Åsa Ranelid upptäcker mörkt och kinky skrivande

(och undrar hur många fler besökare hon kommer få när hon har ordet kinky i rubriken)

Återigen bråkar jag med Boken. Skriver lite här och lite där, mycket bra, en del vettifan hur jag ska få till, bara röra, konstigt, hör inte hemma, annat genialiskt. Förvånas över vissa minnen som faller över mig, människor och händelser jag glömt, men som nu ramlar över mig och ner i boken.

Kommer så att tänka på en av historierna kring en självmördare hemmavid som sköt både sig och sin syster, och har för mig att det kanske var någon slags syskonkärlek utöver det vanliga så att säga där.

Och skriver det kapitlet.

Äckelblandad förtjusning. Chockar mig själv med det jag skriver, och vågar knappt ta ut svängarna. Vet inte ens om jag vågar korrläsa det imorrn. Och framförallt... vågar jag låta andra läsa det?

Och jag namnger en gubbe med sitt riktiga namn. För han hade ett så fantastiskt underhållande smeknamn som bara inte kan ändras. Och hoppas att det inte gör något, för han är död sedan många år tillbaka, och de enda som kan tänkas ta illa upp är hans kvarlevande, men det skiter jag i. I alla fall just nu.

Herregud. Jag har faktiskt skrivit snart 30 sidor. Rekord. Och de är extremt fullmatade och måste saktas ner. Det kan vara så att jag lämnat tunnelöppningen och faktiskt gått in i skrivartunneln nu.

Och om så är fallet... så ses vi om sisådär tio år. För det är ungefär så länge jag brukar brinna för något.

Jag har för övrigt upptäckt en mycket opraktisk (tror jag) sida av mig och skriva. Jag skriver som bäst och mest och brinner med starkast låga efter klockan nio på kvällen.

Jaja. Tur att man är singel, annars hade det inte blivit många barn gjorda. I dubbel bemärkelse. Men nu har gäspen tagit min käft i besittning, och jag skall försöka somna. Ej i hemvävda linnen dock, som mina två snusksyskon nyss låg i. Och jag ska göra mitt bästa för att radera dem ur huvudet så de inte besöker mina drömmar, för det HÄR vill jag INTE drömma om. Tack.

---