Det ropar på mig, vägrar jag lyssna?

Skriver några korta produktpresentationer för mitt nya lilla extraknäck, presentjakt, och får asmycket cred av tjifen. (Han vill inte att vi ska vara chef och anställd, så nu får han heta tjifen istället, som bossen i partners in crime.) Mina texter är tydligen klockrena, och sajten har väntat på någon som mig.

Jahaja. Sånt där hade jag ju inte alls tänkt pyssla med mitt liv. Copywriting tror jag det heter. Och sån är ju inte jag. Men jag är tydligen bra på det.

Och så åker jag till dansen, mitt andra hem, sitter och äter min middagslåda (nej jag åt inte själva lådan) och B kommer fram till mig och "ville bara säga att du ska fortsätta skriva för att du är jäkligt bra". Hmm. Mhm.

Men hörninini. Vet ni hur SVÅRT det är att leva på att skriva? 1995 började jag teaterskola, och har sedan dess försökt ha teater i olika former som levebröd. Vet ni hur SVÅRT det är? Det var ju liksom därför jag läste till fröken. Fröken Åsa. Är jag nu. Utan jobb.

Fan. Samtidigt blir jag irriterad på mig själv. Här sitter jag, i världens guldläge, fri att välja precis vad jag vill, och... GNÄLLER! Bara för att jag inte vet vilken riktning jag skall ta! K'disch, bitchslap.

Jag antar att vankelmodet kommer sig av att jag är lite paff över hur ensamt det är att skriva. Det är jag och ett tangentbord. Punkt. Jag gillar v.e.r.k.l.i.g.e.n att vara själv. Men för mycket och för lite skämmer allt.

Och sen hade det väl kanske underlättat om inte datorn låtit som en jävla utombordare. Bähä, laga den snälla nån, och KuriÅsa blifva dig för evigt tacksam!

Men men. Som vanligt sitter jag och försöker planera mitt liv fast jag vet att det bara är att go with the flow. Just nu har jag ett guldläge, och jag försitter chansen genom att gnälla och oroa mig. Så, dags att skriva och låta livet göra som det vill ett tag till.

---