Åsa Ranelid

Jag stångar pannan blodig mot den där skriv-muren just nu. Jag VILL VERKLIGEN SKRIVA! (Ja, det vill du verkligen!?) Men jag får inte till det. Letar efter mitt sätt att skriva en lång historia, en lång text.

Svårighet: Jag skriver bäst om personliga upplevelser, erfarenheter och tankar. Vem fan vill läsa det, tänker jag. Och vill jag verkligen berätta det här för folk, tänker jag, vill jag avslöja detta, vill jag släppa folk så nära inpå mig? Drömmer om att hitta det ultimata tillståndet, där jag kan använda mig själv som inspiration men ändra såpass mycket att det inte känns utelämnande, samtidigt som det intresserar andra.

Många författare säger dock att för att kunna skriva måste du våga lämna ut dig själv, och du måste vara beredd på att hela din bekantskapskrets säger upp bekantskapen, dels för att du blir asocial, och dels för att du kanske måste skriva svidande sanningar, använda ett språk folk inte gillar, skriva om otroligt känsliga ämnen, vara kaxig, ta ställning... Hmmm. Är jag beredd på det?

Ytterligare vårighet: Min kropp gillar inte riktigt att sitta så mycket. Min kropp gillar bäst att vara i rörelse dagarna i ända.

En vän sa häromdagen att jag är en tunnelmänniska. Jag hittar något, jag brinner för det, så går jag in i den tunneln, och kommer inte ut förrän jag är så trött på det jag sysslat med så jag kräks på det. Och ja, jag är envis. Hängiven. Och trogen. Och... vill lära mig saker fullt ut innan jag ger upp. Så jag tänker att jag skiter fullständigt i om någon människa någonsin kommer läsa det jag skriver, för JAG vill LÄRA MIG att skriva böcker. (Ja, det vill du verkligen!?)

Igår slog mig en tanke. Jag satt och tänkte på min älskade gamla improvisationsteater. Den tunnel som jag just nu är i slutet på, nästan ute ur. Vad var min starka sida där? ... Jo.... storytelling. Jag var grymt bra på att driva handlingen framåt, komma med intressanta vändpunkter och lösa konflikterna. Pling! Ide! Jag tänker impro och skriver en historia. Ja! Jag har ju till och med drivor av historier som vi improviserat fram i våra dagar att hämta inspiration ifrån. Shit man... Nytändning...

Igår skrev jag noll ord, och tänkte att jag lägger ner det här projektet. Jag kan inte skriva böcker.

Och så, improidé, och nu är jag på väg tillbaks in i tunneln.

Jag är precis i tunnelns öppning. Vet inte om jag kommer försvinna in i den som jag gjort med andra saker i mitt liv. Men... det är spännande.

Note to self:
Björn Ranelid tog 20 år på sig att lära sig skriva böcker.

---