tisdag, mars 13, 2007

Vem är du vem är jag levande charader

Jag har ett handikapp.

Jag är nämligen sjukt bra på att komma ihåg namn. Och ansikten.

Jag tror också att alla andra människor i hela världen är lika bra på det som jag.

Vilket resulterar i många pinsamma siutationer.

Senast igår. Gjorde min första längre utflykt från lägan sen i onsdags. Gick på lindyhopen för att inte komma efter för mycket. Efter kursen är det måndagsdans. Då ser jag min käre danspartner Robert stå och prata med... Betty! Som gick Wendels två år efter mig! Och som jag har pratat med kanske... två gånger i hela mitt liv! Heeeej säger jag. Hon känner såklart inte igen mig. Märker att hon försöker fejka ett "jaaaa men jooo... vänta lite nuuuu" fast hon inte alls vet vem jag är.

En annan gång cyklade jag förbi Björn, som jag numera har bytt läga med. Jag vinkade. Jag stannade. Tänkte prata. Han har ju trots allt varit hos oss (mig och jakob) på fest ett flertal gånger. Han hjälpte oss dessutom att flytta in i lägan han bor i nu. Så jag stannar och frågar hur läget är. Han har ingen aning om vem jag är. Men det var ju Björn å andra sidan. Han är... förvirrad.

Ska jag sluta hälsa på flyktigt bekanta? Tycker det känns så snorkigt, som att "hjälp honom/henne vill jag inte prata med, jag låtsas inte se." Jag säger som Elsa "jag tycker man ska hälsa det är så trevligt". (Har du inte sett dokumentären min vän Elsa? Om hästmannen är en soltstråle är hon hela solen.)



5 kommentarer:

Stavgångs-svägerskan sa...

Mitt problem är det omvända. Jag känner inte igen nån - särskilt inte på badstranden. Så jag går och fånler åt alla, för att ingen ska tro att jag är högfärdig och inte vill kännas vid dom.

Anonym sa...

I like Elsa.
- Då blev jag väldigt mycket glad!
Det är en fantastisk replik.

/Lindex

Stellan-Brollan sa...

Söstra mi, det där problemet känner jag igen. Särskilt sedan man gjort en omvänd exodus och återvänt till orten där man gick i gymnasiet och bodde - innan man flyttade iväg i tio år. Man stöter ju på kända ansikten hela tiden, och de känner aldrig igen mig.
Jag har ju varken långt hår, jeansjacka, träningsbrallor eller basketsneakers nuförtiden. Så jag har fastnat för en kompromisstrategi. Jag hejar. That's it - bollen ligger vid deras fötter.

Anonym sa...

Sluta inte hälsa! Jag är också bra på att komma ihåg folk. Fast inte alla och eftersom jag jobbar på en tidning är det en del som hälsar ibland och frågar om man känner igen dem, och då blir det lite piinsamt... och så får man fundera resten av dagen vem det var...
ilby

syrrans granne sa...

När jag läser det här inser jag vilken tur det är att jag vet vem du är. Det hade blivit pinsamt hela tiden annars. För mig...

Fast jag hälsar rätt ofta på folk jag känner igen utan att veta vem de är. Jag är van vid att vara en idiot.