Om bästisar

Det här blogginlägget stack iväg åt ett helt annat håll än jag tänkt mig. Skulle skriva om bästisar. Det gör jag inte.

Uppmärksamma Ozzybloggsläsare har sett att jag har två styck bästisar som jag varit bästis med sen 1984, Cicci och Marina (har ingen blogg. Dataovana. Se föregående inlägg.) Under hela min uppväxt var jag en sån som hade lite kompisar lite här och lite där, aldrig nån fast sådär. Vissa perioder var jag riktigt ensam, eftersom jag bodde på landet och hade (när det inte var sommar och nerlusat med sommargäster) ungefär... 8 km till närmsta lekkompis. Och det var nog där och då min fantasi skapades. För jag har extremt bra fantasi om jag får tycka det själv och det får jag.

Istället för kompisar hade jag nämligen låtsaskompisar. Obs -ar. Plural. Jag hade ett helt gäng låtsaskompisar som bodde i brunnen. För att locka fram dem var man tvungen att kasta lite jord i brunnen och säga nån slags ramsa som jag glömt nu. Då kom de! Jag minns bara hur två av de såg ut. En lång prinsessa i blå klänning, hon var väldigt blå faktiskt. Såg precis ut som en parfymflaska som nån gammal tant, minns inte vilken tant, mormor eller plastfarmor troligen, hade. Den var formad som en blå kvinna med stor flygande kjol. Den gillade Ozzy. Den andra låtsaskompisen jag minns var en liten dvärg med svampmössa. Han såg ut ungefär som en flugsvamp, fast som en gubbe liksom. Lite som tomtarna i Trolltyg i tomteskogen, fast mer utfluten liksom. Fan vad svårt att förklara.

Jag hade dessutom ett helt låtsasland. Om man hoppade över stängslet in i Johns fårhage så förvandlades den till ett helt land där man bara var "säker" på bergsknallarna som stack upp. Jag kunde springa omkring hela dagarna i den där fårhagen med hela mitt låtsaskompisgäng.

Nu är jag vuxen och har lappsjuka.

---

Andra skriver om: nostalgi, låtsaskompisar, slackerprosa