... och hon slet sitt hår och knycklade ännu ett papper

I tisdags satte jag ett ultimatum för mig själv. 2000 skrivna ord, eller så är det fritt fram för vem som helst att ge mig en bitchslap. Så jag skrev 2000 ord i tisdags. Och... noll igår. Men idag har jag fan skrivit 4500, yey! Men harreminje! Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är sjukt svårt att skriva bucker!!! Och jag är på tok för självkritisk för mitt eget bästa. Jag förstår varför så mycket hamnar i skrivbordslådan innan det ens hunnit bli ett frö till en bok, för någonstans runt sidan 7 (A4, 12 pt, enkelt radavstånd) så börjar jag kritisera mig själv. Vem fan vill läsa det här, och den är inte som jag vill, och jag skulle vilja ha den i en annan genre, och den där personen skriver ju sånt här mycket bättre, och det här har skrivits av någon annan förut, och... jag vet inte VAD! HEJ KOM OCH HJÄLP MIG JAG SJÄLVKRITISERAR!!!

Sedan jag någon gång i somras på allvar tog tag i det här med bokskriveriet har jag börjat på inte mindre än tre böcker. Och idag var jag på väg att börja på en fjärde. Fast än så länge har jag lyckats hålla mig kvar vid den tredje. Men nu tar jag en paus. Lyssnar på lånade jazzskivor och bloggar. (Ööö... skriver alltså. Är det paus? Ja konstaterar jag. För det är swing och kaffe inblandat i det hela. Fy fan va gött jag har det. Hurra.)

Men... det blir inte som jag vill. Jag har en bild av att mina böcker är lättsamma, humoristiska, men med en riktigt allvarlig jäkla underton. Skojiga och gripande på samma gång. Som när jag bloggar. Och... i första versionen av boken där alla tar livet av sig så har jag lyckats fånga genren. Men den är istället så rörig så den är helt oläsbar. Version två av samma bok är bara... tråkig och ointressant. Och häromdagen fick jag en vision om att jag skulle skriva om något helt annat, och det var då orden började flöda ur mig. Men... den här boken är INTE ALLS humoristisk och lättsam, inte ens skönlitterär. Hmmmm... Jag bestämmer mig för att skita i att tycka något som helst om det jag skriver, och bara låta orden komma. Så det gör jag. 6500 ord kommer. Och sen... kör jag fast. För jag tycker att en liten passage är så jävla dålig. Så börjar jag läsa om. Hmm början är bra. Men jag har kört fast vid det kassa partiet. GHAH!!!

Herregud så frustrerande. Och fascinerande, härligt och underbart!

Min vän Marcus sa en gång till mig att "Det är så lustigt med dig Åsa, för när saker och ting går bra, då tycker du det är jättejobbigt, men när det går dåligt, då skrattar du bara och tycker det är jätteroligt". Typ. Hmm. Ja. Jag gillar utmaningar. Och man kan ju inte göra annat än att skratta åt elände, eller hur? Man kan ju inte gå och gräva ner sig när saker och ting inte går som de vill! Och nu går det uppenbarligen inte som jag vill.

Men skam den som ger sig. Jag är så galet, sjukt jäkla envis. Jag SKA bemästra det här, även om det aldrig kommer läsas av en enda människa. Eller ok då. Kanske en.

---