Jag är en såndär som har kvar. Människor. Vänner. Länge. Mina längsta har jag haft som närmsta i 26 år. En av dem är för övrigt hon som jag tjafsat lite med här i bloggen senaste dygnet. Men, 26 år, vi har varit ute för värre saker i vår vänskap och övervunnit dem, vi fixar den här också. För jag är mån om att ha kvar. Även om man växer ifrån.
En av anledningarna att jag har kvar så länge är nog att jag tänker rätt mycket på mina vänner. Är jag med om något så tänker jag till exempel att "detta hade Robert skrattat ihjäl sig åt" och så slänger jag iväg ett mess och frågar fika.
Och nyss. Så stod jag och tänkte på den där jobbiga, i och för sig väldigt tunna, men ändock klibbiga filten som ligger över min själ just nu. Och kände ett enormt behov av att få vädra filten. Med Sofia och Daniel. Som... bor på andra sidan Sverige sen i juni.
Och herregud. Mitt hjärta. Körde någon in ett jävla spett i på två röda.
Hade jag inte precis lagt eyelinern över ögat hade jag börjat storböla. Tog djupt andetag och hejdade tårarna precis innan de vällde över kanten. Stod och såg mig själv i spegeln. Halvsminkad. Röda, silverkantade ögon. Ledsen och tom. För ni kommer ju inte ikväll. Och inga kvällar. Bara några enstaka
Ni fattas mig. Så oerhört.
Tur att eyelinern är vattenfast. Och att ni kommer snart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar