Här kommer ett sensationellt avslöjande. Ett avslöjande som kanske gör att jag tappar min nya hårdrocksläsare, Metalman. Jag lyssnar inte bara på hårdrock! Jag lyssnar inte ens särskilt mycket på hårdrock. Det går i perioder. Beror på umgänge. Sen jag dejtade den där killen har jag i princip inte kunnat lyssna på hårdrock alls. Jo, Danko har åkt fram en gång. Jag har framförallt inte kunnat lyssna på Ozzy. Jädra killar. Allt ska de sabba. Ozzyboxen står uppe på hyllan och flinar åt mig, minner mig om nederlaget. Med killen alltså. Jens tycker att jag ska sluta dras till tuffa snubbar med tattar. Han har nog rätt. Fast mesiga killar utan tattar är ju också dumma mot Ozzy.
Och HUR kom jag in på killar nu igen när jag ejenklien skulle skriva om MUSIK?!? Jag skyller allt på Ozzy. The real Ozzy alltså. Inte me myself and I.
Jo för jag funderar en del på varför man gillar viss musik. Och nu när jag suttit halva dan med Timbuktus senaste i öronen får jag för mig att det är i rytmen det sitter. Go rytm = digg. Och så tänker jag på andra favvon för tillfället - Weeping willows nya. Framför allt spår 2. Helt fantastisk. Och... helt ostark rytm. Varför är den så fetbra? Svaret är nog harmonierna. Så sjyssta ackordgångar! Och vackra arr! Och sen kommer jag att tänka på att jag diggar Doktor Kosmos också. Jättekonstiga rytmer. Jättekonstiga harmonier. Jättekonstiga allt. Men jätteroliga texter.
Så, slutsatsen? Musik är bra på grund av... ingenting. Och allt. Eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar