Det här kommer jag nog inte stå ut med så länge... eller?

Är tillbaks hemma och är i full gång med att... göra... ingenting?

Det tar ett tag att landa hemma efter att ha varit borta i princip hela sommaren. (Och om ett par dagar åker jag igen och är borta ett tag till.) Speciellt när man kommer hem till... ingenting.

Inget jobb.
Ingen familj.
Inget inskrivet i almanackan.

På dagordningen står endast "söka jobb", och det gjorde jag idag. Det fanns inga. Idag. Kanske imorrn. Om man har tur.

Jag lever i limbo. (Limbo = stället som är det stora ingenting mellan himmel och helvete, där man hamnar innan det bestämts om man ska ta hissen neråt eller uppåt så att säga.) Samhällslimbo. Fast, hur det än blir och vad det än blir, så vet jag att det alltid blir det som är bäst för mig, just nu. För så är det bestämt. Så det är lite spännande, att se vad det blir så småningom. För just nu har jag ingen aning. Jag bara flyter runt.

Utan mål och mening, känns det som vissa stunder. De stunderna känns det som om jag håller på att ge upp. Cave under for an unhealthy leverne, sova till lunchtid, tv-spel, tv och skräpmat, som en äkta arbetsfri slacker. För slö för att ta cykeln till stan, för slö för att ens posta ett brev, varför ska jag? Jag är totalt oviktig för omvärlden. Ju. Men, nästa stund känner jag att... jag har all tid i världen, och det finns faktiskt ingen i hela världen som säger åt mig just nu vad jag ska göra, ingen som förväntar sig något av mig...

Gud, så skönt.

Jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill, och hur jag vill. Så befriande.

Och samtidigt, lite tomt.

Vilse i pannkakan.

---