Goodbye Dolly

Det var... magiskt.

Både jag och Pulver var eniga. "SåHÄR bra trodde jag INTE att jag skulle tycka att det var!"

För det var det. Helt fantastiskt, otroligt bra.

Dolly var som en sagoberättare. Inbakad i glittrande luftig klänning i chiffong berättade hon om sig och sina 11 syskon, om mamma som sydde en kappa av små tygbitar till henne, om en gammal spågummas siande om Dollys framtid. Om Smokey Mountains.

Och vi lyssnade. Med gapande munnar. Ibland stod vi upp och hoppade. Men oftast satt vi helt mållösa. Trollbundna.

Speciellt när hon fyller hela Scandinavium med bara sin röst. Sjunger "Little sparrow" a capella. Helt knäpptyst i hela lokalen. Bara Dolly hörs.

Hon spelade typ... tio olika instrument också. Och tackade ödmjukast de som köpt rosa glittriga cowboyhattar utanför, för det kostar pengar att ha en kropp som hennes. Och tackade ödmjukast oss alla som hade valt att lägga så mycket pengar på henne, för biljetterna var ju inte så billiga. Så personligt! Så varmt!

Och... säga vad man vill om skönhetsoperationer men... darn it vad snygg hon är. Och hon är över 60! Fast det ser lite bisarrt ut. En pinne med två ballonger på. Men, det gör inget.

Flera gånger under kvällen kom jag på mig själv med att sitta och tänka "det är precis såhär konserter ska vara. det här är perfekt"

---