Jag vill inte gå upp ur sängen. Den är jättevarm och jättebekväm och om jag går upp så måste jag jobba, söka jobb, ringa lata hantverkare, försöka få tillbaka pengar från Västtrafik (hur värdelöst får ett biljettsystem bli? Hur mycket pengar kan ett företag tjäna på ett dåligt biljettsystem innan samhället reagerar och STÄMMER SKITEN UR VÄSTTRAFIK?) och där tappade vi tråden.
Och så har jag pengaångest. Hur ska jag ha råd med allt jag ska ha råd med i sommar? Och hur ska jag klara mig fram tills dess?
Blark. Blurk. Bajskårv.
Hasar mig upp ur sängen. Fryyyyser. Tar på lite kläder. Tar på strumpbyxor. Hål på tån. Ozzy låter som ett barn som bråkar med mamman som försöker klä på henne. "Neeeee fuuuuula inte doooom!" Buhu buhu. Mamman (jag) går och hämtar ett annat par. Tar på dem på det kinkiga barnet (också jag). Jaha. De var också trasiga. "Neeeheheeeee dumma dumma fula inte dom!" Och där har jag fastnat.
Mamma hämta nya. Jag orkar inte.
torsdag, mars 25, 2010
Ozzy aka Simson
Här sitter jag och väntar på att min bästaste vän ska sätta saxen i mig.
Eller i mitt hår dårå.
Usch. Klippa sig är hemskt.
Förr i tiden var det inte så hemskt. Då sprang jag till kompisens frisörsalong var tredje vecka och fick mig en omgång. Många tokiga frisyrer blev det. Men de senaste kanske sisådär tio åren har jag haft långt. Jaha, och what's the big deal, det är ju bara lite hår?
Japp. Så nu när mitt hår av någon outgrundlig anledning har förvandlats till svinto så fick jag ett infall. Kapa av skiten. Så det tänkte jag göra nu. Det är alltid skojigt med lite förändring.
Men... samtidigt får jag lite existentiell ångest. Baaaahhh. Håret! Går förbi spegeln när jag har håret utsläppt och beundrar mitt (icke alls svallande) (svintoliknande) (superfrissiga) långa (inte alls) vackra hår. Ska jag verkligen klippa av det? Sitter inte all min kvinnlighet och skönhet i håret? Hjälp, jag kommer bli skitful, jag kommer se ut som en åttiotalstönt!
Fast jag ska ju inte klippa superkort. Kanske som Dita på bilden här nedanför. Och det är ju faktiskt... skitfint. Och kvinnligt. Och vackert. Och allt. Så, nu får det där lilla fantastiska barnet somna så mamman kan komma ut och sätta saxen i mig. NUVV! O, nu kom hon, nu är det klippt!
Eller i mitt hår dårå.
Usch. Klippa sig är hemskt.
Förr i tiden var det inte så hemskt. Då sprang jag till kompisens frisörsalong var tredje vecka och fick mig en omgång. Många tokiga frisyrer blev det. Men de senaste kanske sisådär tio åren har jag haft långt. Jaha, och what's the big deal, det är ju bara lite hår?
Japp. Så nu när mitt hår av någon outgrundlig anledning har förvandlats till svinto så fick jag ett infall. Kapa av skiten. Så det tänkte jag göra nu. Det är alltid skojigt med lite förändring.
Men... samtidigt får jag lite existentiell ångest. Baaaahhh. Håret! Går förbi spegeln när jag har håret utsläppt och beundrar mitt (icke alls svallande) (svintoliknande) (superfrissiga) långa (inte alls) vackra hår. Ska jag verkligen klippa av det? Sitter inte all min kvinnlighet och skönhet i håret? Hjälp, jag kommer bli skitful, jag kommer se ut som en åttiotalstönt!
Fast jag ska ju inte klippa superkort. Kanske som Dita på bilden här nedanför. Och det är ju faktiskt... skitfint. Och kvinnligt. Och vackert. Och allt. Så, nu får det där lilla fantastiska barnet somna så mamman kan komma ut och sätta saxen i mig. NUVV! O, nu kom hon, nu är det klippt!
lördag, mars 20, 2010
Det ordnar saj, ring maj sen!
Idag skriver min kära Tokyoboende vän Rim om en kille som säger upp sig för att försöka leva på sin musik i ett halvår. Rim tycker att detta är modigt.
Ozzy tycker att detta är klokt. Att säga upp sig alltså. För, visst ordnar det sig? Alltid? Vet ni någon gång det inte ordnat sig? Ibland har det kanske tagit jävligt lång tid innan det ordnar sig, och varit otroligt plågsamt under tiden man väntat på att det ska ordna sig, men visst ordnar det sig!
Fakta:
Man dör inte av att hamna hos Kronofogden.
Man dör inte av att bli vräkt.
Man dör inte av att flickvännen/pojkvännen gör slut.
Man dör inte av att någon annan dör. Det gör förbannat ont, ofta hela livet, men man lär sig leva med det.
Man dör kanske av någon riktigt elak sjukdom i och för sig. Men om man som Ozzy tror att döden egentligen är vårt naturliga tillstånd, och att vi bara är på jorden för att testa och leka lite, så är döden inte the end heller. Dör man, så ordnar det sig. Också. Och har man väl tagit sig igenom själva dödsögonblicket så är det nog sjukt roligt efteråt.
Så, att säga upp sig från sitt bajsjobb som säljare, som Rims polare skulle göra, är inte the end. Det är bara ett nytt steg. Man dör inte, jorden går inte under, det ordnar sig. Någon gång.
... vilket är jäkligt lätt att säga när man sitter här i min förstahandskontraktslägenhet, mätt och go, glad efter en hel dags dansande med härliga människor, i en bekväm säng med en fungerande laptop i knät, lyssnar på skitbra musik och avnjuter EN KOPP KAFFE (jo jag får dricka kaffe, fuck detox). Men jag hävdar det ändå bestämt. Det ordnar sig. Man dör inte och jorden går inte under, i alla fall inte för oss här i västvärlden. Vi har det sjukt bra. Jag har det sjukt bra. Jag är sjukt lycklig. Typ nästan jämt. Vilket är väldigt förvånande ibland med tanke på att jag mellan 15-30 var olycklig åtminstone 50% av min vakna tid. Men, ser man på, nu är jag nog 99% lycklig min vakna tid. Det ordnade sig!
Det finns alltså ingenting i hela världen att vara rädd för.
.............
Så varför vågar jag inte? Det är märkligt.
............
Fotnot: Finns det inget som är bajs i mitt liv? Jo. En massa saker. Jag har kroniskt diskbråck, blir arbetslös om en månad och vet inte hur jag ska försörja mig, är beroende av kaffe och socker, är trasig lite överallt i kroppen... Men jag kan väl inte hålla på och ödsla energi på att ojja mig över dem? Det löser sig! Dessutom vinner det bra-iga i mitt liv. För det har jag så sjukt mycket av. Puss och kram, I love you all!
Ozzy tycker att detta är klokt. Att säga upp sig alltså. För, visst ordnar det sig? Alltid? Vet ni någon gång det inte ordnat sig? Ibland har det kanske tagit jävligt lång tid innan det ordnar sig, och varit otroligt plågsamt under tiden man väntat på att det ska ordna sig, men visst ordnar det sig!
Fakta:
Man dör inte av att hamna hos Kronofogden.
Man dör inte av att bli vräkt.
Man dör inte av att flickvännen/pojkvännen gör slut.
Man dör inte av att någon annan dör. Det gör förbannat ont, ofta hela livet, men man lär sig leva med det.
Man dör kanske av någon riktigt elak sjukdom i och för sig. Men om man som Ozzy tror att döden egentligen är vårt naturliga tillstånd, och att vi bara är på jorden för att testa och leka lite, så är döden inte the end heller. Dör man, så ordnar det sig. Också. Och har man väl tagit sig igenom själva dödsögonblicket så är det nog sjukt roligt efteråt.
Så, att säga upp sig från sitt bajsjobb som säljare, som Rims polare skulle göra, är inte the end. Det är bara ett nytt steg. Man dör inte, jorden går inte under, det ordnar sig. Någon gång.
... vilket är jäkligt lätt att säga när man sitter här i min förstahandskontraktslägenhet, mätt och go, glad efter en hel dags dansande med härliga människor, i en bekväm säng med en fungerande laptop i knät, lyssnar på skitbra musik och avnjuter EN KOPP KAFFE (jo jag får dricka kaffe, fuck detox). Men jag hävdar det ändå bestämt. Det ordnar sig. Man dör inte och jorden går inte under, i alla fall inte för oss här i västvärlden. Vi har det sjukt bra. Jag har det sjukt bra. Jag är sjukt lycklig. Typ nästan jämt. Vilket är väldigt förvånande ibland med tanke på att jag mellan 15-30 var olycklig åtminstone 50% av min vakna tid. Men, ser man på, nu är jag nog 99% lycklig min vakna tid. Det ordnade sig!
Det finns alltså ingenting i hela världen att vara rädd för.
.............
Så varför vågar jag inte? Det är märkligt.
............
Fotnot: Finns det inget som är bajs i mitt liv? Jo. En massa saker. Jag har kroniskt diskbråck, blir arbetslös om en månad och vet inte hur jag ska försörja mig, är beroende av kaffe och socker, är trasig lite överallt i kroppen... Men jag kan väl inte hålla på och ödsla energi på att ojja mig över dem? Det löser sig! Dessutom vinner det bra-iga i mitt liv. För det har jag så sjukt mycket av. Puss och kram, I love you all!
fredag, februari 05, 2010
digga eller hångla?
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Man blir kär av musik! Och deprimerad kom jag på nu, till exempel av Anthony and the Johnsons som jag har nämnt förut och här tänkte jag länka till alla tusen gånger jag har skrivit om att jag inte kunde låta bli att sätta på den fantastiska skivan I am a bird now trots att den framkallar gråt av outgrundliga anledningar men jag orkar inte leta upp dem.
Hade så jädra tråkigt idag på jobbet (i sängen, det är så jävla konstigt att jobba i sängen. Nu går jag hem från jobbet = nu flyttar jag hjärnverksamheten från improtelefonen och impromailen till privatmailen och privattelefonen) så jag bad om Spotifyräddning. Och fick massa roliga playlists, hurra hurra!
Så nu sitter jag här och blir ömsom kär och ömsom kär igen. Folk har ju så jävla bra musiksmak.
... och när jag skulle hitta Anthony and the Johnsonsinläggen insåg jag att jag bloggat i fem år. Hepp hey vad länge. Det är ju ett helt liv sedan jag började blogga. Före dansen. I det andra livet. Kroglivet. Skumt. Och coolt. Hejja mig. Och undrar hur länge de inläggen får ligga kvar egentligen? Och kan man spara dem på nåt sätt? Värsta dagboken ju.
Hade så jädra tråkigt idag på jobbet (i sängen, det är så jävla konstigt att jobba i sängen. Nu går jag hem från jobbet = nu flyttar jag hjärnverksamheten från improtelefonen och impromailen till privatmailen och privattelefonen) så jag bad om Spotifyräddning. Och fick massa roliga playlists, hurra hurra!
Så nu sitter jag här och blir ömsom kär och ömsom kär igen. Folk har ju så jävla bra musiksmak.
... och när jag skulle hitta Anthony and the Johnsonsinläggen insåg jag att jag bloggat i fem år. Hepp hey vad länge. Det är ju ett helt liv sedan jag började blogga. Före dansen. I det andra livet. Kroglivet. Skumt. Och coolt. Hejja mig. Och undrar hur länge de inläggen får ligga kvar egentligen? Och kan man spara dem på nåt sätt? Värsta dagboken ju.
torsdag, februari 04, 2010
Stackers mej hoppfallerej
Nämen fy faaeeen! Nu har jag halvlegat i sängen i tre dagar going fyra! Den fantastiska frälsarresan till Uppsala gav mig inte bara danskunskaper, den gav mig även vinterkräksjukan. Eller något liknande. Min vinterkräk liknar inte andras. Jag kaskadkräktes inte över julbordet. Och jag har fortfarande. Jätte. Ont. I. Magen. Däremot så pratade jag med Ulrik så till den grad att jag nästan blev medvetslös av utmattning, vilket jag läst på mycket tillförlitliga internetsidor att man kan. Kändes ungefär som att stoppa huvudet i kokande vatten. Spännande.
Ihärdig som jag är tänker jag ändå jobba, eftersom mitt jobb nuförtiden består av att halvligga i sängen med datorn i knät och telefonen i örat. (Ok, lätt överdrift. Jag har inte hela telefonen i örat.) Måndag var detta dock en fysisk omöjlighet. Måndagen svävade Ozzy mellan liv och död (ok, även detta lätt överdrift) eller snarare mellan sömn och dvala. Tisdag måddes det dock inte illa längre, då kan man jobba! Lite... halvtaffligt sådär. Inget vettigt gjort. Onsdag: massa vettigt gjort! Med resultatet att kvällningen kantades av extreme magpain och illamående och skräck för Ulriksnack igen. Det slapp jag dock. Ulrik och jag verkar vara klara med varandra.
Men satan vad ont i magen jag har. Jag kan inte ligga raklång. Kan inte sträcka mig. Ultimate pain är att hänga tvätt. Ska det vara såhär?
Ihärdig som jag är tänker jag ändå jobba, eftersom mitt jobb nuförtiden består av att halvligga i sängen med datorn i knät och telefonen i örat. (Ok, lätt överdrift. Jag har inte hela telefonen i örat.) Måndag var detta dock en fysisk omöjlighet. Måndagen svävade Ozzy mellan liv och död (ok, även detta lätt överdrift) eller snarare mellan sömn och dvala. Tisdag måddes det dock inte illa längre, då kan man jobba! Lite... halvtaffligt sådär. Inget vettigt gjort. Onsdag: massa vettigt gjort! Med resultatet att kvällningen kantades av extreme magpain och illamående och skräck för Ulriksnack igen. Det slapp jag dock. Ulrik och jag verkar vara klara med varandra.
Men satan vad ont i magen jag har. Jag kan inte ligga raklång. Kan inte sträcka mig. Ultimate pain är att hänga tvätt. Ska det vara såhär?
söndag, januari 31, 2010
Jag är påtänd hejhejjjj
Hurra jag är frälst! Igen! Nej tyvärr, inte den kristna frälsningssorten. Jag har varit på dansläger. Den vuxna versionen av skolresa till Årjäng, paddla kanot och busa med pojkarna.
Alltså dansläger is fanimig da jädra shit! Jag blir alltid helt kär. I allt. Att åka på dansläger är som att knö ner allt gött med danselidans, komprimera i en spruta och skjuta in rätt i venen. Sen är man hög på det en vecka eller fem.
Vägen dit var dock inte så yedra go. Vi åkte ju sj. Need I say more? Just nu på vägen hem står vi till exempel och häckar några hundra meter UTANFÖR Skövde för det är ett tåg som fastnat. No shit? Vad hände på vägen upp till lägret? Ett tåg hade... fastnat! Tadammm vi satt stenhårt fast i Södertälje. Kunde känna lukten av Stockholms central och tåget till Uppsala. Men ack nej. Sitt här och frys häcken av er istället kära medresenärer. Till slut var vi bara åtta pers kvar på tåget. Jag och två klasskamrater (danskamrater). Vi fick spuck. Tog taxi till Uppsala för den glada kostnaden av 1450 kronor. Som hittat! Väl framme var det dock fett värt varenda rutten peng. Tjofaderittan danselidans, inte mycket sovelisov innan det var kursdags dagen därpå. Gårdagen var dock mindre fantastisk, mest på grund av katastrofalt usel musik, och ett tag trodde jag nästan att det häringa lägret skulle bli min dansdöd.
Men... sen kom söndagen med fantastiska kurser och några fantastiska danser innan tåget hem gick. Lycka! Ååååååhåhåhååååå roooooligt! Så nu är jag helt speedad igen. Fått lindyfixen. I'm an addict, utan tvekan.
Alltså dansläger is fanimig da jädra shit! Jag blir alltid helt kär. I allt. Att åka på dansläger är som att knö ner allt gött med danselidans, komprimera i en spruta och skjuta in rätt i venen. Sen är man hög på det en vecka eller fem.
Vägen dit var dock inte så yedra go. Vi åkte ju sj. Need I say more? Just nu på vägen hem står vi till exempel och häckar några hundra meter UTANFÖR Skövde för det är ett tåg som fastnat. No shit? Vad hände på vägen upp till lägret? Ett tåg hade... fastnat! Tadammm vi satt stenhårt fast i Södertälje. Kunde känna lukten av Stockholms central och tåget till Uppsala. Men ack nej. Sitt här och frys häcken av er istället kära medresenärer. Till slut var vi bara åtta pers kvar på tåget. Jag och två klasskamrater (danskamrater). Vi fick spuck. Tog taxi till Uppsala för den glada kostnaden av 1450 kronor. Som hittat! Väl framme var det dock fett värt varenda rutten peng. Tjofaderittan danselidans, inte mycket sovelisov innan det var kursdags dagen därpå. Gårdagen var dock mindre fantastisk, mest på grund av katastrofalt usel musik, och ett tag trodde jag nästan att det häringa lägret skulle bli min dansdöd.
Men... sen kom söndagen med fantastiska kurser och några fantastiska danser innan tåget hem gick. Lycka! Ååååååhåhåhååååå roooooligt! Så nu är jag helt speedad igen. Fått lindyfixen. I'm an addict, utan tvekan.
onsdag, januari 27, 2010
Jag älskar tydligen. Najs.
Jag älskar verkligen mitt nya jobb! Tänker att äntligen får jag göra något jag är bra på och samtidigt gillar. Och så tänker jag att jag kanske inte alls älskade att plugga när jag pluggade? Jo. Jag älskade att plugga. Också.
...
och... innan jag började plugga...
älskade jag att jobba på Liseberg...
älskade jag att jobba på Kulturlabbet...
älskade jag att vara arbetslös...
älskade jag att jobba på café...
älskade jag att plugga andra saker...
Hmmm... jag kanske helt enkelt bara är en älskande person? Det är ju faktiskt få saker jag gjort som daglig verksamhet som jag inte stortrivts med. Jag trivdes till och med i sommarjobbet på fiskaffären. Som fisken. I vattnet. Vi hade ju askul! Fast jag luktade kaviar hela sommaren.
Trivdes inte så jättebra på mitt första fasta jobb dock. ICA. Fast de första åren trivdes jag som fasen. Det var bara sen när "alla andra" gjorde karriär, pluggade och åkte utomlands som jag började vantrivas. Ville utvecklas.
Så då gjorde jag det. Hejja mig.
...
och... innan jag började plugga...
älskade jag att jobba på Liseberg...
älskade jag att jobba på Kulturlabbet...
älskade jag att vara arbetslös...
älskade jag att jobba på café...
älskade jag att plugga andra saker...
Hmmm... jag kanske helt enkelt bara är en älskande person? Det är ju faktiskt få saker jag gjort som daglig verksamhet som jag inte stortrivts med. Jag trivdes till och med i sommarjobbet på fiskaffären. Som fisken. I vattnet. Vi hade ju askul! Fast jag luktade kaviar hela sommaren.
Trivdes inte så jättebra på mitt första fasta jobb dock. ICA. Fast de första åren trivdes jag som fasen. Det var bara sen när "alla andra" gjorde karriär, pluggade och åkte utomlands som jag började vantrivas. Ville utvecklas.
Så då gjorde jag det. Hejja mig.
lördag, januari 23, 2010
Vad är det här för en konstig värld ejenklien?
Tog en thaimat med min älskade låtsassyster (bästisar sen jag var tolv år. Ja man får vara bästis även efter 30 sådeså.) igår och kom in på ämnet jobba heltid.
"Jag tycker verkligen inte om den här världen vi lever i nu" säger syster.
Nä, vem fan gör det, egentligen? Jo, mitt liv är fantastiskt. Så länge jag slipper jobba heltid. Jag har i många och långa perioder jobbat heltid, mitt vuxna liv började med fyra års heltids jobba jobba joobba och det klassiska svenne festa på helgen, gå på friskis och svettis och ha en hobby (teater). Funkade bra! Men jag var 18 år, var nöjd med att ha flyttat hemifrån och ha ett jobb och en hobby.
Nu har jag pluggat i fem år och ofta kofta funderat över hur fasen mina kompisar med familj HINNER MED??? Hur hinner min kära bror med att ha tre barn, ett eget företag och understundom gå och träna? (Det gör han inte. Någon gång emellanåt hinner han klämma in ett spinningpass eller träna lite samtidigt som han tränar fotbollskillar.) Under fem års tid har jag pluggat, tränat och haft en hobby och knappt hunnit med. Hur hinner folk med 2-3-4-5-6 personer till?? Och varför har vi skapat ett samhälle som är uppbyggt så att man som småbarnsföräldrar måste välja mellan inga pengar, ingen träning, inget kärleksliv eller ingen quality time med sina barn? Och varför har vi skapat ett samhälle där någon annan uppfostrar systers dotter 8-4 varje dag. Syster får uppfostra lite på kvällar och helger. Sjukt.
Och sen kollar jag på Big medicine där amerikan efter amerikan opererar magen för att kunna leva hälsosamt, för de kan inte hålla sig undan all mat som finns. Överallt. En efter en. Cutta magsäck cutta magsäck cutta magsäck. En efter en opererar bort 11 kg sladdrigt skinn och ser nästan normala ut.
Och så tänker jag på att det viktigaste idag för många är att ha ett jobb man trivs med. Man ska jobba sig lycklig. Vad hände med leva sig lycklig? Ta dagen som den kommer, fokusera på relationer med andra människor som de gör i överlevande stammar i afrika, asien osv?
Vad tänkte vi när vi skapade det här? Hallå?! Tänk om!
Nu åker vi till nån stam i Västindien och börjar leva som dem istället.
Ska bara kolla färdigt på tv först.
(What??!! Tv? Vad fan är det för jävla uppfinning då?!)
Måste förresten tillägga att jag trots den häringa konstiga världen anser mig jäkligt lycklig. Men... det är ju för att jag har ett bra jobb, ett trevligt hem, en trevlig hobby. Och just det, fina vänner och familj. Fast dem träffar jag ju sällan. Typ över en thaimatsnabbis eller tårtbit några gånger om året. Gu va knäppt.
"Jag tycker verkligen inte om den här världen vi lever i nu" säger syster.
Nä, vem fan gör det, egentligen? Jo, mitt liv är fantastiskt. Så länge jag slipper jobba heltid. Jag har i många och långa perioder jobbat heltid, mitt vuxna liv började med fyra års heltids jobba jobba joobba och det klassiska svenne festa på helgen, gå på friskis och svettis och ha en hobby (teater). Funkade bra! Men jag var 18 år, var nöjd med att ha flyttat hemifrån och ha ett jobb och en hobby.
Nu har jag pluggat i fem år och ofta kofta funderat över hur fasen mina kompisar med familj HINNER MED??? Hur hinner min kära bror med att ha tre barn, ett eget företag och understundom gå och träna? (Det gör han inte. Någon gång emellanåt hinner han klämma in ett spinningpass eller träna lite samtidigt som han tränar fotbollskillar.) Under fem års tid har jag pluggat, tränat och haft en hobby och knappt hunnit med. Hur hinner folk med 2-3-4-5-6 personer till?? Och varför har vi skapat ett samhälle som är uppbyggt så att man som småbarnsföräldrar måste välja mellan inga pengar, ingen träning, inget kärleksliv eller ingen quality time med sina barn? Och varför har vi skapat ett samhälle där någon annan uppfostrar systers dotter 8-4 varje dag. Syster får uppfostra lite på kvällar och helger. Sjukt.
Och sen kollar jag på Big medicine där amerikan efter amerikan opererar magen för att kunna leva hälsosamt, för de kan inte hålla sig undan all mat som finns. Överallt. En efter en. Cutta magsäck cutta magsäck cutta magsäck. En efter en opererar bort 11 kg sladdrigt skinn och ser nästan normala ut.
Och så tänker jag på att det viktigaste idag för många är att ha ett jobb man trivs med. Man ska jobba sig lycklig. Vad hände med leva sig lycklig? Ta dagen som den kommer, fokusera på relationer med andra människor som de gör i överlevande stammar i afrika, asien osv?
Vad tänkte vi när vi skapade det här? Hallå?! Tänk om!
Nu åker vi till nån stam i Västindien och börjar leva som dem istället.
Ska bara kolla färdigt på tv först.
(What??!! Tv? Vad fan är det för jävla uppfinning då?!)
Måste förresten tillägga att jag trots den häringa konstiga världen anser mig jäkligt lycklig. Men... det är ju för att jag har ett bra jobb, ett trevligt hem, en trevlig hobby. Och just det, fina vänner och familj. Fast dem träffar jag ju sällan. Typ över en thaimatsnabbis eller tårtbit några gånger om året. Gu va knäppt.
fredag, januari 22, 2010
Hej och välkomna till Ozzys frågelåda!
Jag har ju en superduper-secret räknare på den här bloggen. Räknaren redovisar lite ditt och datt, tixempel hur många som kollat in bloggen den senaste tiden, och tixempel vilka ord folk sökt på för att hitta hit. Men, många har också ställt frågor på google och hittat hit. Uppenbarligen har jag svaren på dessa frågor, så här kommer de!
Fråga: Vart tar fettet vägen?
Ozzy svarar: Man kissar och bajsar ut det! Man kanske svettas ut det också? Eller ångas ut det? Man kan ju faktiskt gå ner i vikt över natten, när man bara ligger och sover. Ja. Fettet ångas ut genom porerna. Har jag undersökt helt jätte-empiriskt.
Fråga: Miro Salar när är han född?
I know. Jag var kär i Miro Salar när jag var liten. Ända tills brollan klottrade mustasch på idolbilden. Vilket han bestämt förnekar att han gjort. Det är också väldigt skojigt att om man googlar på Miro Salar så kommer överst på träfflistan... min blogg! Jag är tydligen fortfarande kär i Miro. OM det är Miro Salar som numera bor i Karlskrona så kan jag berätta att han är född 1957.
Fråga: Spinning med diskbråck?
Japp. Funkar bra. I alla fall hyfsat beroende på var du har diskbråck och hur stark du är i bålmuskulaturen. (Shit man, jag börjar bli en fys-människa!)
Fråga: Om man svettas går man lättare när i vikt?
Svar: När? Ja man svettas nog lättare om man är i vikt. Man går dessutom ner i vikt om man svettas. Så länge man inte dricker. Och äter sockeråfett samtidigt.
Fråga: Är det mycket festande på folkhögskola?
Svar ja. Inte på Wendelsbergs folkhögskola dock. Där är det alkoholförbud på hela skolområdet. Därför åker man istället till närmsta by (Göteborg) och super skallen av sig och raglar hem med alkoholen inuti kroppen istället för utanför den. Fast det får man ju inte heller. Men det gör man. Ofta. Vi hade tixempel en UNF-are (ung nykterhet nånting förening) i vår klass som aldrig druckit alkohol. Efter ett år på skådespelarlinjen... hade hon det.
Fråga: Vad göra åt buktande diskar?
Svar: Gå till Lotte på sportrehab och lär dig göra knipövningar och sträck på dig. Och sluta sitt. Och börja boxas! Hurra!
Fråga: Where the hell is Matt?
Svar: Här! Och här! Och här! För er som inte känner till Matt sen tidigare så kan jag säga att han började med projektet på skoj (sista klippet). Det klippet blev så poppis att han blev sponsrad till de andra två filmerna. Och jag ääääälskar dem! Snacka livsglädje! Och humor! Jag blir helt till mig i trasorna varje gång jag kollar på dem.
Fråga: Hur blir man av Tramadol?
Svar: Jäääättesjuk! Du kan läsa mer om det här där jag berättar om kräkresan från Jönköping
Fråga: Vart köper man möbeltvätt?
Svar: VARFÖR tror du att jag vet det? Jag skulle tippa på biltema, de har ju allt utom bilar.
Fråga: Ozzy, är ditt liv precis så fantastiskt som du påstår?
Svar: JA! Hurra! (Den här frågan är inte alls fejkad.)
Fråga: Vart tar fettet vägen?
Ozzy svarar: Man kissar och bajsar ut det! Man kanske svettas ut det också? Eller ångas ut det? Man kan ju faktiskt gå ner i vikt över natten, när man bara ligger och sover. Ja. Fettet ångas ut genom porerna. Har jag undersökt helt jätte-empiriskt.
Fråga: Miro Salar när är han född?
I know. Jag var kär i Miro Salar när jag var liten. Ända tills brollan klottrade mustasch på idolbilden. Vilket han bestämt förnekar att han gjort. Det är också väldigt skojigt att om man googlar på Miro Salar så kommer överst på träfflistan... min blogg! Jag är tydligen fortfarande kär i Miro. OM det är Miro Salar som numera bor i Karlskrona så kan jag berätta att han är född 1957.
Fråga: Spinning med diskbråck?
Japp. Funkar bra. I alla fall hyfsat beroende på var du har diskbråck och hur stark du är i bålmuskulaturen. (Shit man, jag börjar bli en fys-människa!)
Fråga: Om man svettas går man lättare när i vikt?
Svar: När? Ja man svettas nog lättare om man är i vikt. Man går dessutom ner i vikt om man svettas. Så länge man inte dricker. Och äter sockeråfett samtidigt.
Fråga: Är det mycket festande på folkhögskola?
Svar ja. Inte på Wendelsbergs folkhögskola dock. Där är det alkoholförbud på hela skolområdet. Därför åker man istället till närmsta by (Göteborg) och super skallen av sig och raglar hem med alkoholen inuti kroppen istället för utanför den. Fast det får man ju inte heller. Men det gör man. Ofta. Vi hade tixempel en UNF-are (ung nykterhet nånting förening) i vår klass som aldrig druckit alkohol. Efter ett år på skådespelarlinjen... hade hon det.
Fråga: Vad göra åt buktande diskar?
Svar: Gå till Lotte på sportrehab och lär dig göra knipövningar och sträck på dig. Och sluta sitt. Och börja boxas! Hurra!
Fråga: Where the hell is Matt?
Svar: Här! Och här! Och här! För er som inte känner till Matt sen tidigare så kan jag säga att han började med projektet på skoj (sista klippet). Det klippet blev så poppis att han blev sponsrad till de andra två filmerna. Och jag ääääälskar dem! Snacka livsglädje! Och humor! Jag blir helt till mig i trasorna varje gång jag kollar på dem.
Fråga: Hur blir man av Tramadol?
Svar: Jäääättesjuk! Du kan läsa mer om det här där jag berättar om kräkresan från Jönköping
Fråga: Vart köper man möbeltvätt?
Svar: VARFÖR tror du att jag vet det? Jag skulle tippa på biltema, de har ju allt utom bilar.
Fråga: Ozzy, är ditt liv precis så fantastiskt som du påstår?
Svar: JA! Hurra! (Den här frågan är inte alls fejkad.)
tisdag, januari 19, 2010
När jag blir... stor?
Så, nu har jag lämnat nedanstående tramskarriär bakom mig. Jag har även lämnat studentlivet bakom mig. Det innebär alltså att jag nu kan betrakta mig själv som...
vuxen?
Jag har faktiskt känt mig ganska vuxen de senaste två dagarna. De senaste två dagarna har ju nämligen min nya, vuxna karriär inletts. Jag säljer improvisationsteater och kurser. Sitter hemma, knattrar på datorn och pratar i telefon. Så småningom kommer jag åka på möten, närvara vid evenemang och så vidare. Men just nu har jag hemmakontor och är i princip min egen chef. Världens strängaste chef! Sätter väckarklockan, går upp och jobbar hela dagen. Glömmer att ta rast. Dumt.
Sen när jag jobbat mina åtta timmar tar jag en dusch, äter middag och åker till min hobbyverksamhet, dansen. Sen kommer jag hem sent, duschar och somnar. Fifan vad vuxet. Idag gick jag dessutom till dansen i vuxna kläder. Svart kjol, svart tröja, högklackat, knut i nacken. (Typ. Rufstufs snörpa ihop håret med en snodd, men ändå. Värsta vuxna looken!)
Jag undrar om jag verkligen är skapt för working 9-5. Eller 9-6 om man ska dra bort en timmes lunch. Ska man det?
vuxen?
Jag har faktiskt känt mig ganska vuxen de senaste två dagarna. De senaste två dagarna har ju nämligen min nya, vuxna karriär inletts. Jag säljer improvisationsteater och kurser. Sitter hemma, knattrar på datorn och pratar i telefon. Så småningom kommer jag åka på möten, närvara vid evenemang och så vidare. Men just nu har jag hemmakontor och är i princip min egen chef. Världens strängaste chef! Sätter väckarklockan, går upp och jobbar hela dagen. Glömmer att ta rast. Dumt.
Sen när jag jobbat mina åtta timmar tar jag en dusch, äter middag och åker till min hobbyverksamhet, dansen. Sen kommer jag hem sent, duschar och somnar. Fifan vad vuxet. Idag gick jag dessutom till dansen i vuxna kläder. Svart kjol, svart tröja, högklackat, knut i nacken. (Typ. Rufstufs snörpa ihop håret med en snodd, men ändå. Värsta vuxna looken!)
Jag undrar om jag verkligen är skapt för working 9-5. Eller 9-6 om man ska dra bort en timmes lunch. Ska man det?
söndag, januari 17, 2010
lördag, januari 16, 2010
Alla heter Glänn i Gättebarrrg
Åkte en snabbis till stan och köpte ett spel till MIN NYA X-BOX hurra hurra. Fabel II står först på tur. Smiter sedan in på Hemköp för att köpa lite bakismat. (Kycklingfilé och rotfruktsgratäng, deras är sjuukt god!). Står vid delidisken när det händer.
Två personer går in i varandra. Och det som sker efteråt kan bara ske i Göteborg.
P 1: Men dô!
P 2: Men du får la see daj för!
P 1 mumlar något, gives the evil eye och går vidare.
P 2: Jävvla pöcko!
Ooo jag hade så svårt att hålla mig för skratt. Det sorgliga var dock att P 2 hade sin kanske femårige son i handen och troligen hade glömt att barn ser och lär.
Häromdagen hände ännu en grej som bara kan hända i Göteborg. Hade varit på ICA Olskroken och handlat lite mat och ville inte ställa kassen i snön, så jag halv-knödde mig in i spårvagnskuren förbi en äldre dam som ställt sin väska på bänken i kuren. Jag ställde min kasse bredvid, vilket resulterade att vi stod rätt nära varandra för att vara två ensamma personer i en relativt stor väntkur. Kollar efter vagnen. Då spänner tanten ögonen i mig och säger...
"Men! Eee de kallt ellerrr???!!!"
Återigen höll jag på att dö av skratt, men höll mig och svarade artigt, trevligt och Göteborgskt
"Nja, sådär. Fyra minus står det på väggen där. Och jag har ju terrrrmobraller på maj vettu så ja tycke'tte de e så falit."
Och därmed är samtalet igång och vi står och pratar bort några minuter om kylan. På klingande go dialekt. Ellerrr. Händer sånt i Stockholm?
Två personer går in i varandra. Och det som sker efteråt kan bara ske i Göteborg.
P 1: Men dô!
P 2: Men du får la see daj för!
P 1 mumlar något, gives the evil eye och går vidare.
P 2: Jävvla pöcko!
Ooo jag hade så svårt att hålla mig för skratt. Det sorgliga var dock att P 2 hade sin kanske femårige son i handen och troligen hade glömt att barn ser och lär.
Häromdagen hände ännu en grej som bara kan hända i Göteborg. Hade varit på ICA Olskroken och handlat lite mat och ville inte ställa kassen i snön, så jag halv-knödde mig in i spårvagnskuren förbi en äldre dam som ställt sin väska på bänken i kuren. Jag ställde min kasse bredvid, vilket resulterade att vi stod rätt nära varandra för att vara två ensamma personer i en relativt stor väntkur. Kollar efter vagnen. Då spänner tanten ögonen i mig och säger...
"Men! Eee de kallt ellerrr???!!!"
Återigen höll jag på att dö av skratt, men höll mig och svarade artigt, trevligt och Göteborgskt
"Nja, sådär. Fyra minus står det på väggen där. Och jag har ju terrrrmobraller på maj vettu så ja tycke'tte de e så falit."
Och därmed är samtalet igång och vi står och pratar bort några minuter om kylan. På klingande go dialekt. Ellerrr. Händer sånt i Stockholm?
fredag, januari 15, 2010
tisdag, januari 12, 2010
Fan vad jag är rolig!
Någon gång i november-december ringer telefonen. Det är en människa som jobbar på ett mycket stort energiföretag i centrala Göteborg som vill anlita mig och min clownkollega.
...
Vänta nu...?
Clown...?
Vad var det nu igen?
Just det ja. Jag var ju faktiskt clown en gång i tiden. Jobbade. Som clown. Fan vad sjukt. Kan man jobba som det? Ja, man kan. Men det är fattigt och knapert och otroligt slitsamt. Och jätteskojigt. Ett tag. Men sen tröttnar man på att jaga jobb och kommentarer som "Är du clown??!! Är det sant??!! Säg nåt kul!" Så då börjar man plugga till lärare. (Och tar examen på fredag, hur sjukt är inte det? Update: Firandet blir äta mat på restaurang med mamsen, brodern, Marina och hennes dotter. Hurra. Firifir. Säg till om du vill ta en öl med mig efter maten. Har hört att man ska supa sig full när man tar examen.) Och när man pluggar till lärare glömmer man så sakteliga bort att man en gång varit hängiven clownpajas, och blir lat och svenne, och skäms nästan för alla konstiga jobb man haft.
Tills det ringer i telefonen och det är en person som jobbar på ett stort energiföretag i centrala Göteborg.
"Hej, vi tänkte fråga om ni vill komma på vår julgransplundring i år igen!"
Personen som jobbar på det stora energiföretaget i centrala Göteborg har minne som en guldfisk och tror att vi showar på deras julgransplundring varje år. Fel. De senaste fyra har vi antingen ansiktsmålat barn eller inte varit med alls.
"Öööööö.... (jag är lat!)... jag måste kolla om min kollega kan det datumet... (jag vill inte clowna längre, jag är färdig med det!)... jag ringer upp dig när jag kollat det."
säger jag. Och kollar upp det. Och min kollega är lika skeptisk som jag. När det begav sig skulle vi dödat för ett sånt här jobb. Nu går hon också på lärarprogrammet och har blivit bekväm och ringrostig. Efter många turer slutar det dock med att vi tvingas ta uppdraget, eftersom det stora energiföretaget trott att vi tackat ja och börjat marknadsföra hela faderuttan med "det kommer clowner också!".
Suck. Då måste vi repa. Bokar in två repdagar och tänker suck. Guuuu va jobbigt. Vi kan ju inte detta längre. Vi kommer få repa maaaassor!
Och så träffas vi. Och efter fem minuter är grundstoryn klar. Efter 30 minuter är grundstoryn utfylld med SJUKT ROLIGA knäppgrejor. Efter 1,5 timmes repetition har vi en kick ass föreställning, och under tiden har vi skrattat så vi fått magkramp. Vi började skratta efter sisådär en minuts repetition.
Jävligt rolig kollega i sitt esse då det begav sig... -->
Vi är så jävla roliga. Faktiskt. Och vi är så jävla samspelta. Faktiskt. Och detta blir a walk in the park. En jävligt välbetald sådan, för som ringrostig och bekväm clown vill man ha FETT betalt för att lyfta arslet från soffan. Och får det.
Moahahaha.
Men nästa år tackar vi nej.
Kanske...
Andra skriver om: vardagsliv, humor, slackerprosa
...
Vänta nu...?
Clown...?
Vad var det nu igen?
Just det ja. Jag var ju faktiskt clown en gång i tiden. Jobbade. Som clown. Fan vad sjukt. Kan man jobba som det? Ja, man kan. Men det är fattigt och knapert och otroligt slitsamt. Och jätteskojigt. Ett tag. Men sen tröttnar man på att jaga jobb och kommentarer som "Är du clown??!! Är det sant??!! Säg nåt kul!" Så då börjar man plugga till lärare. (Och tar examen på fredag, hur sjukt är inte det? Update: Firandet blir äta mat på restaurang med mamsen, brodern, Marina och hennes dotter. Hurra. Firifir. Säg till om du vill ta en öl med mig efter maten. Har hört att man ska supa sig full när man tar examen.) Och när man pluggar till lärare glömmer man så sakteliga bort att man en gång varit hängiven clownpajas, och blir lat och svenne, och skäms nästan för alla konstiga jobb man haft.
Tills det ringer i telefonen och det är en person som jobbar på ett stort energiföretag i centrala Göteborg.
"Hej, vi tänkte fråga om ni vill komma på vår julgransplundring i år igen!"
Personen som jobbar på det stora energiföretaget i centrala Göteborg har minne som en guldfisk och tror att vi showar på deras julgransplundring varje år. Fel. De senaste fyra har vi antingen ansiktsmålat barn eller inte varit med alls.
"Öööööö.... (jag är lat!)... jag måste kolla om min kollega kan det datumet... (jag vill inte clowna längre, jag är färdig med det!)... jag ringer upp dig när jag kollat det."
säger jag. Och kollar upp det. Och min kollega är lika skeptisk som jag. När det begav sig skulle vi dödat för ett sånt här jobb. Nu går hon också på lärarprogrammet och har blivit bekväm och ringrostig. Efter många turer slutar det dock med att vi tvingas ta uppdraget, eftersom det stora energiföretaget trott att vi tackat ja och börjat marknadsföra hela faderuttan med "det kommer clowner också!".
Suck. Då måste vi repa. Bokar in två repdagar och tänker suck. Guuuu va jobbigt. Vi kan ju inte detta längre. Vi kommer få repa maaaassor!
Och så träffas vi. Och efter fem minuter är grundstoryn klar. Efter 30 minuter är grundstoryn utfylld med SJUKT ROLIGA knäppgrejor. Efter 1,5 timmes repetition har vi en kick ass föreställning, och under tiden har vi skrattat så vi fått magkramp. Vi började skratta efter sisådär en minuts repetition.
Jävligt rolig kollega i sitt esse då det begav sig... -->
Vi är så jävla roliga. Faktiskt. Och vi är så jävla samspelta. Faktiskt. Och detta blir a walk in the park. En jävligt välbetald sådan, för som ringrostig och bekväm clown vill man ha FETT betalt för att lyfta arslet från soffan. Och får det.
Moahahaha.
Men nästa år tackar vi nej.
Kanske...
Andra skriver om: vardagsliv, humor, slackerprosa
söndag, januari 10, 2010
Varning för barn?
Nästan hela min vuxna ålder har jag haft uppfattningen att jag aldrig tänker skaffa barn. Av många olika anledningar, både bra och dåliga. Under svartare tider för att världen är för hemsk för att föda nya barn till. Under mer färgglada tider för att jag helt enkelt inte har tid, jag har för roligt. Men så en dag började jag jobba som... (trumvirvel)
Lisebergskanin. (Ja, det är en människa som klätt ut sig. Tomten finns inte heller.)
Världens kanske konstigaste, och roligaste jobb. Det räcker att visa sig så blir man överöst med kärlek. Dagarna i ända. Man får sitta och gosa med söta barn. Barnen viskar hemlisar till en, lämnar nappar till en, barnen sjunger visor och dansar för en, barnen leker med en. Man får se barnen i sitt esse. (Om det inte är mitt i juli, 28 grader varmt och överfull park. Barn som gråter, slåss och hänger i kaninen. Men ändå.) Plötsligt vände Ozzy på en femöring och ville ha barn NU.
Nu är ungefär sisådär 8-10 år sedan. Och barnlängtan har minskat REJÄLT sen dess, i princip till nivån nä det blir inga barn. Folk gör ju bara slut/bråkar/mår dåligt när de får barn. Fast sen läser jag Lottens blogg om hennes skojiga (FEM!) barn som byggt en kyrka av flyttlådor och firat mammas och pappas 25-åriga vara ihop-dag genom att tvångsviga dem i kartongkyrkan och tänker att jävlar vad roliga barn är. Jag ska ha flera stycken! Fem!
Fast sen scrollar jag ner till nästa inlägg där Lottens dotter rotat fram Lottens gamla smycken och tänker men herregud... om man skaffar barn så kommer man några år senare ha små spioner som rotar igenom vartenda skrymsle i hela huset. Det gjorde jag i alla fall själv när jag var liten. "Å, titta, den här kan man bygga ditten och datten av" och vips hade mamma inga kristallglas längre. Barn = inget privatliv. What so ever. NOLL. Privatliv.
Och sen tänker jag skit samma. Man kan inte planera livet. Man ska inte planera livet heller, för då blir det oftast tvärtom. Och just det ja... Man måste vara två. Eeehhh... petitess?
Lisebergskanin. (Ja, det är en människa som klätt ut sig. Tomten finns inte heller.)
Världens kanske konstigaste, och roligaste jobb. Det räcker att visa sig så blir man överöst med kärlek. Dagarna i ända. Man får sitta och gosa med söta barn. Barnen viskar hemlisar till en, lämnar nappar till en, barnen sjunger visor och dansar för en, barnen leker med en. Man får se barnen i sitt esse. (Om det inte är mitt i juli, 28 grader varmt och överfull park. Barn som gråter, slåss och hänger i kaninen. Men ändå.) Plötsligt vände Ozzy på en femöring och ville ha barn NU.
Nu är ungefär sisådär 8-10 år sedan. Och barnlängtan har minskat REJÄLT sen dess, i princip till nivån nä det blir inga barn. Folk gör ju bara slut/bråkar/mår dåligt när de får barn. Fast sen läser jag Lottens blogg om hennes skojiga (FEM!) barn som byggt en kyrka av flyttlådor och firat mammas och pappas 25-åriga vara ihop-dag genom att tvångsviga dem i kartongkyrkan och tänker att jävlar vad roliga barn är. Jag ska ha flera stycken! Fem!
Fast sen scrollar jag ner till nästa inlägg där Lottens dotter rotat fram Lottens gamla smycken och tänker men herregud... om man skaffar barn så kommer man några år senare ha små spioner som rotar igenom vartenda skrymsle i hela huset. Det gjorde jag i alla fall själv när jag var liten. "Å, titta, den här kan man bygga ditten och datten av" och vips hade mamma inga kristallglas längre. Barn = inget privatliv. What so ever. NOLL. Privatliv.
Och sen tänker jag skit samma. Man kan inte planera livet. Man ska inte planera livet heller, för då blir det oftast tvärtom. Och just det ja... Man måste vara två. Eeehhh... petitess?
Skolavslutning?
Ligger vaken och tänker och vrider och vänder mig och kan inte sova för vanlighetens skull. Mycket att tänka på nu. Till exempel en liten petitess som inte upptar särskilt mycket tankeverksamhet, men som kanske borde göra det.
Att jag om 6 dagar är färdigutbildad gymnasielärare i svenska och historia.
Att jag om 6 dagar skall examineras och få hedersbemärkelsen - en nål som bekräftar att jag är färdigutbildad lärare.
Att jag om 6 dagar för sista gången - kanske sista gången någonsin - går till skolan.
Och att jag om 6 dagar kanske borde fira på något sätt att jag klarat av fem år i sträck och bara fått en enda omtenta och en jäkla massa VG plus en extrakurs på 30 poäng. Jag, fjortisen som satt i OBS-klass och hade tvåa i historia!
Men hur fasen firar man att man tagit examen?
Man fixar en stor schabrak-fest, hyrlokal, kulörta lyktor och musik. (Det orkar jag inte. Jag hade fest 21 december senast. Står mig på den ett tag.)
Man går på examens-sittning med 300 stupfulla färdigutbildade lärare. (Varför ska jag gå på sittning nu när jag inte varit på en enda på fem år? Jag känner dessutom typ... två... som ska gå.)
Man kan fixa mindre hemmafest. (Orkar inte!)
Man kan äta middag med familjen på fin restaurang. (Om inte mammas bil fryser och vägrar starta som den gjort senaste veckan.)
Man kan gå på krogen och supa sig hejdlös med några kompisar.
Man kan sitta hemma framför tv:n och sörja för att det bara är morsan och brorsan som bryr sig om att man tar examen. (Tur att man har morsan och brorsan!)(Varför skulle någon annan bry sig för övrigt, jag bryr mig ju inte ens själv!)
Fan vad menlöst. Jäkla examensbajs.
Att jag om 6 dagar är färdigutbildad gymnasielärare i svenska och historia.
Att jag om 6 dagar skall examineras och få hedersbemärkelsen - en nål som bekräftar att jag är färdigutbildad lärare.
Att jag om 6 dagar för sista gången - kanske sista gången någonsin - går till skolan.
Och att jag om 6 dagar kanske borde fira på något sätt att jag klarat av fem år i sträck och bara fått en enda omtenta och en jäkla massa VG plus en extrakurs på 30 poäng. Jag, fjortisen som satt i OBS-klass och hade tvåa i historia!
Men hur fasen firar man att man tagit examen?
Man fixar en stor schabrak-fest, hyrlokal, kulörta lyktor och musik. (Det orkar jag inte. Jag hade fest 21 december senast. Står mig på den ett tag.)
Man går på examens-sittning med 300 stupfulla färdigutbildade lärare. (Varför ska jag gå på sittning nu när jag inte varit på en enda på fem år? Jag känner dessutom typ... två... som ska gå.)
Man kan fixa mindre hemmafest. (Orkar inte!)
Man kan äta middag med familjen på fin restaurang. (Om inte mammas bil fryser och vägrar starta som den gjort senaste veckan.)
Man kan gå på krogen och supa sig hejdlös med några kompisar.
Man kan sitta hemma framför tv:n och sörja för att det bara är morsan och brorsan som bryr sig om att man tar examen. (Tur att man har morsan och brorsan!)(Varför skulle någon annan bry sig för övrigt, jag bryr mig ju inte ens själv!)
Fan vad menlöst. Jäkla examensbajs.
fredag, januari 08, 2010
The handy man?
Eftersom jag hamnat lite i ett livsvacuum mellan skolavslut och jobbstart tar jag tillfället i akt att driva på ompimpningen av Forum (danslokalen) lite. Jag och miss Eliza åker till snickaren och bestämmer hur baren skall se ut, och konstaterar att nu jäklar i min lilla lådda är vi redo att börja tapetsera.
Jaha. Då måste vi sätta upp gipsskivor först säger någon kunnig (man). Ok. Då... gör... vi... det...? Och vår spontana (och mycket irriterande) tanke är att vi måste hitta en händig kille som kan hjälpa oss med detta. Så vi frågar vår käre vän Byggsmurfen. Som inte kan just den dagen vi tänkt börja. Attans tänker vi, och fortsätter fundera på vilka händiga män vi känner.
Och sen konstaterar vi att... men... jag är faktiskt jäkligt händig, jag har ju tapetserat hela min lägenhet själv, med viss hjälp av Marina. Två tjejer! Och Eliza säger "ja, men jag är faktiskt också händig!". Men ändå pustar vi ut när Herr J säger att han kan hjälpa till en stund. För han är ju... man. Men vi vet inte om han någonsin har skruvat upp en gipsskiva. Men han är ju man, och män kan sånt. VA??!!
Jädrarns vad jag blir irriterad. På mig själv. Jag är fan helt sjukt händig. Jag och morsan har renoverat hennes byssja helt själva, och jag har ju för fasen (skratta gärna nu) gått kurs i träslöjd! Och när jag bodde ihop med Jakopp var det oftast jag som stod för händeriet. Så länge det inte gällde att borra med träborrmaskin i betongtak. Då var jag för klen. Så även borren dock.
Det är ingen hemlighet att män är fysiskt starkare än kvinnor. Men hur stark behöver man vara för att skruva fast en gipsskiva? Och kan vi inte räkna kvadratmeter och skära i gipsskivan så den passar bara för att vi har tuttar och *censur*? Nä, det kan män mycket bättre. För de har inga tuttar ivägen, och de har ju en *censur* som de kan använda till det mesta.
Jaha. Då måste vi sätta upp gipsskivor först säger någon kunnig (man). Ok. Då... gör... vi... det...? Och vår spontana (och mycket irriterande) tanke är att vi måste hitta en händig kille som kan hjälpa oss med detta. Så vi frågar vår käre vän Byggsmurfen. Som inte kan just den dagen vi tänkt börja. Attans tänker vi, och fortsätter fundera på vilka händiga män vi känner.
Och sen konstaterar vi att... men... jag är faktiskt jäkligt händig, jag har ju tapetserat hela min lägenhet själv, med viss hjälp av Marina. Två tjejer! Och Eliza säger "ja, men jag är faktiskt också händig!". Men ändå pustar vi ut när Herr J säger att han kan hjälpa till en stund. För han är ju... man. Men vi vet inte om han någonsin har skruvat upp en gipsskiva. Men han är ju man, och män kan sånt. VA??!!
Jädrarns vad jag blir irriterad. På mig själv. Jag är fan helt sjukt händig. Jag och morsan har renoverat hennes byssja helt själva, och jag har ju för fasen (skratta gärna nu) gått kurs i träslöjd! Och när jag bodde ihop med Jakopp var det oftast jag som stod för händeriet. Så länge det inte gällde att borra med träborrmaskin i betongtak. Då var jag för klen. Så även borren dock.
Det är ingen hemlighet att män är fysiskt starkare än kvinnor. Men hur stark behöver man vara för att skruva fast en gipsskiva? Och kan vi inte räkna kvadratmeter och skära i gipsskivan så den passar bara för att vi har tuttar och *censur*? Nä, det kan män mycket bättre. För de har inga tuttar ivägen, och de har ju en *censur* som de kan använda till det mesta.
torsdag, januari 07, 2010
Ge mig en superpower immidiatemant s'il vous plaît!
Om jag skulle ha en superpower skulle jag vilja vara tankeläsare. Lätt! Fan vad jag vill hoppa in i folks huvud ibland. Typ just nu till exempel.
lördag, januari 02, 2010
Elakheten bör fara sin kos. Tamejfan.
Nu är hjärtat överfullt och jag vet inte hur jag ska få ur mig det.
Gör allt du gör med glädje, jävlaranamma och kärlek. Så är du snäll. Tack.
Gör allt du gör med glädje, jävlaranamma och kärlek. Så är du snäll. Tack.
torsdag, december 31, 2009
Rostmästaren är i farten
Idag ska jag vara toastmaster på en kompis bröllop, och sent igår kväll ringde bruden för lite sista check och slutlig info. Detta är en borgerlig vigsel, och själva vigselakten kommer ske i en konferenslokal vilket gör att vi får göra lite annorlunda. Brudparet tågar ut, folk stannar kvar, brudparet kommer in igen, folk kastar ris. Viktig info som jag och T, den käre toastmasterkollegan icke får glömma att informera om.
Ozzy somnar. Och drömmer mardrömmar om att hon glömmer att säga en massa viktiga saker, vilket resulterar i att ingen gratulerar brudparet och ingen kastar ris. Ozzy vaknar. Och tror, på allvar, att bröllopet redan har varit. Ozzy ligger vaken en stund och vrider sig i ångest över att hon glömde informera gästerna om att stanna kvar i lokalen efter vigseln. Efter tio minuter kommer hon på att bröllopet är idag.
Lättnaden! Först ångesten! Sedan lättnaden! Och sen... nervositeten. Tänk om jag glömmer nåt viktigt? Tänk om jag blir fullare än gästerna? Tänk om jag...
har roligt. Det kommer bli så sjukt jävla roligt. Hurra!
Ozzy somnar. Och drömmer mardrömmar om att hon glömmer att säga en massa viktiga saker, vilket resulterar i att ingen gratulerar brudparet och ingen kastar ris. Ozzy vaknar. Och tror, på allvar, att bröllopet redan har varit. Ozzy ligger vaken en stund och vrider sig i ångest över att hon glömde informera gästerna om att stanna kvar i lokalen efter vigseln. Efter tio minuter kommer hon på att bröllopet är idag.
Lättnaden! Först ångesten! Sedan lättnaden! Och sen... nervositeten. Tänk om jag glömmer nåt viktigt? Tänk om jag blir fullare än gästerna? Tänk om jag...
har roligt. Det kommer bli så sjukt jävla roligt. Hurra!
tisdag, december 29, 2009
Lång jul
Ni som har haft tillräckligt tråkigt denna jul för att klicka in er på min blogg och läsa om hur långtråkigt jag har haft det vet hur stundtals långtråkigt jag har haft det. En sanning med modifikation kanske. Jag behöver verkligen varva ner mellan varven, och det är faktiskt sketagött att åka hem till spa mamma som "inte behöver hjälp med maten" och "jag tar disken, jag har inget annat att göra". (Well... jag har inte heller något annat att göra! Förutom viktiga saker som spela våldamma spel på datorn, titta på korkade tv-program och läsa en jättebra bok.)
Den ömma modern tittar på naturprogram medans jag försöker fota fotomodellsgranen -->
Den ömma modern tittar på naturprogram medans jag försöker fota fotomodellsgranen -->
Igår gjorde jag så en statistisk undersökning huruvida det är skoj att åka hem över jul eller inte. Dvs jag frågade ytterligare två personer. Och svaret är ja. Det är skoj. Ett litet tag. Men just i år när julen var extra lång och extra insnöad var den... lång. Man kunde inte åka och hälsa på folk. (Inget besök till tanten i Munkedal denna julen alltså.) Man kunde inte gå en promenad utan risk för brutna ben, stukade fötter och annat. Man kunde... skotta. 75% av de tillfrågade i undersökningen angav sig ha skottat under julen, och angav detta som det enda tillfället som bjudit fysisk rekreation. I övrigt förefalla julskinkan, chokladasken och den goda boken ha dominerat.
Det är fan gött att vara hemma. Tack ömma moder för den här julen. Men hej kära hem!
lördag, december 26, 2009
Det blir roligare en bit ner shunnar
Herremingudihimmelensjävlahöjdervadgörmanpålandetnärdetärsnöstormochkolsvart?
Nu är det tredje gången jag försöker fortsätta detta blogginlägg. Första meningen är bra, fett bra. Rolig. Och sen... kom jag på att jag bloggade om tristess häromdagen. Så jag började om, och började skriva om att jag numera har... noll kompisar... kvar på öa. Och efter en stund insåg jag att jag bara skrev om hur långtråkigt jag hade igen. Ghah! Hur slappnar man av??
Funderade lite över vad jag gör när jag slackar i stan.
Tittar på skräp-tv.
Surfar. (Det går nuförtiden väldigt fort. Kollar fejjan, två bloggar och GP.)
Och... så... jobbar jag? För jag får faktiskt betalt (små summor men ändock) för att
fillijoxa med musik (leta låtar, räkna tempo, sortera i mappar, spela dem på dansgolv) och att
fillijoxa med marknadsföring av improvisationsteater
Shit Majbritt. Jag är verkligen kefft kass (ey shunnar, kan man säga kefft kass? Jag nu läser ett öga rött du vet och gör blandorden och baklängesspråkar, kefft kass blir som korv med bratwurst, två grejer på samgången) på att slappa. Oh, läser bok! Men kan bara motivera mig till att göra det om jag kommer ha nytta av det i framtiden, typ tänker värsta lärargrej typ kompis du kan läsa den öga rött av han Khemiri du vet värsta feta författaren skriver typ som du snackar, gitta till bibblan och låna den av gussen i disken!
Nyttoslappning. Slappa med funktion.
Nu är det tredje gången jag försöker fortsätta detta blogginlägg. Första meningen är bra, fett bra. Rolig. Och sen... kom jag på att jag bloggade om tristess häromdagen. Så jag började om, och började skriva om att jag numera har... noll kompisar... kvar på öa. Och efter en stund insåg jag att jag bara skrev om hur långtråkigt jag hade igen. Ghah! Hur slappnar man av??
Funderade lite över vad jag gör när jag slackar i stan.
Tittar på skräp-tv.
Surfar. (Det går nuförtiden väldigt fort. Kollar fejjan, två bloggar och GP.)
Och... så... jobbar jag? För jag får faktiskt betalt (små summor men ändock) för att
fillijoxa med musik (leta låtar, räkna tempo, sortera i mappar, spela dem på dansgolv) och att
fillijoxa med marknadsföring av improvisationsteater
Shit Majbritt. Jag är verkligen kefft kass (ey shunnar, kan man säga kefft kass? Jag nu läser ett öga rött du vet och gör blandorden och baklängesspråkar, kefft kass blir som korv med bratwurst, två grejer på samgången) på att slappa. Oh, läser bok! Men kan bara motivera mig till att göra det om jag kommer ha nytta av det i framtiden, typ tänker värsta lärargrej typ kompis du kan läsa den öga rött av han Khemiri du vet värsta feta författaren skriver typ som du snackar, gitta till bibblan och låna den av gussen i disken!
Nyttoslappning. Slappa med funktion.
torsdag, december 24, 2009
De va e fali roli tömte de har på de her stert
Som uppväxt på en ö får man dialekten med sig i blodet. Länge trodde jag till exempel att sjön "Rös vaan" hette just "Rös vaan". Tills jag blev stor och förstod att den hette Rödsvattnet. Har man dialekten i blodet reflekterar man inte heller över att ens ömma moder pratar GROV dialekt. Detta förstod jag efter att ha bott hemifrån i sisådär tio år. Fortfarande tänker jag inte särskilt mycket på att hon säger fingrane istället för fingrarna, tära istället för tårna, plar istället för brukar, istärt istället för istället.
Men en gång om året tänker jag V.E.R.K.L.I.G.E.N på att mamma pratar GROV dialekt.
När tomten kommer.
Och mamma samtidigt är ute och matar fåglarna/nere hos morbror och önskar God Jul/grejar med maten i kylen/you name it.
"Finns (bohus-i majeur!) de nöre snälla barn her?! Öj öj öj je har fart så långe vej ifrå Nordpolen (oh, de pratar ö-dialekt på Nordpolen också, spännande!) så je e ekran trutter no. Skam wa de e swårt å lesa på paketera, her e så murt!"
Idag som grädde på moset frågade den ömma moderns gubbe om hon hade varit på Lövås (där han tidigare varit hos sin familj) ännu.
"Ja, de har je. De wa e fali dåli vej de hade app did!" (Gubben hade tidigare klagat på den dåliga vägen upp till Lövås.)
Den ömma modern skall ha all cred för att hon varje år ikläder sig tomterollen "eftersöm engen aan lär wul vela göre't". (Hu gör söm hu plar å göra.) Men hon får nog fila lite på dialekten. Femåringen tyckte att "tomtens röst var väldigt lik farmors". Detta trots att tomten hade en mycket hes, knarrig stämma som inte alls lät som farmors. De e no skamm inte så schwårt å förstå wum de e bagum skråbbeånsiktet om tömtane pradar såher.
Men en gång om året tänker jag V.E.R.K.L.I.G.E.N på att mamma pratar GROV dialekt.
När tomten kommer.
Och mamma samtidigt är ute och matar fåglarna/nere hos morbror och önskar God Jul/grejar med maten i kylen/you name it.
"Finns (bohus-i majeur!) de nöre snälla barn her?! Öj öj öj je har fart så långe vej ifrå Nordpolen (oh, de pratar ö-dialekt på Nordpolen också, spännande!) så je e ekran trutter no. Skam wa de e swårt å lesa på paketera, her e så murt!"
Idag som grädde på moset frågade den ömma moderns gubbe om hon hade varit på Lövås (där han tidigare varit hos sin familj) ännu.
"Ja, de har je. De wa e fali dåli vej de hade app did!" (Gubben hade tidigare klagat på den dåliga vägen upp till Lövås.)
Den ömma modern skall ha all cred för att hon varje år ikläder sig tomterollen "eftersöm engen aan lär wul vela göre't". (Hu gör söm hu plar å göra.) Men hon får nog fila lite på dialekten. Femåringen tyckte att "tomtens röst var väldigt lik farmors". Detta trots att tomten hade en mycket hes, knarrig stämma som inte alls lät som farmors. De e no skamm inte så schwårt å förstå wum de e bagum skråbbeånsiktet om tömtane pradar såher.
onsdag, december 23, 2009
Jag kanske borde sticka. Något.
Längtade till öa som fan. Och är redan uttråkad. Men seriöst. DET FINNS INGET ATT GÖRA HÄR!!! BAH! Precis som gårkvällens inlägg om varde ljus och jag trivs bäst i tända landskap, så kommer dagens inlägg sjuda av stadsnostalgi. (Visst kan man vara nostalgisk om något man senast befann sig i igår?)
I stan kan jag gå och dansa. (Samtidigt?)
I stan kan jag gå och träna. (Samtidigt?)
I stan kan jag gå.
På öa kan jag fan inte gå. 1) Man blir överkörd av alla turistjävlar (är jag en turistjävel? Jag har inte bott här sen 1990.), 2) När Ozzy går vill hon gå TILL något. Inte bara gå för gåendets skull. Hon kan till exempel gå till några hållplatser längre bort, eller gå en runda så hon kommer hem igen. Hon kan inte gå till änds väg, vända och gå samma väg tillbaka. Då dör hon av tristess. Och ska man gå en runda på öa så... är man borta några timmar, helt klart. Och då pajjar höfterna. Igen.
I stan kan jag knalla till Marina och leka med henne, hennes gube eller deras dotter.
I stan kan jag åka till EllenPellen och fika bort några timmar.
På öa... tittar man på tv.
På öa... tittar man på naturprogram.
På öa... tittar man på nyhetsprogram.
På öa... tittar man på väderprognosen. Varje. Väderprognos.
En av de roligaste pysslorna man kan pyssla med härute vintertid är att rota igenom lådor med gamla ärvda prylar eller bortglömda skivor eller försöka fiska ut gamla damtidningar ur vindsisoleringen. Men nu är det för kallt för sånt. Förfryser tära (tårna på ö-mål) bara jag tänker tanken rota skrymslen.
Jag har hört att det finns något som heter koppla av och göra ingenting. Jag är fan helt värdelös på det. Shit vad det är tråkigt att koppla av och göra ingenting. Eller så är det bara stads-stress-mode som ska ur kroppen innan ö-lunk-mode enters the Ozzybody.
Shit man. Ich bin fröken lappsjuka. Gnäller efter ett drygt dygn i exil.
I stan kan jag gå och dansa. (Samtidigt?)
I stan kan jag gå och träna. (Samtidigt?)
I stan kan jag gå.
På öa kan jag fan inte gå. 1) Man blir överkörd av alla turistjävlar (är jag en turistjävel? Jag har inte bott här sen 1990.), 2) När Ozzy går vill hon gå TILL något. Inte bara gå för gåendets skull. Hon kan till exempel gå till några hållplatser längre bort, eller gå en runda så hon kommer hem igen. Hon kan inte gå till änds väg, vända och gå samma väg tillbaka. Då dör hon av tristess. Och ska man gå en runda på öa så... är man borta några timmar, helt klart. Och då pajjar höfterna. Igen.
I stan kan jag knalla till Marina och leka med henne, hennes gube eller deras dotter.
I stan kan jag åka till EllenPellen och fika bort några timmar.
På öa... tittar man på tv.
På öa... tittar man på naturprogram.
På öa... tittar man på nyhetsprogram.
På öa... tittar man på väderprognosen. Varje. Väderprognos.
En av de roligaste pysslorna man kan pyssla med härute vintertid är att rota igenom lådor med gamla ärvda prylar eller bortglömda skivor eller försöka fiska ut gamla damtidningar ur vindsisoleringen. Men nu är det för kallt för sånt. Förfryser tära (tårna på ö-mål) bara jag tänker tanken rota skrymslen.
Jag har hört att det finns något som heter koppla av och göra ingenting. Jag är fan helt värdelös på det. Shit vad det är tråkigt att koppla av och göra ingenting. Eller så är det bara stads-stress-mode som ska ur kroppen innan ö-lunk-mode enters the Ozzybody.
Shit man. Ich bin fröken lappsjuka. Gnäller efter ett drygt dygn i exil.
tisdag, december 22, 2009
Tänd ett ljus, och låt det brinna för fan!
Något av det första jag brukar lägga märke till när det snöar i stan är att det blir tyst. are. Stan bäddas in i ett ljuddämpande bommullsfnös.
När det snöar på landet... blir... det... tyssssssssssst! Shit man! Det är toktyst!
Ja, kära läsare, Ozzy befinner sig åter på spa Paradiset, aka öa. Paradiset är lite mindre paradislikt under vinterhalvåret dock.
Man tycker det är mörkt på vintern i stan. Då har man inte varit på öa.
Som uppvuxen på en öde ö förväntas man vänja sig vid mörkret, till och med gilla det. Inte jag. Har aldrig vant mig. Varje dag knatade jag en km till och från skolbussen, under vinterhalvåret i totalt mörker. Efter sisådär tvåhundra meter kunde man se ljusen från ett hus långt bort i fjärran, och min panikslagna andhämtning lugnades en aning. Efter sisådär tvånhundrafemti meter såg man inte ljuset längre. Panik. Efter sisådär femhundra meter såg man ett annat hus lysa i fjärran. Efter sjuhundra meter - icke. Men, då var hägringen nära. Backkrönet. Kom man väl fram till backkrönet så (lägg här in änglasång, trumpeter och tadaaa) sprutade grannens köksfönster ut kaskader av ljus. Hade man tur sprutade även barndomshemmet ut kaskader av ljus eftersom mamma var hemma. Hade man mindre tur var mamma på jobbet, och endast en utebelysning välkomnade. Men det var ändå ljus. Hade man total oflax hade mams glömt tända utebelysningen. Bajskårv.
Någon gång i barndomen var vi på bussresa i Dalarna och sov på hotell i Mora. Jag fascinerades totalt av ränderna som gatubelysningen och persiennerna skapade på väggen. Myspys! Jag njöt i fulla drag. Inget mörker! Tänka sig vad man lär sig i Dalarna. (Jag minns typ inget annat över huvud taget från den resan.)
Jag trivs bäst i tända landskap. Helt klart. Men på öa är det tamejfanken kolsvart. Men man står ut. På julen finns det ju faktiskt en julgran och lite annat smått och gott som lyser upp. Till exempel grannen, som mamma kallar "Las Vegas". En kvinna med pimp my trädgård with christmaslampor-dille. Så, när vi på kvällarna sitter och slöar i tv-soffan och jag plågas av oändliga räckor av nyhetssändningar och Kungafamiljen så slänger jag ett getöga då och då till Las Vegas och drömmer om tända landskap.
Men i år... finns... det... inga... lampor... i Las Vegas.
Vad har hänt? Har hon drabbats av ekonomisk kris och tittat på elräkningen? Har hon insett att det faktiskt är fult med blinkande renar, snögubbar och förtifjarton ljusslingor i olika färger? Har strömmen gått för tid och evighet? Och vad ska jag titta på nu???!!!
Det är mörkt. Oändligt mörkt. Och tyst. Knäpp. Tyst.
När det snöar på landet... blir... det... tyssssssssssst! Shit man! Det är toktyst!
Ja, kära läsare, Ozzy befinner sig åter på spa Paradiset, aka öa. Paradiset är lite mindre paradislikt under vinterhalvåret dock.
Man tycker det är mörkt på vintern i stan. Då har man inte varit på öa.
Som uppvuxen på en öde ö förväntas man vänja sig vid mörkret, till och med gilla det. Inte jag. Har aldrig vant mig. Varje dag knatade jag en km till och från skolbussen, under vinterhalvåret i totalt mörker. Efter sisådär tvåhundra meter kunde man se ljusen från ett hus långt bort i fjärran, och min panikslagna andhämtning lugnades en aning. Efter sisådär tvånhundrafemti meter såg man inte ljuset längre. Panik. Efter sisådär femhundra meter såg man ett annat hus lysa i fjärran. Efter sjuhundra meter - icke. Men, då var hägringen nära. Backkrönet. Kom man väl fram till backkrönet så (lägg här in änglasång, trumpeter och tadaaa) sprutade grannens köksfönster ut kaskader av ljus. Hade man tur sprutade även barndomshemmet ut kaskader av ljus eftersom mamma var hemma. Hade man mindre tur var mamma på jobbet, och endast en utebelysning välkomnade. Men det var ändå ljus. Hade man total oflax hade mams glömt tända utebelysningen. Bajskårv.
Någon gång i barndomen var vi på bussresa i Dalarna och sov på hotell i Mora. Jag fascinerades totalt av ränderna som gatubelysningen och persiennerna skapade på väggen. Myspys! Jag njöt i fulla drag. Inget mörker! Tänka sig vad man lär sig i Dalarna. (Jag minns typ inget annat över huvud taget från den resan.)
Jag trivs bäst i tända landskap. Helt klart. Men på öa är det tamejfanken kolsvart. Men man står ut. På julen finns det ju faktiskt en julgran och lite annat smått och gott som lyser upp. Till exempel grannen, som mamma kallar "Las Vegas". En kvinna med pimp my trädgård with christmaslampor-dille. Så, när vi på kvällarna sitter och slöar i tv-soffan och jag plågas av oändliga räckor av nyhetssändningar och Kungafamiljen så slänger jag ett getöga då och då till Las Vegas och drömmer om tända landskap.
Men i år... finns... det... inga... lampor... i Las Vegas.
Vad har hänt? Har hon drabbats av ekonomisk kris och tittat på elräkningen? Har hon insett att det faktiskt är fult med blinkande renar, snögubbar och förtifjarton ljusslingor i olika färger? Har strömmen gått för tid och evighet? Och vad ska jag titta på nu???!!!
Det är mörkt. Oändligt mörkt. Och tyst. Knäpp. Tyst.
lördag, december 19, 2009
Skämmes!
I år är det fem år sedan man "firade" julen framför tv:n tittandes på en enorm våg som spolade bort halva Thailand. Och nu ska jag erkänna något jag skäms för.
Jag tyckte det var skitspännande.
Jag tyckte också att det var helt fruktansvärt.
Men, en del av mig tyckte det var skitspännande.
Samma sak med Twin Towers. Men shit! De rasar verkligen! Woooaaaa! Det är ju fan som en film!!! Hjälp! Hemskt!
Men spännande.
Under mitt relativt korta liv har jag fått vara med om ett antal katastrofer. Palme skjuts. Estonia. Twin Towers. Tsunamin. De kommer med jämna mellanrum. För att citera Skalle-Per: Titt som tätt, vart tionde år!
Fem år sedan Tsunamin, och jag börjar undra när det är dags för nästa katastrof och vad det kan vara och...
tycker det är lite spännande. Och skäms som en hund. För det är ju jättehemskt. Också.
Jag tyckte det var skitspännande.
Jag tyckte också att det var helt fruktansvärt.
Men, en del av mig tyckte det var skitspännande.
Samma sak med Twin Towers. Men shit! De rasar verkligen! Woooaaaa! Det är ju fan som en film!!! Hjälp! Hemskt!
Men spännande.
Under mitt relativt korta liv har jag fått vara med om ett antal katastrofer. Palme skjuts. Estonia. Twin Towers. Tsunamin. De kommer med jämna mellanrum. För att citera Skalle-Per: Titt som tätt, vart tionde år!
Fem år sedan Tsunamin, och jag börjar undra när det är dags för nästa katastrof och vad det kan vara och...
tycker det är lite spännande. Och skäms som en hund. För det är ju jättehemskt. Också.
fredag, december 18, 2009
Jag sänker förväntningarna. Not.
Jag älskar att ha fest! Hurra! Finns tusen anledningar till varför fest är bäst.
Man får en anledning att städa sitt hem sjukt noga typ garderober, under badkaret osv.
Man får pimpa sitt hem på tokiga sätt.
Man får träffa massa trevliga människor, alla på en gång.
Man kan bjuda in folk man gillar och hoppas på en puss eller fem. (Nä, jag grovhånglar inte offentligt, shame on you!)
Man slipper åka nånstans.
Man kan, literally, släpa sig i säng.
Imorrn har jag bjudit in diverse dansrelaterade kompisar till festfestfest hurra! (Ja du får komma om du hör av dig först. Men det börjar bli trångt!) Har lite svårt för den där viktiga faktorn dock... att inte ha för höga förväntningar. Man ska aldrig förvänta sig någonting, aldrig planera någonting. Gör man det så blir man alltid besviken, för det kan helt omöjligen bli precis som man tänkt sig, eftersom andra inte kan läsa ens tankar. Om man inte har sjukt låga förväntningar. Då kan det ju bara bli bättre. Ozzy är dock världsmästare i att tänka framåt, planera och förvänta. Eller, correction: Var. Höstens mentala träningspass går ut på att inte förvänta sig, bara vara, go with the flow. Och det har gått SJUKT BRA! För det mesta.
Fast nu började jag julfeststäda mitt hem i tisdags så smått... och igår gjorde jag tryffel. (Dagens tips: Gör inte tryffel tre dagar före festen. Det blir så lite kvar då. Speciellt om det var en jädrigt liten sats från början.) Darn! Jobbar nu stenhårt på att lower my expectations eller sänka mina förväntningar som det också heter. Först ut i projekt glömma festäää: Reality check i form av åka till presentaffär och köpa den glömda julklappen samt köpa vin till morgondagens fest. ATTANS! Där var festen igen.
Oh well, det kan fan inte bli tråkigt när det är dansfolk som kommer. Tjoo!
Man får en anledning att städa sitt hem sjukt noga typ garderober, under badkaret osv.
Man får pimpa sitt hem på tokiga sätt.
Man får träffa massa trevliga människor, alla på en gång.
Man kan bjuda in folk man gillar och hoppas på en puss eller fem. (Nä, jag grovhånglar inte offentligt, shame on you!)
Man slipper åka nånstans.
Man kan, literally, släpa sig i säng.
Imorrn har jag bjudit in diverse dansrelaterade kompisar till festfestfest hurra! (Ja du får komma om du hör av dig först. Men det börjar bli trångt!) Har lite svårt för den där viktiga faktorn dock... att inte ha för höga förväntningar. Man ska aldrig förvänta sig någonting, aldrig planera någonting. Gör man det så blir man alltid besviken, för det kan helt omöjligen bli precis som man tänkt sig, eftersom andra inte kan läsa ens tankar. Om man inte har sjukt låga förväntningar. Då kan det ju bara bli bättre. Ozzy är dock världsmästare i att tänka framåt, planera och förvänta. Eller, correction: Var. Höstens mentala träningspass går ut på att inte förvänta sig, bara vara, go with the flow. Och det har gått SJUKT BRA! För det mesta.
Fast nu började jag julfeststäda mitt hem i tisdags så smått... och igår gjorde jag tryffel. (Dagens tips: Gör inte tryffel tre dagar före festen. Det blir så lite kvar då. Speciellt om det var en jädrigt liten sats från början.) Darn! Jobbar nu stenhårt på att lower my expectations eller sänka mina förväntningar som det också heter. Först ut i projekt glömma festäää: Reality check i form av åka till presentaffär och köpa den glömda julklappen samt köpa vin till morgondagens fest. ATTANS! Där var festen igen.
Oh well, det kan fan inte bli tråkigt när det är dansfolk som kommer. Tjoo!
tisdag, december 08, 2009
Dagens tips?
Håhå, där ser man, Mitt Fantastiska Liv hafver plötsligen förvandlats till en tips-för-mitt-dagliga-liv-blogg! Häromdagen (skåda föregående inlägg) söktes tips om årets julspel (Tack Patrik för tipsen). Idag är dock Ozzy i behov av mycket allvarligare och viktigare tips. Nämligen...
VAD SKA JAG HA PÅ GLÖGGBUFFÉN??? (Det är tur att man har saker att fundera på. Jag skulle verkligen kunna leva som lyxhustru. Det finns ju jättemånga saker att fundera på och sysselsätta sig med. Eller... försöker jag bara fly hemtentan?)
Nästa lördag hafver difverse trefvliga dansmänniskor inbjudits till Ozzys hem (har du inte blivit inbjuden? Hör av dig så ska vi se om jag kan knö in dig) och hon vill bjuda på något gött. Lite småplock. Googlar glöggbuffé. Och hittar...
Grejer gjorda av djur. (Går bort. Fiskar och fåglar ok, men inte kossor eller grisar.)
Grejer som kostar skjortan. (Går bort. Fattig student.)
Grejer som skall serveras varma/ljumna/nybakade osv. (Går bort. Folk dräller ju in lite hur som helst.
Hittills består buffén av...
Pepparkakor och ädelost.
Spännande buffé.
VAD SKA JAG HA PÅ GLÖGGBUFFÉN??? (Det är tur att man har saker att fundera på. Jag skulle verkligen kunna leva som lyxhustru. Det finns ju jättemånga saker att fundera på och sysselsätta sig med. Eller... försöker jag bara fly hemtentan?)
Nästa lördag hafver difverse trefvliga dansmänniskor inbjudits till Ozzys hem (har du inte blivit inbjuden? Hör av dig så ska vi se om jag kan knö in dig) och hon vill bjuda på något gött. Lite småplock. Googlar glöggbuffé. Och hittar...
Grejer gjorda av djur. (Går bort. Fiskar och fåglar ok, men inte kossor eller grisar.)
Grejer som kostar skjortan. (Går bort. Fattig student.)
Grejer som skall serveras varma/ljumna/nybakade osv. (Går bort. Folk dräller ju in lite hur som helst.
Hittills består buffén av...
Pepparkakor och ädelost.
Spännande buffé.
söndag, december 06, 2009
Årets julspel är....?
Varje jul de senaste åren hafver tillbringats i den söta moderns hem, aka spökhuset. Varje jul de senaste åren hafver Ozzy införskaffat sig minst ett spel i kategorin "spel-jag-aldrig-spelat-eftersom-jag-skaffade-dator-sent-och-aldrig-haft-råd-med-en-konsoll". Årets julspel har därmed blivit en tradition, en institution, ett måste! Hittills hafver följande gamla godingar avverkats:
Heroes of might and magic
Diablo
Civilization
Sims
Sims city
Rise of nations
Rayman
Rollercoaster Tycoon
Förra årets julspel blev Tomb Raider, men det blev snabbt alldeles för läskigt så det har jag fortfarande inte spelat, men det står där i bokhyllan och häcklar mig. Lockar inte med något spelsug dock.
Jag gillar att tänka och klura. (Sims) Jag gillar att bygga saker och pynta. (Sims och Rollercoaster Tycoon). Jag gillar att samla på mig rikedomar. (Heroes och Civilization.) Jag gillar inte att skjuta monster, zombies, människor och annat. Så nu lyder frågan: Vilket blir årets julspel? Tips emottages tacksamt. Och säger du Duke Nukem så får du bånk. Jag vill inte skjuta.
Ett viktigt kriterium måste uppfyllas: Det ska finnas till PC. Jag är fortfarande för fattig för en spelkonsoll.
Heroes of might and magic
Diablo
Civilization
Sims
Sims city
Rise of nations
Rayman
Rollercoaster Tycoon
Förra årets julspel blev Tomb Raider, men det blev snabbt alldeles för läskigt så det har jag fortfarande inte spelat, men det står där i bokhyllan och häcklar mig. Lockar inte med något spelsug dock.
Jag gillar att tänka och klura. (Sims) Jag gillar att bygga saker och pynta. (Sims och Rollercoaster Tycoon). Jag gillar att samla på mig rikedomar. (Heroes och Civilization.) Jag gillar inte att skjuta monster, zombies, människor och annat. Så nu lyder frågan: Vilket blir årets julspel? Tips emottages tacksamt. Och säger du Duke Nukem så får du bånk. Jag vill inte skjuta.
Ett viktigt kriterium måste uppfyllas: Det ska finnas till PC. Jag är fortfarande för fattig för en spelkonsoll.
torsdag, december 03, 2009
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Håhåjaja framtiden framtiden framtiden.Ozzy i morgonposition, funderandes över framtiden --->
Den 15:e januari är jag färdigutbildad gymnasielärare i historia och svenska. Hmm. Och då ska jag börja jobba... som... improproducent verkar det som. Yey! Fem års utbildning, fem års studielån, för att bli... något helt annat!
Nu får vi ju se om jag verkligen BLIR improproducent eller om vi bara gör föreningen bankrutt och sen får lägga ner, men någon gång måste man ju satsa, eller?
Igår kväll satt jag och gruppens nye ordförande Jens och löneförhandlade. Vi började vid tiosnåret på kvällen. Bra tid att löneförhandla. Då är ju hjärncellerna som mest välfungerande. Not. Öööö... nu fattar jag inte. Ah, nu fattar jag! Jaha du menar så, nä då fattar jag inte alls. Igen. Ungefär så gick diskussionerna.
Framtiden ja. Det känns ju som att man har pluggat i fem år för att äntligen få börja tjäna lite pengar. Och så får man ett erbjudande där man kan ha ganska skoj och tjäna bra pengar i två månader och sen inte alls bra. Eller jättebra om kunderna bara väller in. Stressvarning? O ja. Ozzy stresstålig? O nej. Men jag har nog inget val. Jag har inga andra erbjudanden och lär inte få stämpla när jag är klar.
Så, 15 januari byter jag titel till impromagnat. Eller impromagnet. Välj schälv.
måndag, november 16, 2009
måndag, november 09, 2009
Jag samspelar i grupp
Ozzy går kurs i konflikthantering, sista kursen ever för henne på lärarprogrammet. Spännande. Man får lära sig intressanta saker om att samspela i grupp. Ozzy har som vanligt svårt att sitta still och undrar om hon har vuxendamp.
Ozzy får veta att hon tar examen 15 januari. Då är hon färdigutbildad gymnasielärare i historia och svenska. Ozzy skall då vara en förebild för ungdomar med ungdomsdamp.
Ozzy tar ett djupt andetag och tittar på bananen framför sig och skriver dagens visdomsord.
Andra skriver om: vardagsliv, humor, slackerprosa
Ozzy får veta att hon tar examen 15 januari. Då är hon färdigutbildad gymnasielärare i historia och svenska. Ozzy skall då vara en förebild för ungdomar med ungdomsdamp.
Ozzy tar ett djupt andetag och tittar på bananen framför sig och skriver dagens visdomsord.
Andra skriver om: vardagsliv, humor, slackerprosa
lördag, oktober 24, 2009
.. och i bokhyllan står farsans trynorgel
Sitter och rotar runt i min musiksamling. Hittar en Basie-mapp jag inte lyssnat igenom. Klickar på den, och den går igång. Och... döm om min förvåning när jag känner igen omslaget som ett av de som finns bland min salige fars gamla jazzskivor som jag nyligen fått överta av min käre bror! Ooo, det här måste lyssnas på noga. Lyss lyss... plockar fram vinyl(? är det vinyl? Den är jättetung ju. Bakelit?)-originalet och tar ut skivan...och hittar ett helt fantastiskt urklipp i innerfodralet! "Högre fart på den nya poporkestern med ekomaskin och elektricitet". Där kan man läsa om Sture Kinells orkester från Karlskoga, ett band som "ska bli eldrivet".
"Siste träblåsaren i raden är artonårige Gunnar Lilja med altsax, piano, sångröst och munharmonika. Det sista är ingen vanlig trynorgel utan en apparat som låter ungefär som en blandning av hammondorgel och munspel. [...] Alltsedan starten har de sju hållit en jazzig stil med evergreens och liknande, som nog låter bra, men tyvärr inte är så där riktigt populär hos den rock- och twistfrälsta publiken. [...] Halvjazzen dör ut."
Underbart.
Åter till studierna.
fredag, oktober 16, 2009
Ozzy kvalitetstestar saker hon inte har råd med
Hej jag heter Ozzy och jag sitter just nu i förstaklasskupén på Intercitytåget mot Stockholm.
Men Ozzy, om du har råd med förstaklassbiljett på intercity, varför tar du i inte ekstvåtusen istället då? Nej, för min färd bär icke mot hufvudstaden, utan mot vårt fädernes borg, Västra Aros! Hufvudstaden är bara för kycklingar, Västerås är det nya svart.
Vad fan gör man i Västerås? Äter gurkor? Ack nej, man kultiverar sig medelst improvisationsteaterkurser! Jag skall alltså hålla en helgkurs i hur man berättar en improviserad historia på scen - aka storytelling. (Jag har för övrigt idag blivit kallad "drottningen av storytelling", tack för det Anton. Bättre smeknamn än "hon lärargrejen" som en elev kallade mig häromsistens. Hej elevgrejen, jag har ett namn faktiskt. It's Ozzy.
Hur som hafver, ska man hålla kurs i Västra Aros så pröjsar ATR för tågbiljett och hotell, men Ozzy får själv boka biljetten.
Hmmmmmmmm..... förstaklass kostar bara hundra spänn mer än andraklass.... det märker de inte va? Näpp! Moahahaha, jag köper förstaklass, och ser med glädje fram emot denna eminenta upplevelse. Som jag i och för sig har upplevt förut, men då i opröjsad form. Man får sitta i förstaklass så länge det finns platser lediga. På ekstvåtusen i alla fall. Men nu hafver jag alltså en pröjsad, fluffig fåtöljplats längst fram i tåget. Nej vänta nu... vilket håll åker vi åt... vi lär ju knappast bränna rätt igenom hela centralstationen först... jag sitter... SIST i tåget! What da fuck? Ska inte förstaklassarna få sitta längst fram, som ena riktiga borgarbrackor och päsa i sina fluff-fåtöljer? Näpp. De ska å andra sidan inte behöva slita sina skosulor i onödan, och behöver således inte vandra längs med hela tåget för att hitta sin vagn.
Så, hur är då standarden här i förstaklass? Well... på medresenärerna är den nog ganska hög. Här dräller av buisnessboys i backslick och slingade kvinnor i guld och leopardmönstrat. Fåtöljerna är som sagt fluffiga, minst sagt. Toaletten... luktar... pess å pest å senapsgas! Men den är nog kanske en hel kvadratmeter större än vad fattiglapparna längst bak... förlåt... fram i tåget har. Och det fantastiska eluttaget som skall försörja den laptop som dessa bokstäver skrivs på sitter i...
...
röven på konduktören? Någon har helt klart snott dem, för det måste ju finnas eluttag i en tvåtusentalsförstaklasskupé, eller hur?
Ja.
Klart det finns.
Annars dör ju den här laptopen om 1,5 timme, och då kommer jag och alla backslickmän i fluff-fåtöljerna sakteliga döden dö. Vad skola vi göra utan vår uppkoppling? Ångest ångest äro vår arvedel!
Men Ozzy, om du har råd med förstaklassbiljett på intercity, varför tar du i inte ekstvåtusen istället då? Nej, för min färd bär icke mot hufvudstaden, utan mot vårt fädernes borg, Västra Aros! Hufvudstaden är bara för kycklingar, Västerås är det nya svart.
Vad fan gör man i Västerås? Äter gurkor? Ack nej, man kultiverar sig medelst improvisationsteaterkurser! Jag skall alltså hålla en helgkurs i hur man berättar en improviserad historia på scen - aka storytelling. (Jag har för övrigt idag blivit kallad "drottningen av storytelling", tack för det Anton. Bättre smeknamn än "hon lärargrejen" som en elev kallade mig häromsistens. Hej elevgrejen, jag har ett namn faktiskt. It's Ozzy.
Hur som hafver, ska man hålla kurs i Västra Aros så pröjsar ATR för tågbiljett och hotell, men Ozzy får själv boka biljetten.
Hmmmmmmmm..... förstaklass kostar bara hundra spänn mer än andraklass.... det märker de inte va? Näpp! Moahahaha, jag köper förstaklass, och ser med glädje fram emot denna eminenta upplevelse. Som jag i och för sig har upplevt förut, men då i opröjsad form. Man får sitta i förstaklass så länge det finns platser lediga. På ekstvåtusen i alla fall. Men nu hafver jag alltså en pröjsad, fluffig fåtöljplats längst fram i tåget. Nej vänta nu... vilket håll åker vi åt... vi lär ju knappast bränna rätt igenom hela centralstationen först... jag sitter... SIST i tåget! What da fuck? Ska inte förstaklassarna få sitta längst fram, som ena riktiga borgarbrackor och päsa i sina fluff-fåtöljer? Näpp. De ska å andra sidan inte behöva slita sina skosulor i onödan, och behöver således inte vandra längs med hela tåget för att hitta sin vagn.
Så, hur är då standarden här i förstaklass? Well... på medresenärerna är den nog ganska hög. Här dräller av buisnessboys i backslick och slingade kvinnor i guld och leopardmönstrat. Fåtöljerna är som sagt fluffiga, minst sagt. Toaletten... luktar... pess å pest å senapsgas! Men den är nog kanske en hel kvadratmeter större än vad fattiglapparna längst bak... förlåt... fram i tåget har. Och det fantastiska eluttaget som skall försörja den laptop som dessa bokstäver skrivs på sitter i...
...
röven på konduktören? Någon har helt klart snott dem, för det måste ju finnas eluttag i en tvåtusentalsförstaklasskupé, eller hur?
Ja.
Klart det finns.
Annars dör ju den här laptopen om 1,5 timme, och då kommer jag och alla backslickmän i fluff-fåtöljerna sakteliga döden dö. Vad skola vi göra utan vår uppkoppling? Ångest ångest äro vår arvedel!
söndag, oktober 11, 2009
Tröttja
Ååååhåhåhåhåååå vad jag vill skolka från praktiken!!! Jag har inte haft ett nine to five-jobb sen 1997 och nu minns jag varför.
Fifan för nine to five. Man örker ju int nånting alls! Klockan är nu tjugo över sju och jag fundilerar så smått på att gå och lägga mig. När gick jag och la mig halv åtta senast? När jag var... fyra bast kanske?
Människan är inte skapt för att gå upp 05:15. I alla fall inte Ozzy-människan.
En annan störande grej är att jag funderar på att gå och lägga mig för att jag är... uttråkad. Skulle kunna städa. Men... lill inte. Blä. Den här praktiken suger musten så otroligt fett ur mig. Lill ingenting.
Min handledare tar ju fan inte rast heller. Kastar i sig mat på 10 minuter. Så jag gömmer mig på kontoret för att få rast, men hon börjar diskutera planeringar, didaktiska frågeställningar och annat. Någon gång har jag sagt till henne "jag tänkte slösurfa och låta hjärnan ta rast en stund nu om det är ok". Vilket det är. För hon inser ju att hon inte tar rast. Och fortsätter jobba. Och har jättehöga krav på mig. Vilket hon iofs kanske borde ha, med tanke på att jag i princip är färdigutbildad nu och ska vara en jämlike.
My ass.
Jag kan ingenting. Jag har inte tusen övningar att dra ut ur röven. Jag är totalt omotiverad och tycker att hon kräver för mycket av eleverna, och lider med eleverna som har sin första lektion klockan åtta.
Jag kommer bli en filmvisar-fröken. Hjälp.
Fifan för nine to five. Man örker ju int nånting alls! Klockan är nu tjugo över sju och jag fundilerar så smått på att gå och lägga mig. När gick jag och la mig halv åtta senast? När jag var... fyra bast kanske?
Människan är inte skapt för att gå upp 05:15. I alla fall inte Ozzy-människan.
En annan störande grej är att jag funderar på att gå och lägga mig för att jag är... uttråkad. Skulle kunna städa. Men... lill inte. Blä. Den här praktiken suger musten så otroligt fett ur mig. Lill ingenting.
Min handledare tar ju fan inte rast heller. Kastar i sig mat på 10 minuter. Så jag gömmer mig på kontoret för att få rast, men hon börjar diskutera planeringar, didaktiska frågeställningar och annat. Någon gång har jag sagt till henne "jag tänkte slösurfa och låta hjärnan ta rast en stund nu om det är ok". Vilket det är. För hon inser ju att hon inte tar rast. Och fortsätter jobba. Och har jättehöga krav på mig. Vilket hon iofs kanske borde ha, med tanke på att jag i princip är färdigutbildad nu och ska vara en jämlike.
My ass.
Jag kan ingenting. Jag har inte tusen övningar att dra ut ur röven. Jag är totalt omotiverad och tycker att hon kräver för mycket av eleverna, och lider med eleverna som har sin första lektion klockan åtta.
Jag kommer bli en filmvisar-fröken. Hjälp.
lördag, oktober 10, 2009
Här får ni ett skitlångt inlägg om mitt fantastiska slitiga liv just nu
Jag har fått skäll av Ellen för att jag bloggar för sällan. Skönt att vara saknad! Dock finns det en anledning till bloggfrånvaron, and it's called praktik. Eller VFU som det så fint heter nuförtiden. (VerksamhetsFörlagd Utbildning.) Fint att det finns ett fint namn. Praktik är tydligen fult. Sen får det inte heta handledare heller, utan lärarutbildare, som förkortas LLU:are. Var kommer mittenL:et ifrån? Jag är för övrigt inte praktikant, jag är lärarstudent. Fast alla skolor man är ute på hänger kvar i 80-talet och kallar oss för lärarkandidater. Så jag hasar omkring på min praktikplats (VFU-skola) i hasorna på min handledare (lärarutbildare) med en skylt på bröstet där det står lärarkandidat (lärarstudent). Gött.
När man är kandidat (student) ska man följa handledarens (LLU:arens) dag till punkt och pricka, vilket innebär att min väckarklocka ringer...
kvart....
över......
FEM!
tre dagar i veckan.
KVART ÖVER FEM!!! TRE DAGAR I VECKAN!!! VARAV TVÅ ÄR MÅNDAG OCH FREDAG!!! Kan det bli bättre? Ja.
Kvart över fem, vad är det för skola du är på egentligen? Jotack, det är en helt vanlig elitistisk skola där första lektionen börjar klockan åtta, vilket innebär att jag måste åka 07:09 för att vara på skolan 07:40 vilket innebär att jag måste gå 07:00 vilket innebär att jag måste kliva upp ur sängen 05:45 för att hinna vara vacker när jag åker till skolan, vilket jag oftast inte hinner eftersom jag är medvetslös när klockan ringer så tidigt. Jag... kan... inte... ta mig upp ur sängen. Så därför måste jag snooza ca 45 minuter. Yey. Och sen är jag som en zombie och allt går i ultrarapid och hela faderullan slutar alltid med att jag antingen går till skolan i slarvtruls och osminkad (men med sjukt snygga kläder) eller sminkar mig på bussen under trötta Göteborgares förvånade övervakning.
Väl på skolan är jag ganska pigg de första timmarna. När jag kommer dit har jag ju faktiskt varit nästan vaken i 2,5 timme. Tjofaderittan nu kör vi, vad bör en miljöbeskrivning innehålla? Skriv bra nu ongar annars får ni stryk av fröken. (Ja, jag säger sånt och hoppas att de fattar ironi, vilket jag själv proklamerar att de inte gör. Var inte ironisk! Det kan drabba dig själv!) Och eleverna skriver mindre bra och jag coachar. Skriveliskriv.
Och hallego. De kan ju inte. Och de sliter sitt hår. Och de FÖRSÖKER VERKLIGEN!!! Något jag inte är van vid. Har varit på elitskolor förut, men då hade jag såklart "skolans svåraste klass" och fick slita som ett djur för att få ordning på undervisningen. Men de här... hallego. I love them. Och lider med dem. Det är fan inte lätt att skriva skönlitterärt när man bara vill räkna matte hela tiden.
En elev som slitit som ett djur och skrivit en jättelång miljöbeskrivning som mest bestod av "det finns det och det och det och det och det och det och det och det där" sa med underbar öststatsbrytning; Det her er svårt freken. Dy är jettebrå på miljebeskrivning, du kommer på saker jettesnabbt jy, dy bara sejer rett yt saker, metaforer och såna saker.
Hallego. I love him. Och han sliter. Och kommer bara klara G. Kan man inte få ge betyg i go'het? Då får alla (utom en) mvg.
När man är kandidat (student) ska man följa handledarens (LLU:arens) dag till punkt och pricka, vilket innebär att min väckarklocka ringer...
kvart....
över......
FEM!
tre dagar i veckan.
KVART ÖVER FEM!!! TRE DAGAR I VECKAN!!! VARAV TVÅ ÄR MÅNDAG OCH FREDAG!!! Kan det bli bättre? Ja.
Kvart över fem, vad är det för skola du är på egentligen? Jotack, det är en helt vanlig elitistisk skola där första lektionen börjar klockan åtta, vilket innebär att jag måste åka 07:09 för att vara på skolan 07:40 vilket innebär att jag måste gå 07:00 vilket innebär att jag måste kliva upp ur sängen 05:45 för att hinna vara vacker när jag åker till skolan, vilket jag oftast inte hinner eftersom jag är medvetslös när klockan ringer så tidigt. Jag... kan... inte... ta mig upp ur sängen. Så därför måste jag snooza ca 45 minuter. Yey. Och sen är jag som en zombie och allt går i ultrarapid och hela faderullan slutar alltid med att jag antingen går till skolan i slarvtruls och osminkad (men med sjukt snygga kläder) eller sminkar mig på bussen under trötta Göteborgares förvånade övervakning.
Väl på skolan är jag ganska pigg de första timmarna. När jag kommer dit har jag ju faktiskt varit nästan vaken i 2,5 timme. Tjofaderittan nu kör vi, vad bör en miljöbeskrivning innehålla? Skriv bra nu ongar annars får ni stryk av fröken. (Ja, jag säger sånt och hoppas att de fattar ironi, vilket jag själv proklamerar att de inte gör. Var inte ironisk! Det kan drabba dig själv!) Och eleverna skriver mindre bra och jag coachar. Skriveliskriv.
Och hallego. De kan ju inte. Och de sliter sitt hår. Och de FÖRSÖKER VERKLIGEN!!! Något jag inte är van vid. Har varit på elitskolor förut, men då hade jag såklart "skolans svåraste klass" och fick slita som ett djur för att få ordning på undervisningen. Men de här... hallego. I love them. Och lider med dem. Det är fan inte lätt att skriva skönlitterärt när man bara vill räkna matte hela tiden.
En elev som slitit som ett djur och skrivit en jättelång miljöbeskrivning som mest bestod av "det finns det och det och det och det och det och det och det och det där" sa med underbar öststatsbrytning; Det her er svårt freken. Dy är jettebrå på miljebeskrivning, du kommer på saker jettesnabbt jy, dy bara sejer rett yt saker, metaforer och såna saker.
Hallego. I love him. Och han sliter. Och kommer bara klara G. Kan man inte få ge betyg i go'het? Då får alla (utom en) mvg.
onsdag, september 23, 2009
Post hantverkar-traumatisk stress
Jag vill inleda detta inlägg med en öppen fråga.
Vad är anledningen till att hantverkare börjar jobba två timmar före alla andra? Vill inte de också ha sovmorgon? Eller är hantverkare ett släkte som njuter av att borra i folks öron när de sover som djupast? Ja. Så måste det vara. För vad är annars anledningen till att det när det är hantverkardags alltid borras som satan mellan kl sju och åtta, för att därefter följas av några timmars tystnad? Jag antar att hantverkarna då har sin siesta. När vanligt folk gått till jobbet. Ah, lugn och ro i huset, nu kan vi ta siesta i valfri säng. Vilken ska vi välja idag? Olssons har vattensäng, spexigt, det har jag inte sovit i sen 90-talet, den tar vi.
Suck.
Ja. De har varit här idag. De jävlarna. Och bytt ut mitt fina fina gamla bakelitelskåp mot ett fult vitt plåtskåp. De har dessutom lämnat ett stort hål i väggen efter sig. Vem ska fixa det tänkte de?
Sönderstressad som jag är för tillfället grät jag en skvätt blod när jag igår kväll rasade hem från impron en timme före utsatt sluttid av ren utmattning och insåg att min SOVMORGON skulle störas av dessa djäfvulens påfund. (Ok, jag mår lite dåligt när jag klankar ner på hantverkarna, min käre danspartner Mag är ju faktiskt snickare. Och väldigt trevlig och vill inte såra en levandes själ. Konstigt att han är hantverkare, hur gick det till?) Totalt uppgifven skrev jag en arg lapp och satte på dörren; RING INTE PÅ FÖRE KL 07:30!!! Lider av extrem sömnbrist. (Vilket såklart var en lögn, jag sov hela 7 timmar igår natt, men tanken av att bli väckt ur törnrosasömnen av en tobaksstinkande ölmagsfarbror kl sju kändes föga lockande.) Ehuru, lappen fungerade! Mot dörrplingeriet. Men borrandet?
Kl 07:30: Brrrrrrrrrrrrrrrrrrröööööööööööööööööööööööööööööööö.
Och vips hade Ozzy migrän. Thänk you very much tänker hon och sträcker sig efter lampknappen. Och... varde... inte... ljus.
Ja, normalintelligenta människor som inte hatar hantverkare kanske tar för självklart att strömmen stängs av när blåställen kommer, MEN DET STÅR FAN INTE PÅ LAPPEN OCH JAG ÄR UPPENBARLIGEN INTE NORMALINTELLIGENT JÄVLA SATANS BLÅSTÄLL HUR FAN SKA JAG KUNNA VÄRMA MITT KAFFE OCH KOKA MIN GRÖT JÄVLARIMIG VAD JAG HATAR ER så började min morgon. Under kortare perioder slutade dock bröööööandet, och jag insåg att jag faktiskt - än så länge - tills nästa gång blåställen kommer - har gasspis som faktiskt går att använda äfven utan elektricitet. Yeeey! Jag får frukost i alla fall! BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ jag kan inte tänka jag kan inte tänka jag ser ingenting för det finns inga lampor jag kan inte fixa håret fy fan ska jag sitta och äta i det här så fan heller visst är man värd en Brogyllenfrukost när dagen börjar såhär vedervärdigt eländigt (dagens i-landsproblem).
Ja. Man fick en Brogyllenfrukost. Eller i alla fall en macka därifrån. Och kaffe. Och juice. Lyxpyx. Och dagen flyter på relativt smärtfritt men jag är så trött så trött och längtar heeeeeeeeeeeem. Och kommer hem. Och tänder ljuset.
TJIIIIIIIIIIIIII! Inget ljus! Ingen ström! De har glömt sätta på strömmen! SATANS JÄVLA IDIOTER jag förstår varför de inte är ingenjörer tänker jag och försöker ihärdigt tänka på min snälle vän hantverkaren Mag som det goda exemplet av trevliga blåställ och försöker ihärdigt tala om för mig själv att de gör bara sitt jobb och det är mänskligt att fela och ringer hantverkarpuckot som förvirrat guidar mig genom elskåpets alla reglage och rattar.
Fattar ni... att... ALLA... reglage... var... AV! Och alla spakar! Och allt jävelskap i hela världens satans puckon hur fan kan de MISSA att sätta PÅ skiten de installerat????????????????????????
Och sen inser jag... att... det kanske var en hämd för min sura morgonlapp? Där fick jag. Tack så mycket, en liten käftsmäll kanske var precis vad jag behövde? Och en paket surnad mjölk i kylen och smält glass och tinade grönsaker i frysen.
Och så fick jag migrän igen. Hej.
Vad är anledningen till att hantverkare börjar jobba två timmar före alla andra? Vill inte de också ha sovmorgon? Eller är hantverkare ett släkte som njuter av att borra i folks öron när de sover som djupast? Ja. Så måste det vara. För vad är annars anledningen till att det när det är hantverkardags alltid borras som satan mellan kl sju och åtta, för att därefter följas av några timmars tystnad? Jag antar att hantverkarna då har sin siesta. När vanligt folk gått till jobbet. Ah, lugn och ro i huset, nu kan vi ta siesta i valfri säng. Vilken ska vi välja idag? Olssons har vattensäng, spexigt, det har jag inte sovit i sen 90-talet, den tar vi.
Suck.
Ja. De har varit här idag. De jävlarna. Och bytt ut mitt fina fina gamla bakelitelskåp mot ett fult vitt plåtskåp. De har dessutom lämnat ett stort hål i väggen efter sig. Vem ska fixa det tänkte de?
Sönderstressad som jag är för tillfället grät jag en skvätt blod när jag igår kväll rasade hem från impron en timme före utsatt sluttid av ren utmattning och insåg att min SOVMORGON skulle störas av dessa djäfvulens påfund. (Ok, jag mår lite dåligt när jag klankar ner på hantverkarna, min käre danspartner Mag är ju faktiskt snickare. Och väldigt trevlig och vill inte såra en levandes själ. Konstigt att han är hantverkare, hur gick det till?) Totalt uppgifven skrev jag en arg lapp och satte på dörren; RING INTE PÅ FÖRE KL 07:30!!! Lider av extrem sömnbrist. (Vilket såklart var en lögn, jag sov hela 7 timmar igår natt, men tanken av att bli väckt ur törnrosasömnen av en tobaksstinkande ölmagsfarbror kl sju kändes föga lockande.) Ehuru, lappen fungerade! Mot dörrplingeriet. Men borrandet?
Kl 07:30: Brrrrrrrrrrrrrrrrrrröööööööööööööööööööööööööööööööö.
Och vips hade Ozzy migrän. Thänk you very much tänker hon och sträcker sig efter lampknappen. Och... varde... inte... ljus.
Ja, normalintelligenta människor som inte hatar hantverkare kanske tar för självklart att strömmen stängs av när blåställen kommer, MEN DET STÅR FAN INTE PÅ LAPPEN OCH JAG ÄR UPPENBARLIGEN INTE NORMALINTELLIGENT JÄVLA SATANS BLÅSTÄLL HUR FAN SKA JAG KUNNA VÄRMA MITT KAFFE OCH KOKA MIN GRÖT JÄVLARIMIG VAD JAG HATAR ER så började min morgon. Under kortare perioder slutade dock bröööööandet, och jag insåg att jag faktiskt - än så länge - tills nästa gång blåställen kommer - har gasspis som faktiskt går att använda äfven utan elektricitet. Yeeey! Jag får frukost i alla fall! BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ jag kan inte tänka jag kan inte tänka jag ser ingenting för det finns inga lampor jag kan inte fixa håret fy fan ska jag sitta och äta i det här så fan heller visst är man värd en Brogyllenfrukost när dagen börjar såhär vedervärdigt eländigt (dagens i-landsproblem).
Ja. Man fick en Brogyllenfrukost. Eller i alla fall en macka därifrån. Och kaffe. Och juice. Lyxpyx. Och dagen flyter på relativt smärtfritt men jag är så trött så trött och längtar heeeeeeeeeeeem. Och kommer hem. Och tänder ljuset.
TJIIIIIIIIIIIIII! Inget ljus! Ingen ström! De har glömt sätta på strömmen! SATANS JÄVLA IDIOTER jag förstår varför de inte är ingenjörer tänker jag och försöker ihärdigt tänka på min snälle vän hantverkaren Mag som det goda exemplet av trevliga blåställ och försöker ihärdigt tala om för mig själv att de gör bara sitt jobb och det är mänskligt att fela och ringer hantverkarpuckot som förvirrat guidar mig genom elskåpets alla reglage och rattar.
Fattar ni... att... ALLA... reglage... var... AV! Och alla spakar! Och allt jävelskap i hela världens satans puckon hur fan kan de MISSA att sätta PÅ skiten de installerat????????????????????????
Och sen inser jag... att... det kanske var en hämd för min sura morgonlapp? Där fick jag. Tack så mycket, en liten käftsmäll kanske var precis vad jag behövde? Och en paket surnad mjölk i kylen och smält glass och tinade grönsaker i frysen.
Och så fick jag migrän igen. Hej.
torsdag, september 10, 2009
Ett halvfräscht inlägg om munhygien
Jaha, jag har tydligen blivit veckobloggare. Bloggar en gång i veckan. Så kan det gå när man har för mycket att stå. I.
Trogna läsare vetom att jag för sisådär ett år sedan hade hål i tänderna. Hål djupare än Marianergraven. (Stort M?) Fick släpa mig till tandläkaren som gladeligen skinnade mig på sisådär... oj jag har förträngt siffran. Minns inte om det var tre lax eller sex laxar i en laxask. Skulle tippa på det senare, för jag fick högkostnadsskydd och betalade bara hälften, men betalade ändå sketamycket.
Tandläkaren sa sisomså: Ajabaja! Do måste skelja mit flååår, do får lett håll. (Bah säger jag, jag får inte alls lätt hål. Du skulle bara veta när jag var hos tandläkaren senast, hade jag lätt fått hål hade jag inte haft några tänder kvar.) Han skrev ut en stooor flaska flour som Ozzy tog hem och sköljde med vareviga kväll. I... två veckor. Sen fasade hon ut lite. Inte fan kan man stå och floura vareviga kväll heller, har väl viktigare saker för mig!
Tandhygienisten (som INTE är samma sak som tandläkare, de gör helt olika saker, alltid lär man sig något nytt) sa sisomså: Men assååå.. duvv måste juvv anvenda tandtråede! Duvv borstar juvv varje kvell eller huvr? Aaa och vahettere mellan tännndenna, de e juvv samma sak där liksom, duvv måste annvenda tanntrååd varje kvell. Åsså kan duvv köpa den här skitbilliga borsten å borsta bakom liksom. Vilket Ozzy gjorde. Tandborsten äro använd. En gång. Tandtråden var Ozzy mycket flitig med i säkert ett halvår, sen fasades det ut och blir nuförtiden nån gång när det känns som om det behövs, vilket ibland blir ofta, ibland inte alls.
Skämmes!
Vet ni vad som händer om man inte tandtrådar och sen går till hygienisten? (Förutom att man får lägga sig över hennes knän och få dask på stjärten?) (Oh, nu kommer jag få massa läsare eftersom jag skriver om smisk på stjärten.)(Smisk smisk.) Jo, hygienisten petar med en petmoj i tandköttet så blo'n sprutar och säger "men duvv har juvv inte tandtrådat, kolla vilka ficker du har!".
Skämmes!
Hygienisten frågade om jag ville boka tid om ett år av mig själv eller om hon skulle ringa. Och slarver som jag är så sa jag ring mig för annars kommer det dröja ett millennium innan jag kommer tillbaks. Och... nu har hon jagat mig i två veckor. Och jag har vägrat svara. MEN... idag lämnar hon det förlösande meddelandet "om du kommer innan 25:e september gäller ditt högkostnadsskydd fortfarande och då betalar du bara halva priiis". Jajadådådådådå! Bokar tid. Och inser att
NU JÄVLAR ÄR DET DAGS ATT FLOSSA OCH FLOURA! Får flossa och floura som fan så kanske jag hinner ikapp alla slarvdagar.
Så nu hinner jag inte blogga mer. Måste gurgla.
Trogna läsare vetom att jag för sisådär ett år sedan hade hål i tänderna. Hål djupare än Marianergraven. (Stort M?) Fick släpa mig till tandläkaren som gladeligen skinnade mig på sisådär... oj jag har förträngt siffran. Minns inte om det var tre lax eller sex laxar i en laxask. Skulle tippa på det senare, för jag fick högkostnadsskydd och betalade bara hälften, men betalade ändå sketamycket.
Tandläkaren sa sisomså: Ajabaja! Do måste skelja mit flååår, do får lett håll. (Bah säger jag, jag får inte alls lätt hål. Du skulle bara veta när jag var hos tandläkaren senast, hade jag lätt fått hål hade jag inte haft några tänder kvar.) Han skrev ut en stooor flaska flour som Ozzy tog hem och sköljde med vareviga kväll. I... två veckor. Sen fasade hon ut lite. Inte fan kan man stå och floura vareviga kväll heller, har väl viktigare saker för mig!
Tandhygienisten (som INTE är samma sak som tandläkare, de gör helt olika saker, alltid lär man sig något nytt) sa sisomså: Men assååå.. duvv måste juvv anvenda tandtråede! Duvv borstar juvv varje kvell eller huvr? Aaa och vahettere mellan tännndenna, de e juvv samma sak där liksom, duvv måste annvenda tanntrååd varje kvell. Åsså kan duvv köpa den här skitbilliga borsten å borsta bakom liksom. Vilket Ozzy gjorde. Tandborsten äro använd. En gång. Tandtråden var Ozzy mycket flitig med i säkert ett halvår, sen fasades det ut och blir nuförtiden nån gång när det känns som om det behövs, vilket ibland blir ofta, ibland inte alls.
Skämmes!
Vet ni vad som händer om man inte tandtrådar och sen går till hygienisten? (Förutom att man får lägga sig över hennes knän och få dask på stjärten?) (Oh, nu kommer jag få massa läsare eftersom jag skriver om smisk på stjärten.)(Smisk smisk.) Jo, hygienisten petar med en petmoj i tandköttet så blo'n sprutar och säger "men duvv har juvv inte tandtrådat, kolla vilka ficker du har!".
Skämmes!
Hygienisten frågade om jag ville boka tid om ett år av mig själv eller om hon skulle ringa. Och slarver som jag är så sa jag ring mig för annars kommer det dröja ett millennium innan jag kommer tillbaks. Och... nu har hon jagat mig i två veckor. Och jag har vägrat svara. MEN... idag lämnar hon det förlösande meddelandet "om du kommer innan 25:e september gäller ditt högkostnadsskydd fortfarande och då betalar du bara halva priiis". Jajadådådådådå! Bokar tid. Och inser att
NU JÄVLAR ÄR DET DAGS ATT FLOSSA OCH FLOURA! Får flossa och floura som fan så kanske jag hinner ikapp alla slarvdagar.
Så nu hinner jag inte blogga mer. Måste gurgla.
torsdag, september 03, 2009
Jag KAN koppla av!
För en herrans massa år sedan sprang jag in i den berömda väggen. Detta var långt före ordet "utbränd" blivit ett allmänt vedertaget begrepp, så sjukskrivning var det inte tal om. Istället ägnade jag min tid åt att rasa ihop när jag kom hem innanför dörren, skälla på allt och alla, göra tusen saker varje kväll för det blir nog lugnare bara "det här" blir gjort och ligga vaken på nätterna och vrida mig.
Hur jag kom ur detta minns jag inte, men när folk började prata om att vara utbränd förstod jag att det var just detta jag varit, och läste på. Sedan dess har Ozzylivet ständigt gått ut på att försöka inte ta på sig för mycket (trots att allt är så jävla kul!) varvat med att ta på sig för mycket (för allt är så jävla kul!) och säga nej till allt för att man inte kan säga nej (för allt är så jävla kul!).
Det senaste året har dock bjudit förändring. Tror jag. Om jag märker att jag blir irrationellt irriterad på någon inser jag att hoppla, riskzon, hem och slacka! Direkt alltså. Säga nej. Även till roliga saker. Den största insikten (shit man, jag är verkligen gammal och klok) är att... sluta plugga. Nej, jag har inte slutat PLUGGA. Men jag har slutat plugga. Ni fattar? Nä.
Ozzy - högskolestudent - fas 1 aka följströmmenfasen: Jag gör som alla andra. Skiter i de böcker som andra säger är dåliga, för det är fräckt att skita i skolan. Denna fas höll i sig i ungefär en termin, och var nog snarare ett utfall av att böckerna denna kurs var evinnerligen tråkiga och ointressanta. Och att det var kul att dricka öl med nya kompisar.
Ozzy - högskolestudent - fas 2 aka jag-älskar-svenska-fasen: Jag älskar svenska, älskar att skriva. Såklart. Varför skulle jag annars ha en blogg? Jag älskar grammatik, jag älskar litteratur, jag var i himmelriket och drog hem Vg på i princip allt. Ansträngningsnivån (hur fan stavar man till ansträngning undrar svenskfröken) var extrem. Ambitionsnivån ännu högre. Pluggade som en tok, spelade impro som en tok, och... ja. Hej lilla vägg. Inte en vägg den här gången, högre mur kanske. Men ändå. Avslappning var det inte tal om, men jag fick ta ett halvårs break från impron för att klara studierna.
Ozzy - högskolestudent - fas 3 aka diskbråcksfasen: Hur lär man sig historia? Det går ju inte! Man måste lära sig allt som hänt i hela världen någonsin! Det går ju inte! Det går dessutom ännu sämre om man får diskbråck och inte kan sitta. Denna fas gick mest ut på att ha ont blandat med tvångspluggande de stunder det inte gjorde ont eller var piss piss piss piss-tråkigt. Denna fas är precis lämnad, och har nu gett plats åt...
Ozzy - högskolestudent - fas 4 aka slackerfasen: Det är ju sjuuuukt gott om tid att läsa! Och texterna är ju sjuuukt lätta! (Jämför såklart med McKay hela världshistorien på 1200 sidor på amerikanska.) Och jag har lärt mig att föreläsningar på pedagogen kan vara intressanta och roliga, men inte så roliga att man går in i väggen för dem. Så, idag skolkade Ozzy första föreläsningen och bjöd sig själv på frukost på sängen istället, några timmar i skolan gick som en dans (förutom saaatans ont i ryggen), och hamnade nu på Forum (aka dansen) med en köpp kaff i handen. Skulle kunna plugga... Men... näh. Jag slackar istället. Jag slackar! Och hinner med det! Fifan va gött! Finns massa saker jag skulle kunna ha dåligt samvete för att jag inte gör just nu. Men... det skiter väl jag i?
Jaa det gör jag. Fläskar på Una Mae Carlisle (senaste fantastiska jazzfyndet) på Spotify och... slösurfar... aaaahhh... sörplar kaff... ahhh... virar in benen i fleecefilten och sjunker ner i soffan... aaaahhhh...
Jag är bra på att ta hand om mig själv. Jag älskar mig själv. Hejja.
Hur jag kom ur detta minns jag inte, men när folk började prata om att vara utbränd förstod jag att det var just detta jag varit, och läste på. Sedan dess har Ozzylivet ständigt gått ut på att försöka inte ta på sig för mycket (trots att allt är så jävla kul!) varvat med att ta på sig för mycket (för allt är så jävla kul!) och säga nej till allt för att man inte kan säga nej (för allt är så jävla kul!).
Det senaste året har dock bjudit förändring. Tror jag. Om jag märker att jag blir irrationellt irriterad på någon inser jag att hoppla, riskzon, hem och slacka! Direkt alltså. Säga nej. Även till roliga saker. Den största insikten (shit man, jag är verkligen gammal och klok) är att... sluta plugga. Nej, jag har inte slutat PLUGGA. Men jag har slutat plugga. Ni fattar? Nä.
Ozzy - högskolestudent - fas 1 aka följströmmenfasen: Jag gör som alla andra. Skiter i de böcker som andra säger är dåliga, för det är fräckt att skita i skolan. Denna fas höll i sig i ungefär en termin, och var nog snarare ett utfall av att böckerna denna kurs var evinnerligen tråkiga och ointressanta. Och att det var kul att dricka öl med nya kompisar.
Ozzy - högskolestudent - fas 2 aka jag-älskar-svenska-fasen: Jag älskar svenska, älskar att skriva. Såklart. Varför skulle jag annars ha en blogg? Jag älskar grammatik, jag älskar litteratur, jag var i himmelriket och drog hem Vg på i princip allt. Ansträngningsnivån (hur fan stavar man till ansträngning undrar svenskfröken) var extrem. Ambitionsnivån ännu högre. Pluggade som en tok, spelade impro som en tok, och... ja. Hej lilla vägg. Inte en vägg den här gången, högre mur kanske. Men ändå. Avslappning var det inte tal om, men jag fick ta ett halvårs break från impron för att klara studierna.
Ozzy - högskolestudent - fas 3 aka diskbråcksfasen: Hur lär man sig historia? Det går ju inte! Man måste lära sig allt som hänt i hela världen någonsin! Det går ju inte! Det går dessutom ännu sämre om man får diskbråck och inte kan sitta. Denna fas gick mest ut på att ha ont blandat med tvångspluggande de stunder det inte gjorde ont eller var piss piss piss piss-tråkigt. Denna fas är precis lämnad, och har nu gett plats åt...
Ozzy - högskolestudent - fas 4 aka slackerfasen: Det är ju sjuuuukt gott om tid att läsa! Och texterna är ju sjuuukt lätta! (Jämför såklart med McKay hela världshistorien på 1200 sidor på amerikanska.) Och jag har lärt mig att föreläsningar på pedagogen kan vara intressanta och roliga, men inte så roliga att man går in i väggen för dem. Så, idag skolkade Ozzy första föreläsningen och bjöd sig själv på frukost på sängen istället, några timmar i skolan gick som en dans (förutom saaatans ont i ryggen), och hamnade nu på Forum (aka dansen) med en köpp kaff i handen. Skulle kunna plugga... Men... näh. Jag slackar istället. Jag slackar! Och hinner med det! Fifan va gött! Finns massa saker jag skulle kunna ha dåligt samvete för att jag inte gör just nu. Men... det skiter väl jag i?
Jaa det gör jag. Fläskar på Una Mae Carlisle (senaste fantastiska jazzfyndet) på Spotify och... slösurfar... aaaahhh... sörplar kaff... ahhh... virar in benen i fleecefilten och sjunker ner i soffan... aaaahhhh...
Jag är bra på att ta hand om mig själv. Jag älskar mig själv. Hejja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
