Ännu ett ålderstecken?

Jag vill ha en trädgård.

Jag vill ha en trädgård så mycket att jag börjat kolla på trädgårdsprogram och planera vad jag ska ha i min trädgård. Som jag inte har. Än.

Jag har aldrig varit något fan av att odla. Troligen för att jag från barnsben blivit överdoserad av odling av min trädgårdsfrenetiska moder och hennes ännu mer trädgårdsfanatiska moder. Mormor hade ändlösa längor av jordgubbsplantor och sålde jordgubbar till hela sommarstugeområdet en bit bort, en enorm gräsmatta varav hälften några år senare förvandlades till havreåker, en trädallé med konstiga träd, en damm med en gång runt med en massa buskar och träd, ett vindskydd överklängt med kaprifol... Mitt barndomshem hade en rosbuske som täckte hela södergaveln, otaliga vinbärsbuskar, jordgubbsplantor, potatisodlingar, rabatter, grönsaksland... För att inte tala om krukväxterna som slogs om utrymmet i vartenda fönster. Vattna blommorna var en syssla som tog sin nätta stund.

Så, omgiven av dessa gröna fingrar växte ett anti-tillstånd fram i mig. Jag är stadsbo. Jag vill inte odla. Jag har inte ens några krukväxter. Jo, nu har jag tre. Fyra. Fick en av mamma i födelsedagspresent.

Men... så blir man tant. Och... vill... odla. Jag vill anlägga rabatter! Jag vill hälla morotsfrö i smala rännor! Jag vill sätta ett fikonträd i hörnet! Jag vill ha jord under naglarna!

Men var?

Idkar självplågeri och kollar på trädgårdsfredag. "Man behöver inte ha en åker för att odla potatis, titta här, du kan odla i en bytta!" ... om man har en balkong. Jag har inte ens en balkong!

Potatis i blomkruka i fönstret?

---