Jag bad om framtiden. Och fick den. Precis nu. Ringde de och sa att jag inte fick det däringa jobbet. En del av mig säger aj. En annan del av mig säger puh. Jag kan inte välja att de inte anställer mig. Men jag kan välja hur jag låter det påverka mig. Så jag tar det med ett pjaha, det var inte menat. Jag hade kanske tyckt det var roligt. Men stressmonstret i mig började redan i förra veckan att försöka strukturera upp tillvaron och försöka klura ut hur jag skulle hinna med jobb, dans, träning, matlagning, städning, tvättning och vila om jag skulle jobba 8-5 eller 9-6 varje dag. Ja, jag vet att vår värld är baserad på heltidsarbete. Men jag gillar't inte, och fattar inte hur någon enda människa orkar med det.
Hokus pokuset frågar hur mitt ideala verksamhetsområde skulle se ut, och vilka mina talanger är och hur jag kan dela dem med andra. Hmmmm. Jag har nog inte formulerat mitt ideala verksamhetsområde helt enkelt.
Men. Undervisa är ju kul. Och skriva sådär lite smått är också kul. Och dansa är kul. Och dj'a på fester/klubbar som gillar min musik är kul. Och retrosaker/kläder är kul. Sisådär en 75-80% totalt hade nog varit lagom. Jag har ingen familj jag behöver försörja, jag skulle klara mig på det. Och samtidigt kunna leva. Relativt flexibla arbetstider och kunna välja att jobba när jag själv vill, kombinerat med några fasta tider i veckan.
Jag är skitbra på att undervisa.
Jag är rolig.
Jag är bra på att skriva.
Jag är - tydligen - i alla fall enligt många andra - inspirerande. Folk ser/hör vad jag gör och tar tag i sina liv.
Jag är bra på att tala inför mindre och större grupper.
Jag är otroligt idérik. (Fast vad ska man med en massa idéer till? De måste ju genomföras också!)
Om man helt glömmer att jag har en teaterbakgrund, butiksvana och är utbildad lärare, vad skulle du säga är mitt ideala verksamhetsområde då?
tisdag, augusti 31, 2010
Come what may, but come NOW! Please...
Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var gravid, för känslolivet hoppar upp och ner som en jävla guttaperkaboll just nu. Ena stunden tjofadderittan, andra stunden blähä blärk. Just nu, blähä blärk. Trots en massa skojigt och trevligt ikväll. Men ändå, tomhet.
Lätt omotiverad. Lätt slö. Eller snarare jättetrött.
Det här med att sitta hemma och göra absolut ingenting för att man är arbetslös är inte min grej helt enkelt. Dagarna bara går och jag hinner inte göra någonting, och jag FATTAR INTE varför? Jag borde ha hur mycket tid som helst. Men det har jag inte. Vad gör jag med tiden? Ingen aning. Grubblar. Glor på tv. Väntar. På att telefonen ska ringa och säga att jag får komma på en andra intervju. Eller att jag inte får det men oj oj oj så jämt det var. Eller nä du var inget att ha.
Ge mig framtiden. Nu. Jag pallar inte att vänta på den längre.
Lätt omotiverad. Lätt slö. Eller snarare jättetrött.
Det här med att sitta hemma och göra absolut ingenting för att man är arbetslös är inte min grej helt enkelt. Dagarna bara går och jag hinner inte göra någonting, och jag FATTAR INTE varför? Jag borde ha hur mycket tid som helst. Men det har jag inte. Vad gör jag med tiden? Ingen aning. Grubblar. Glor på tv. Väntar. På att telefonen ska ringa och säga att jag får komma på en andra intervju. Eller att jag inte får det men oj oj oj så jämt det var. Eller nä du var inget att ha.
Ge mig framtiden. Nu. Jag pallar inte att vänta på den längre.
söndag, augusti 29, 2010
The King - i dubbel bemärkelse
Det är så vackert, och samtidigt så smärtsamt!
Att läsa ut riktigt bra böcker. Aj. Det gör ju fan ont. Som att lämna en god vän.
Boken för dagen är Liseys berättelse av Stephen King. 540 sidor ren njutning. Ah, älskade Stephen. Och för eder som raljera över att han är en skräpig skräckförfattare vill jag bara säga: läs mer och fler. Och hav överseende med skräckavsnitten. För mellan skräckbitarna är det LÖJLIGT bra. Han skriver skräckbitarna bra också, men jag är ingen skräckläsare. Bara Kingläsare. Och Liseys berättelse var en höjdare. En bok om kärlek. Och äckelgegga.
När jag blir stor ska ja skriva bucker som King. Han är Kung. Stefan Kung.
Bol slut!
(Ja. Det står bol. Läs boken så fattar du varför.)
Att läsa ut riktigt bra böcker. Aj. Det gör ju fan ont. Som att lämna en god vän.
Boken för dagen är Liseys berättelse av Stephen King. 540 sidor ren njutning. Ah, älskade Stephen. Och för eder som raljera över att han är en skräpig skräckförfattare vill jag bara säga: läs mer och fler. Och hav överseende med skräckavsnitten. För mellan skräckbitarna är det LÖJLIGT bra. Han skriver skräckbitarna bra också, men jag är ingen skräckläsare. Bara Kingläsare. Och Liseys berättelse var en höjdare. En bok om kärlek. Och äckelgegga.
När jag blir stor ska ja skriva bucker som King. Han är Kung. Stefan Kung.
Bol slut!
(Ja. Det står bol. Läs boken så fattar du varför.)
KuriÅsa hjärta WCJ
Umgås lite med migränen idag. Möjligen sviter efter gårdagens ölande med en massa trevliga härliga människor ur den däringa dansföreningen. Och igen slår det mig. Hur galet trevliga alla är. Fantastiska, härliga, roliga, kloka, vackra... I love them from the bottom of my heart. Och det slår mig hur otroligt mycket den däringa dansföreningen ger mig. Energi, underhållning, kärlek, en sjö av vänner att ösa ur, kombinerat med fysisk träning. Kan det bli bättre?
Sen slår det mig hur galet mycket tid jag ägnar åt den däringa föreningen. Det senaste året har jag och Eliza pimpat och inrett, förhandlat med snickare, bråkat med dito, förhandlat med kaffemaskinstanter och gubbar, letat snygga möbler, diskuterat färgval, letat tapeter, fan och hans moster. MÅNGA. TIMMAR. Har gått åt. Men nu är det (nästan) klart, och shit vad bra det blev! Men... så många timmar. Och inte alltid särskilt roliga. Men nu är det fint, och det är otroligt skönt.
Och jag sätter mig för att greja lite med musiken inför morgondagens dj-set. Börjar lyssna igenom en massa nya skivor. Räkna tempo. Sortera. Lyssna. Lyssna. Lyssna. Man måste liksom känna på låten. Går inte att göra annat samtidigt. Jo, surfa möjligen. Tills det kommer en låt som låter intressant. Då är det bara att sluta göra allt och bara... lyssna. Känna. Funkar den på dansgolvet? Ja, kanske... lyssna en gång till... välja. Eller vraka. Lägga på rätt ställe. Lägga in info om stil och liknande. MÅNGA. TIMMAR. Går åt till att pyssla med musiken. Men det är roliga timmar som jag tillbringar med glädje och kaffekopp.
Och sen mailar jag Fredrik om kursen vi ska hålla som börjar nästa vecka. Och som vi tillbringat några timmar med att planera. Inte jättemånga. Vi är rätt grymma på planering. Men kanske ändå fyra-fem timmar hittills lagda, och kursen har inte ens börjat än. Kursen är på totalt 15 timmar. Plus MINST en timmes planering inför varje. Plus planering inför planeringen. Pedagogikdiskussioner. Dansträning. Gör vi inte så mycket och ofta, men lite. Diskuterar dans och dansfilosofi. MÅNGA. TIMMAR. Blir det totalt. Men det är fantastiskt roliga timmar, för Fredrik är helt grym att undervisa med. Love him. Också.
Jag är så otroligt tacksam för dansen och allt positivt den fört och för med sig.
Love den!
Skrev hon, och återgick till att räkna tempo i Artie Shawlåtar från 1936-1937.
Sen slår det mig hur galet mycket tid jag ägnar åt den däringa föreningen. Det senaste året har jag och Eliza pimpat och inrett, förhandlat med snickare, bråkat med dito, förhandlat med kaffemaskinstanter och gubbar, letat snygga möbler, diskuterat färgval, letat tapeter, fan och hans moster. MÅNGA. TIMMAR. Har gått åt. Men nu är det (nästan) klart, och shit vad bra det blev! Men... så många timmar. Och inte alltid särskilt roliga. Men nu är det fint, och det är otroligt skönt.
Och jag sätter mig för att greja lite med musiken inför morgondagens dj-set. Börjar lyssna igenom en massa nya skivor. Räkna tempo. Sortera. Lyssna. Lyssna. Lyssna. Man måste liksom känna på låten. Går inte att göra annat samtidigt. Jo, surfa möjligen. Tills det kommer en låt som låter intressant. Då är det bara att sluta göra allt och bara... lyssna. Känna. Funkar den på dansgolvet? Ja, kanske... lyssna en gång till... välja. Eller vraka. Lägga på rätt ställe. Lägga in info om stil och liknande. MÅNGA. TIMMAR. Går åt till att pyssla med musiken. Men det är roliga timmar som jag tillbringar med glädje och kaffekopp.
Och sen mailar jag Fredrik om kursen vi ska hålla som börjar nästa vecka. Och som vi tillbringat några timmar med att planera. Inte jättemånga. Vi är rätt grymma på planering. Men kanske ändå fyra-fem timmar hittills lagda, och kursen har inte ens börjat än. Kursen är på totalt 15 timmar. Plus MINST en timmes planering inför varje. Plus planering inför planeringen. Pedagogikdiskussioner. Dansträning. Gör vi inte så mycket och ofta, men lite. Diskuterar dans och dansfilosofi. MÅNGA. TIMMAR. Blir det totalt. Men det är fantastiskt roliga timmar, för Fredrik är helt grym att undervisa med. Love him. Också.
Jag är så otroligt tacksam för dansen och allt positivt den fört och för med sig.
Love den!
Skrev hon, och återgick till att räkna tempo i Artie Shawlåtar från 1936-1937.
lördag, augusti 28, 2010
Kloka ord
Läste precis ett så otroligt klokt och klockrent citat i It-mammans blogg. Hon besökte en skola startad av Blue man group, en skola som baserade hela sin undervisning på elevernas kreativitet. "Brad förklarade att han vill att lärarna ska misslyckas ibland. Jag frågade lite undrande varför."
Och nu kommer det fantastiska:
"- Om de inte misslyckas någon gång betyder det att de inte har vågat prova.
Yey! Det där är ju min devis precis! Jag säger det på varenda kurs jag håller. Att man måste våga göra fel och misslyckas för att utvecklas och bli bättre. Impro till exempel är ju ett ypperligt exempel på det. Och dans. Trial and error. Det är så jag har lärt mig i alla fall. Men jag har aldrig tänkt på det på Blue man group-sättet, att om man inte misslyckas har man inte vågat prova.
Nä. Inte tillräckligt mycket i alla fall. Så, jag får nog omvärdera Blue man group, som jag mest uppfattat som en mycket skum och menlös underhållningsgrupp. De värnar om kreativitet, hurra! Och... ja. Det är väl ändå jäävligt kreativt att komma på idén "ja, vi målar oss med blå plastfärg, ser allvarliga ut och spelar på avloppsrör!" och sen lyckas göra internationell karriär på det.
Blue man group, jag retirerar och omvärderar. Ni hafver härmed min allra djupaste respekt. Mer blå plastfärg åt folket.
Och nu kommer det fantastiska:
"- Om de inte misslyckas någon gång betyder det att de inte har vågat prova.
Yey! Det där är ju min devis precis! Jag säger det på varenda kurs jag håller. Att man måste våga göra fel och misslyckas för att utvecklas och bli bättre. Impro till exempel är ju ett ypperligt exempel på det. Och dans. Trial and error. Det är så jag har lärt mig i alla fall. Men jag har aldrig tänkt på det på Blue man group-sättet, att om man inte misslyckas har man inte vågat prova.
Nä. Inte tillräckligt mycket i alla fall. Så, jag får nog omvärdera Blue man group, som jag mest uppfattat som en mycket skum och menlös underhållningsgrupp. De värnar om kreativitet, hurra! Och... ja. Det är väl ändå jäävligt kreativt att komma på idén "ja, vi målar oss med blå plastfärg, ser allvarliga ut och spelar på avloppsrör!" och sen lyckas göra internationell karriär på det.
Blue man group, jag retirerar och omvärderar. Ni hafver härmed min allra djupaste respekt. Mer blå plastfärg åt folket.
fredag, augusti 27, 2010
Saknar mina havskatter
Jag är en såndär som har kvar. Människor. Vänner. Länge. Mina längsta har jag haft som närmsta i 26 år. En av dem är för övrigt hon som jag tjafsat lite med här i bloggen senaste dygnet. Men, 26 år, vi har varit ute för värre saker i vår vänskap och övervunnit dem, vi fixar den här också. För jag är mån om att ha kvar. Även om man växer ifrån.
En av anledningarna att jag har kvar så länge är nog att jag tänker rätt mycket på mina vänner. Är jag med om något så tänker jag till exempel att "detta hade Robert skrattat ihjäl sig åt" och så slänger jag iväg ett mess och frågar fika.
Och nyss. Så stod jag och tänkte på den där jobbiga, i och för sig väldigt tunna, men ändock klibbiga filten som ligger över min själ just nu. Och kände ett enormt behov av att få vädra filten. Med Sofia och Daniel. Som... bor på andra sidan Sverige sen i juni.
Och herregud. Mitt hjärta. Körde någon in ett jävla spett i på två röda.
Hade jag inte precis lagt eyelinern över ögat hade jag börjat storböla. Tog djupt andetag och hejdade tårarna precis innan de vällde över kanten. Stod och såg mig själv i spegeln. Halvsminkad. Röda, silverkantade ögon. Ledsen och tom. För ni kommer ju inte ikväll. Och inga kvällar. Bara några enstaka
Ni fattas mig. Så oerhört.
Tur att eyelinern är vattenfast. Och att ni kommer snart.
En av anledningarna att jag har kvar så länge är nog att jag tänker rätt mycket på mina vänner. Är jag med om något så tänker jag till exempel att "detta hade Robert skrattat ihjäl sig åt" och så slänger jag iväg ett mess och frågar fika.
Och nyss. Så stod jag och tänkte på den där jobbiga, i och för sig väldigt tunna, men ändock klibbiga filten som ligger över min själ just nu. Och kände ett enormt behov av att få vädra filten. Med Sofia och Daniel. Som... bor på andra sidan Sverige sen i juni.
Och herregud. Mitt hjärta. Körde någon in ett jävla spett i på två röda.
Hade jag inte precis lagt eyelinern över ögat hade jag börjat storböla. Tog djupt andetag och hejdade tårarna precis innan de vällde över kanten. Stod och såg mig själv i spegeln. Halvsminkad. Röda, silverkantade ögon. Ledsen och tom. För ni kommer ju inte ikväll. Och inga kvällar. Bara några enstaka
Ni fattas mig. Så oerhört.
Tur att eyelinern är vattenfast. Och att ni kommer snart.
Jag tar ett djupt andetag och ser vad jag faktiskt har
Läser igenom föregående inlägg i bloggen och... är så himla nöjd. Det du ger är det du får tillbaka. Så varsågod. Jag tror det tog skruv, och det lindrar lite av irritationen jag fortfarande känner över den onödiga, uppfostrande kommentaren jag bemötte i föregående inlägg.
Och så lutar jag mig tillbaka. I min bekväma säng. Med min dator i knät. Och kaffekoppen till vänster om mig. Med tv:n på svag skvalnivå i bakgrunden. Så, som jag älskar att ha det. Några av de bästa stunderna i livet upplever jag just här, just så. Avkoppling, njutning, reflektioner över livet. Och jag tackar mig för att jag sett till att jag har det såhär, och att jag kan ha det såhär utan att vara beroende av någon annan. Det är jag som skaffat mig det bra liv jag nu har, och det är jag som fortsätter se till att allt som är bäst för mig just nu sker och kommer till mig.
Om jag får det däringa jobbet så är dessa sötebrödsdagar snart slut. Så nu tänker jag se till att krama ut det allra bästa av dessa dagar så länge jag har dem.
Så idag. Ska jag Skriva. Som Fan. Och ta hand om min hälsa och själ.
Och så lutar jag mig tillbaka. I min bekväma säng. Med min dator i knät. Och kaffekoppen till vänster om mig. Med tv:n på svag skvalnivå i bakgrunden. Så, som jag älskar att ha det. Några av de bästa stunderna i livet upplever jag just här, just så. Avkoppling, njutning, reflektioner över livet. Och jag tackar mig för att jag sett till att jag har det såhär, och att jag kan ha det såhär utan att vara beroende av någon annan. Det är jag som skaffat mig det bra liv jag nu har, och det är jag som fortsätter se till att allt som är bäst för mig just nu sker och kommer till mig.
Om jag får det däringa jobbet så är dessa sötebrödsdagar snart slut. Så nu tänker jag se till att krama ut det allra bästa av dessa dagar så länge jag har dem.
Så idag. Ska jag Skriva. Som Fan. Och ta hand om min hälsa och själ.
torsdag, augusti 26, 2010
Smolk i glädjebägaren
Jag kom hem, glad och upprymd, men sen läste jag en kommentar i bloggen och blev faktiskt lite upprörd. Min fd. andra familj verkar tycka att jag ska sluta leka och växa upp. Vilket i deras ögon betyder att ta ett heltidsjobb från 8-17.
Personligen tycker jag att växa upp är att lära sig vara lycklig och må bra. Och det gör jag nu. Och jag vägrar att harva med ett skräpjobb jag hatar bara för att "ha något att leva på när jag blir gammal". Jag provade det i fyra år, det slutade med en mycket djup depression. Efter det bestämde jag mig för att pengar inte är mitt främsta fokus. Jag ska pyssla med det jag vill och känner lust inför. Och känner jag inte för det, så ska det vara jävligt bra betalt.
Så, därför övervägde jag att tacka nej till jobbet jag var på intervju för idag innan jag gick dit. För det var skräppengar för ett mycket slitigt jobb, som förmodligen skulle köra mig rätt in i väggen på nolltid.
Fast... sen kom jag dit. Och fick bättre förklarat vad jobbet gick ut på. Och det lät ju... jätteroligt! Och människorna som satt på andra sidan skrivbordet, mina potentiellt framtida kollegor, var jättetrevliga! Och... jag är som klippt och skuren för det här jobbet. Tack vare mina tidigare erfarenheter MED DET JAG TYCKER ÄR ROLIGT, SOM ÄR MIN HOBBY, SOM JAG HAR LEVT PÅ! Dessa meriter gjorde att jag var en av fem av totalt 124 sökande som kallades till intervju. Och när jag gick därifrån var jag jätteglad och upprymd, för intervjun gick bra och jag har nog en god chans att bli en av de två som blir kallade till nästa steg.
Och, får jag det så kommer jag tacka ja. Men inte för att jag borde växa upp och sluta leka. Och inte för att det gör mig rik och gör att jag har något att leva på när jag blir gammal. (Fan vet OM jag blir gammal.) Utan för att jag vill.
Klandra inte mig för att DU inte lever på det du ville. Det var ditt val att välja ett inrutat liv. Jag accepterar och respekterar det, men vill inte ha ett sånt liv själv. Jag respekterar ditt liv och dina val. Och jag blir jävligt förbannad och sårad när folk inte respekterar mina. Och jag blir ledsen som fan när det är mina närmsta som inte respekterar dem.
Personligen tycker jag att växa upp är att lära sig vara lycklig och må bra. Och det gör jag nu. Och jag vägrar att harva med ett skräpjobb jag hatar bara för att "ha något att leva på när jag blir gammal". Jag provade det i fyra år, det slutade med en mycket djup depression. Efter det bestämde jag mig för att pengar inte är mitt främsta fokus. Jag ska pyssla med det jag vill och känner lust inför. Och känner jag inte för det, så ska det vara jävligt bra betalt.
Så, därför övervägde jag att tacka nej till jobbet jag var på intervju för idag innan jag gick dit. För det var skräppengar för ett mycket slitigt jobb, som förmodligen skulle köra mig rätt in i väggen på nolltid.
Fast... sen kom jag dit. Och fick bättre förklarat vad jobbet gick ut på. Och det lät ju... jätteroligt! Och människorna som satt på andra sidan skrivbordet, mina potentiellt framtida kollegor, var jättetrevliga! Och... jag är som klippt och skuren för det här jobbet. Tack vare mina tidigare erfarenheter MED DET JAG TYCKER ÄR ROLIGT, SOM ÄR MIN HOBBY, SOM JAG HAR LEVT PÅ! Dessa meriter gjorde att jag var en av fem av totalt 124 sökande som kallades till intervju. Och när jag gick därifrån var jag jätteglad och upprymd, för intervjun gick bra och jag har nog en god chans att bli en av de två som blir kallade till nästa steg.
Och, får jag det så kommer jag tacka ja. Men inte för att jag borde växa upp och sluta leka. Och inte för att det gör mig rik och gör att jag har något att leva på när jag blir gammal. (Fan vet OM jag blir gammal.) Utan för att jag vill.
Klandra inte mig för att DU inte lever på det du ville. Det var ditt val att välja ett inrutat liv. Jag accepterar och respekterar det, men vill inte ha ett sånt liv själv. Jag respekterar ditt liv och dina val. Och jag blir jävligt förbannad och sårad när folk inte respekterar mina. Och jag blir ledsen som fan när det är mina närmsta som inte respekterar dem.
Livet har sina goda stunder
Tjohooo, datorn hafver inte hängt sig på en lång stund, och därför kunna KuriÅsa tanka upp filmklippet på den underbara vevgrammofonen som nu är HENNES tack vare EllenPellen som jag äro för efvigt tacksam! Pick upen skramlar en del, fick peta i pappbitar runt hela för att minimera skramlet, men fan, det går att lyssna på den!
Och nu, kära läsare, äro det dags för en högtidsstund. Jag fann i min stenkakesamling denna gamla raritet av svensk jazzhistoria: Stackars Jonsson med Charleston serenaders. Lyss och njut. Och ignorera skramlet.
Och nu, kära läsare, äro det dags för en högtidsstund. Jag fann i min stenkakesamling denna gamla raritet av svensk jazzhistoria: Stackars Jonsson med Charleston serenaders. Lyss och njut. Och ignorera skramlet.
Vill jag ha detta?
Går upp i hyfsad tid för att förbereda mig för dagens anställningsintervju. Till ett jobb som...
plockar fram viskrösten... (jag inte vill ha!) Tror jag. Det kanske visar sig att jobbet är mer fantastiskt än vad jag tror, och att jag med min extrema kompetens kan putta upp lönen lite. Fast det kändes inte som om det fanns utrymme för det. Idéell organisation som jobbar för en god sak. Jättebra. Men också jätteslitigt och dåligt betalt. Så... jag vet inte. Men (jag tror inte jag vill ha det!)
Säg det inte till nån. Speciellt inte till Arbetsförnedringen.
Alltså. Jag är som klippt och skuren för det här jobbet. Hålla i trådar, åka runt i skolor och informera om verksamhet, nätverka med kultur- och idrottsföreningar, söka bidrag... Blärk. Söka bidrag. Säger jag bara.
Hur som helst. Nu måste jag förbereda en presentation av mig själv på 5 minuter. "En ärlig presentation som beskriver vem du är med både ”utvecklingsområden” och självklart dina styrkor. Vi vill veta hur du ser på dig själv; vad du anser dig ha för yrkeskompetens och vad du tror att du kan bidra med på XXXXX, vad just du tar med dig hit, om du skulle bli aktuell för tjänsten." En svår uppgift när man inte brinner för jobbet.
Och jag svär. Jag kommer få det. För när jag inte bryr mig riktigt så är jag... för jävla bra. Avslappnad, trygg och självsäker. Men vad gör jag om jag får det? Börjar jobba heltid och lägger allt vad skriva och drömmar heter? Eller... tackar nej? Får man det? (Klart man får, jag får göra vad jag vill i livet. Jag bara undrar vad Arbetsförnedringen säger om det. Ska jag istället försöka vara ointressant och kass så de inte anställer mig?)(ELLER SKA JAG BARA GO WITH THE FLOW HALLÅ!)
plockar fram viskrösten... (jag inte vill ha!) Tror jag. Det kanske visar sig att jobbet är mer fantastiskt än vad jag tror, och att jag med min extrema kompetens kan putta upp lönen lite. Fast det kändes inte som om det fanns utrymme för det. Idéell organisation som jobbar för en god sak. Jättebra. Men också jätteslitigt och dåligt betalt. Så... jag vet inte. Men (jag tror inte jag vill ha det!)
Säg det inte till nån. Speciellt inte till Arbetsförnedringen.
Alltså. Jag är som klippt och skuren för det här jobbet. Hålla i trådar, åka runt i skolor och informera om verksamhet, nätverka med kultur- och idrottsföreningar, söka bidrag... Blärk. Söka bidrag. Säger jag bara.
Hur som helst. Nu måste jag förbereda en presentation av mig själv på 5 minuter. "En ärlig presentation som beskriver vem du är med både ”utvecklingsområden” och självklart dina styrkor. Vi vill veta hur du ser på dig själv; vad du anser dig ha för yrkeskompetens och vad du tror att du kan bidra med på XXXXX, vad just du tar med dig hit, om du skulle bli aktuell för tjänsten." En svår uppgift när man inte brinner för jobbet.
Och jag svär. Jag kommer få det. För när jag inte bryr mig riktigt så är jag... för jävla bra. Avslappnad, trygg och självsäker. Men vad gör jag om jag får det? Börjar jobba heltid och lägger allt vad skriva och drömmar heter? Eller... tackar nej? Får man det? (Klart man får, jag får göra vad jag vill i livet. Jag bara undrar vad Arbetsförnedringen säger om det. Ska jag istället försöka vara ointressant och kass så de inte anställer mig?)(ELLER SKA JAG BARA GO WITH THE FLOW HALLÅ!)
onsdag, augusti 25, 2010
menförisatansinihelvetes skräpmaskin!
Jag tänkte jag skulle blogga om lek. För idag har jag lekt. Med en vevgrammofon. Fy fan vad roligt! Den funkar! Och jag provspelar mina stenkakor och upptäcker att jag har en riktig raritet i min samling, en gammal svensk jazzklassiker. Så jag filmar den låten och försöker ladda upp på youtube. Men då hänger sig datorn. Så jag våldsstänger av den. Sätter på. Då har internet ballat ur. Avinstallerar. Installerar om. Startar om. Funkar. Börjar tanka upp på youtube. Då hänger sig datorn. Våldsstänger av. Startar om. Chattar och markören hoppar än hit, än dit, nu har den till och med börjat hoppa mellan olika öppna fönster. Och hittils i den här bloggtexten har den hoppat iväg och landat lite var som helst i texten fem gånger. Och jag lyckas knattra ner några bra rader i boken men datorn hänger sig så raderna hinner inte sparas. Och jag får mail från I om en manustävling och det känns som ett rop från Universum om det där jag är menad för, mitt kall, folk påstår att det är skriva men jag vettifan för hur FAN ska man kunna skriva nåt på den här FÖRJÄVLIGA DATORJÄVELN???
Så. Jag har tamigfaninihelvete ingen jävla lust att skriva nåt kul FÖR NU ÄR JAG SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DEN HÄR JÄVLA SKITDATORN SÅ JAG TAMEJFAN GÅR OCH KÖPER EN NY JÄVELDATOR IMORRN OM DEN INTE SKÄRPER SIG!
men det ingen visste, var att detta voro ett rop på hjäääääälp
Så. Jag har tamigfaninihelvete ingen jävla lust att skriva nåt kul FÖR NU ÄR JAG SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DEN HÄR JÄVLA SKITDATORN SÅ JAG TAMEJFAN GÅR OCH KÖPER EN NY JÄVELDATOR IMORRN OM DEN INTE SKÄRPER SIG!
men det ingen visste, var att detta voro ett rop på hjäääääälp
Det ropar på mig, vägrar jag lyssna?
Skriver några korta produktpresentationer för mitt nya lilla extraknäck, presentjakt, och får asmycket cred av tjifen. (Han vill inte att vi ska vara chef och anställd, så nu får han heta tjifen istället, som bossen i partners in crime.) Mina texter är tydligen klockrena, och sajten har väntat på någon som mig.
Jahaja. Sånt där hade jag ju inte alls tänkt pyssla med mitt liv. Copywriting tror jag det heter. Och sån är ju inte jag. Men jag är tydligen bra på det.
Och så åker jag till dansen, mitt andra hem, sitter och äter min middagslåda (nej jag åt inte själva lådan) och B kommer fram till mig och "ville bara säga att du ska fortsätta skriva för att du är jäkligt bra". Hmm. Mhm.
Men hörninini. Vet ni hur SVÅRT det är att leva på att skriva? 1995 började jag teaterskola, och har sedan dess försökt ha teater i olika former som levebröd. Vet ni hur SVÅRT det är? Det var ju liksom därför jag läste till fröken. Fröken Åsa. Är jag nu. Utan jobb.
Fan. Samtidigt blir jag irriterad på mig själv. Här sitter jag, i världens guldläge, fri att välja precis vad jag vill, och... GNÄLLER! Bara för att jag inte vet vilken riktning jag skall ta! K'disch, bitchslap.
Jag antar att vankelmodet kommer sig av att jag är lite paff över hur ensamt det är att skriva. Det är jag och ett tangentbord. Punkt. Jag gillar v.e.r.k.l.i.g.e.n att vara själv. Men för mycket och för lite skämmer allt.
Och sen hade det väl kanske underlättat om inte datorn låtit som en jävla utombordare. Bähä, laga den snälla nån, och KuriÅsa blifva dig för evigt tacksam!
Men men. Som vanligt sitter jag och försöker planera mitt liv fast jag vet att det bara är att go with the flow. Just nu har jag ett guldläge, och jag försitter chansen genom att gnälla och oroa mig. Så, dags att skriva och låta livet göra som det vill ett tag till.
Jahaja. Sånt där hade jag ju inte alls tänkt pyssla med mitt liv. Copywriting tror jag det heter. Och sån är ju inte jag. Men jag är tydligen bra på det.
Och så åker jag till dansen, mitt andra hem, sitter och äter min middagslåda (nej jag åt inte själva lådan) och B kommer fram till mig och "ville bara säga att du ska fortsätta skriva för att du är jäkligt bra". Hmm. Mhm.
Men hörninini. Vet ni hur SVÅRT det är att leva på att skriva? 1995 började jag teaterskola, och har sedan dess försökt ha teater i olika former som levebröd. Vet ni hur SVÅRT det är? Det var ju liksom därför jag läste till fröken. Fröken Åsa. Är jag nu. Utan jobb.
Fan. Samtidigt blir jag irriterad på mig själv. Här sitter jag, i världens guldläge, fri att välja precis vad jag vill, och... GNÄLLER! Bara för att jag inte vet vilken riktning jag skall ta! K'disch, bitchslap.
Jag antar att vankelmodet kommer sig av att jag är lite paff över hur ensamt det är att skriva. Det är jag och ett tangentbord. Punkt. Jag gillar v.e.r.k.l.i.g.e.n att vara själv. Men för mycket och för lite skämmer allt.
Och sen hade det väl kanske underlättat om inte datorn låtit som en jävla utombordare. Bähä, laga den snälla nån, och KuriÅsa blifva dig för evigt tacksam!
Men men. Som vanligt sitter jag och försöker planera mitt liv fast jag vet att det bara är att go with the flow. Just nu har jag ett guldläge, och jag försitter chansen genom att gnälla och oroa mig. Så, dags att skriva och låta livet göra som det vill ett tag till.
tisdag, augusti 24, 2010
Vilse i pannkakan igen
Jag vet inte jag.
Det är kaos i mig på nåt sätt. Jag är skitglad, harmonisk, stark, förvirrad, jobbig, negativ, uttråkad och fantastiskt trött på min egen röst. Säger och gör klantiga saker. Beter mig konstigt. Alla ni som träffade mig idag, jag ber om ursäkt om jag var koko. Jag störde mig på mig själv som fan.
Jag vet inte jag. Jag känner mig Riktigt Vilse I Den Berömda Pannkakan. Drog nyss ut en sketastor, ond tagg ur själen, och kvar blev bara ett tomrum, ett ingenting.
Och dagarna bara rusar förbi, fast jag egentligen inte GÖR något. Knattrar ner sidor, men utan riktning på nåt sätt. Är det det här jag vill? Sitta ensam hemma och hitta på saker och knattra ner dem? Var är min plats?
Är det avsaknaden av struktur som vilsnar till mig?
Det är kaos i mig på nåt sätt. Jag är skitglad, harmonisk, stark, förvirrad, jobbig, negativ, uttråkad och fantastiskt trött på min egen röst. Säger och gör klantiga saker. Beter mig konstigt. Alla ni som träffade mig idag, jag ber om ursäkt om jag var koko. Jag störde mig på mig själv som fan.
Jag vet inte jag. Jag känner mig Riktigt Vilse I Den Berömda Pannkakan. Drog nyss ut en sketastor, ond tagg ur själen, och kvar blev bara ett tomrum, ett ingenting.
Och dagarna bara rusar förbi, fast jag egentligen inte GÖR något. Knattrar ner sidor, men utan riktning på nåt sätt. Är det det här jag vill? Sitta ensam hemma och hitta på saker och knattra ner dem? Var är min plats?
Är det avsaknaden av struktur som vilsnar till mig?
måndag, augusti 23, 2010
Musik att leva till
Jag vandrar runt i swingens värld. Har lånat en hel trave skivor på bibblan och lyssnar, lyssnar och lyssnar.
Och jag är ledsen. Men INGET. INGET.
Klår Duke Ellington och Count Basie. Under rätt period dårå. Allt efter 1950 är rena skräpet i mina öron, men före... aaahhh...
Jo förresten. Enstaka tracks av Harry James. Som den helt fantasmonala låten Jesse, som bara får en att gråta, göka, vråla, sprätta, känna med hela själen. Herregud. Han trumpetar så själen hoppar runt som en illbatting i kroppen på mig.
Meningen med livet är att känna, ni vet det va? Vilka känslor det än må vara. Fram med dem och njut av dem, för när ni väl tagit på er träfracken är det slutkänt. På den här sidan i alla fall. Så, för att locka fram lite sturm und drang i er, älskade läsare, så kommer här DAGENS SOUNDTRACK, spelat på en raspig spelare som jag skulle kunna döda för att äga. (Födelsedagstips inför kommande födelsedagar, jular, you name it. Ge KuriÅsa en stenkakespelare. Och en vinylspelare. Då hon blifva dig för efvigt tacksam.)
Und now, känslotajm!
Och jag är ledsen. Men INGET. INGET.
Klår Duke Ellington och Count Basie. Under rätt period dårå. Allt efter 1950 är rena skräpet i mina öron, men före... aaahhh...
Jo förresten. Enstaka tracks av Harry James. Som den helt fantasmonala låten Jesse, som bara får en att gråta, göka, vråla, sprätta, känna med hela själen. Herregud. Han trumpetar så själen hoppar runt som en illbatting i kroppen på mig.
Meningen med livet är att känna, ni vet det va? Vilka känslor det än må vara. Fram med dem och njut av dem, för när ni väl tagit på er träfracken är det slutkänt. På den här sidan i alla fall. Så, för att locka fram lite sturm und drang i er, älskade läsare, så kommer här DAGENS SOUNDTRACK, spelat på en raspig spelare som jag skulle kunna döda för att äga. (Födelsedagstips inför kommande födelsedagar, jular, you name it. Ge KuriÅsa en stenkakespelare. Och en vinylspelare. Då hon blifva dig för efvigt tacksam.)
Und now, känslotajm!
söndag, augusti 22, 2010
Åsa Ranelid upptäcker mörkt och kinky skrivande
(och undrar hur många fler besökare hon kommer få när hon har ordet kinky i rubriken)
Återigen bråkar jag med Boken. Skriver lite här och lite där, mycket bra, en del vettifan hur jag ska få till, bara röra, konstigt, hör inte hemma, annat genialiskt. Förvånas över vissa minnen som faller över mig, människor och händelser jag glömt, men som nu ramlar över mig och ner i boken.
Kommer så att tänka på en av historierna kring en självmördare hemmavid som sköt både sig och sin syster, och har för mig att det kanske var någon slags syskonkärlek utöver det vanliga så att säga där.
Och skriver det kapitlet.
Äckelblandad förtjusning. Chockar mig själv med det jag skriver, och vågar knappt ta ut svängarna. Vet inte ens om jag vågar korrläsa det imorrn. Och framförallt... vågar jag låta andra läsa det?
Och jag namnger en gubbe med sitt riktiga namn. För han hade ett så fantastiskt underhållande smeknamn som bara inte kan ändras. Och hoppas att det inte gör något, för han är död sedan många år tillbaka, och de enda som kan tänkas ta illa upp är hans kvarlevande, men det skiter jag i. I alla fall just nu.
Herregud. Jag har faktiskt skrivit snart 30 sidor. Rekord. Och de är extremt fullmatade och måste saktas ner. Det kan vara så att jag lämnat tunnelöppningen och faktiskt gått in i skrivartunneln nu.
Och om så är fallet... så ses vi om sisådär tio år. För det är ungefär så länge jag brukar brinna för något.
Jag har för övrigt upptäckt en mycket opraktisk (tror jag) sida av mig och skriva. Jag skriver som bäst och mest och brinner med starkast låga efter klockan nio på kvällen.
Jaja. Tur att man är singel, annars hade det inte blivit många barn gjorda. I dubbel bemärkelse. Men nu har gäspen tagit min käft i besittning, och jag skall försöka somna. Ej i hemvävda linnen dock, som mina två snusksyskon nyss låg i. Och jag ska göra mitt bästa för att radera dem ur huvudet så de inte besöker mina drömmar, för det HÄR vill jag INTE drömma om. Tack.
Återigen bråkar jag med Boken. Skriver lite här och lite där, mycket bra, en del vettifan hur jag ska få till, bara röra, konstigt, hör inte hemma, annat genialiskt. Förvånas över vissa minnen som faller över mig, människor och händelser jag glömt, men som nu ramlar över mig och ner i boken.
Kommer så att tänka på en av historierna kring en självmördare hemmavid som sköt både sig och sin syster, och har för mig att det kanske var någon slags syskonkärlek utöver det vanliga så att säga där.
Och skriver det kapitlet.
Äckelblandad förtjusning. Chockar mig själv med det jag skriver, och vågar knappt ta ut svängarna. Vet inte ens om jag vågar korrläsa det imorrn. Och framförallt... vågar jag låta andra läsa det?
Och jag namnger en gubbe med sitt riktiga namn. För han hade ett så fantastiskt underhållande smeknamn som bara inte kan ändras. Och hoppas att det inte gör något, för han är död sedan många år tillbaka, och de enda som kan tänkas ta illa upp är hans kvarlevande, men det skiter jag i. I alla fall just nu.
Herregud. Jag har faktiskt skrivit snart 30 sidor. Rekord. Och de är extremt fullmatade och måste saktas ner. Det kan vara så att jag lämnat tunnelöppningen och faktiskt gått in i skrivartunneln nu.
Och om så är fallet... så ses vi om sisådär tio år. För det är ungefär så länge jag brukar brinna för något.
Jag har för övrigt upptäckt en mycket opraktisk (tror jag) sida av mig och skriva. Jag skriver som bäst och mest och brinner med starkast låga efter klockan nio på kvällen.
Jaja. Tur att man är singel, annars hade det inte blivit många barn gjorda. I dubbel bemärkelse. Men nu har gäspen tagit min käft i besittning, och jag skall försöka somna. Ej i hemvävda linnen dock, som mina två snusksyskon nyss låg i. Och jag ska göra mitt bästa för att radera dem ur huvudet så de inte besöker mina drömmar, för det HÄR vill jag INTE drömma om. Tack.
one day I'll grow up, to be a beautiful girl, because today, I am a child, 'cause today I am a boy
Ikväll extraknäckte jag lite som dj på en bröllopsfest. Två fina flickor som blev varandras. Det är tydligen brudarnas år i år, för nu har jag knäckt två tjebröllop på en sommar. Det är dubbelt så många som hittills i mitt liv, för tidigare har jag bara varit på ett.
Hur som helst så är de två som gifte sig idag genusbråkiga. De klipper, sminkar och klär sig som de själva vill (ibland klänning och höga klackar, ibland skjorta och jeans, ibland maxmix hej vilt), inte som normerna bestämmer. Skojigt tycker jag.
Jag gillar verkligen när folk bryter normer. Samtidigt som jag märker, längst inne i mig, att... det stör mig liiiite! För jag är en människa som, vare sig jag gillar den egenskapen hos mig eller inte (rätt svar: gillar inte den. Egenskapen alltså.) (Fackstopparegenskapen. Svenne. Träningsfreak. Estet. Lajvare. Smygalkis.) vill kunna stoppa människor i fack. "Jaja, men han är ju en sån och hon är en sån." Vilket i och för sig är anmärkningsvärt, med tanke på hur många icke fackligt anslutna jag har i min omgivning och närmsta bekantskapskrets.
Det är något slags blandad känsla. Jag sitter, gömd bakom min playlist, (fan vad skumt det är att festlira på dator istället för skivor) och tittar på en människa på festen, och försöker könsbestämma henom med mindre lyckat resultat. Ghah! Irriterande nagel i ögat! Samtidigt som jag... bara älskar det! Fy fan vad gött med en helt androgyn! Uppfriskande! Härligt! Roligt! Där fick jag så jag teg!
Hurra för att få vara precis den man vill vara. Mer sånt. Och mer acceptans, s'il vous plaît. Ropen skalla kärlek åt alla. Duuu meee. Å jaaa meee.
Hur som helst så är de två som gifte sig idag genusbråkiga. De klipper, sminkar och klär sig som de själva vill (ibland klänning och höga klackar, ibland skjorta och jeans, ibland maxmix hej vilt), inte som normerna bestämmer. Skojigt tycker jag.
Jag gillar verkligen när folk bryter normer. Samtidigt som jag märker, längst inne i mig, att... det stör mig liiiite! För jag är en människa som, vare sig jag gillar den egenskapen hos mig eller inte (rätt svar: gillar inte den. Egenskapen alltså.) (Fackstopparegenskapen. Svenne. Träningsfreak. Estet. Lajvare. Smygalkis.) vill kunna stoppa människor i fack. "Jaja, men han är ju en sån och hon är en sån." Vilket i och för sig är anmärkningsvärt, med tanke på hur många icke fackligt anslutna jag har i min omgivning och närmsta bekantskapskrets.
Det är något slags blandad känsla. Jag sitter, gömd bakom min playlist, (fan vad skumt det är att festlira på dator istället för skivor) och tittar på en människa på festen, och försöker könsbestämma henom med mindre lyckat resultat. Ghah! Irriterande nagel i ögat! Samtidigt som jag... bara älskar det! Fy fan vad gött med en helt androgyn! Uppfriskande! Härligt! Roligt! Där fick jag så jag teg!
Hurra för att få vara precis den man vill vara. Mer sånt. Och mer acceptans, s'il vous plaît. Ropen skalla kärlek åt alla. Duuu meee. Å jaaa meee.
lördag, augusti 21, 2010
... och vips så släppte krampen!
... och skam den som ger sig, sa hon några timmar senare, då hon skrivit ytterligare fem sidor i den första boken. Den är fan den bästa, utan tvivel. Det är jag, det är mitt språk, och det är fan skitroligt, gripande, intressant och... kick ass.
Shit man...
Det luktar bestseller.
(Jag hoppas ni inser ironin. Jag skriver för mig. Och några till. Mina idealläsare. De kommer flabba. Och gråta. Och bli förbannade. Men skit samma.)
Shit man...
Det luktar bestseller.
(Jag hoppas ni inser ironin. Jag skriver för mig. Och några till. Mina idealläsare. De kommer flabba. Och gråta. Och bli förbannade. Men skit samma.)
Åsa Ranelid
Jag stångar pannan blodig mot den där skriv-muren just nu. Jag VILL VERKLIGEN SKRIVA! (Ja, det vill du verkligen!?) Men jag får inte till det. Letar efter mitt sätt att skriva en lång historia, en lång text.
Svårighet: Jag skriver bäst om personliga upplevelser, erfarenheter och tankar. Vem fan vill läsa det, tänker jag. Och vill jag verkligen berätta det här för folk, tänker jag, vill jag avslöja detta, vill jag släppa folk så nära inpå mig? Drömmer om att hitta det ultimata tillståndet, där jag kan använda mig själv som inspiration men ändra såpass mycket att det inte känns utelämnande, samtidigt som det intresserar andra.
Många författare säger dock att för att kunna skriva måste du våga lämna ut dig själv, och du måste vara beredd på att hela din bekantskapskrets säger upp bekantskapen, dels för att du blir asocial, och dels för att du kanske måste skriva svidande sanningar, använda ett språk folk inte gillar, skriva om otroligt känsliga ämnen, vara kaxig, ta ställning... Hmmm. Är jag beredd på det?
Ytterligare vårighet: Min kropp gillar inte riktigt att sitta så mycket. Min kropp gillar bäst att vara i rörelse dagarna i ända.
En vän sa häromdagen att jag är en tunnelmänniska. Jag hittar något, jag brinner för det, så går jag in i den tunneln, och kommer inte ut förrän jag är så trött på det jag sysslat med så jag kräks på det. Och ja, jag är envis. Hängiven. Och trogen. Och... vill lära mig saker fullt ut innan jag ger upp. Så jag tänker att jag skiter fullständigt i om någon människa någonsin kommer läsa det jag skriver, för JAG vill LÄRA MIG att skriva böcker. (Ja, det vill du verkligen!?)
Igår slog mig en tanke. Jag satt och tänkte på min älskade gamla improvisationsteater. Den tunnel som jag just nu är i slutet på, nästan ute ur. Vad var min starka sida där? ... Jo.... storytelling. Jag var grymt bra på att driva handlingen framåt, komma med intressanta vändpunkter och lösa konflikterna. Pling! Ide! Jag tänker impro och skriver en historia. Ja! Jag har ju till och med drivor av historier som vi improviserat fram i våra dagar att hämta inspiration ifrån. Shit man... Nytändning...
Igår skrev jag noll ord, och tänkte att jag lägger ner det här projektet. Jag kan inte skriva böcker.
Och så, improidé, och nu är jag på väg tillbaks in i tunneln.
Jag är precis i tunnelns öppning. Vet inte om jag kommer försvinna in i den som jag gjort med andra saker i mitt liv. Men... det är spännande.
Note to self:
Björn Ranelid tog 20 år på sig att lära sig skriva böcker.
Svårighet: Jag skriver bäst om personliga upplevelser, erfarenheter och tankar. Vem fan vill läsa det, tänker jag. Och vill jag verkligen berätta det här för folk, tänker jag, vill jag avslöja detta, vill jag släppa folk så nära inpå mig? Drömmer om att hitta det ultimata tillståndet, där jag kan använda mig själv som inspiration men ändra såpass mycket att det inte känns utelämnande, samtidigt som det intresserar andra.
Många författare säger dock att för att kunna skriva måste du våga lämna ut dig själv, och du måste vara beredd på att hela din bekantskapskrets säger upp bekantskapen, dels för att du blir asocial, och dels för att du kanske måste skriva svidande sanningar, använda ett språk folk inte gillar, skriva om otroligt känsliga ämnen, vara kaxig, ta ställning... Hmmm. Är jag beredd på det?
Ytterligare vårighet: Min kropp gillar inte riktigt att sitta så mycket. Min kropp gillar bäst att vara i rörelse dagarna i ända.
En vän sa häromdagen att jag är en tunnelmänniska. Jag hittar något, jag brinner för det, så går jag in i den tunneln, och kommer inte ut förrän jag är så trött på det jag sysslat med så jag kräks på det. Och ja, jag är envis. Hängiven. Och trogen. Och... vill lära mig saker fullt ut innan jag ger upp. Så jag tänker att jag skiter fullständigt i om någon människa någonsin kommer läsa det jag skriver, för JAG vill LÄRA MIG att skriva böcker. (Ja, det vill du verkligen!?)
Igår slog mig en tanke. Jag satt och tänkte på min älskade gamla improvisationsteater. Den tunnel som jag just nu är i slutet på, nästan ute ur. Vad var min starka sida där? ... Jo.... storytelling. Jag var grymt bra på att driva handlingen framåt, komma med intressanta vändpunkter och lösa konflikterna. Pling! Ide! Jag tänker impro och skriver en historia. Ja! Jag har ju till och med drivor av historier som vi improviserat fram i våra dagar att hämta inspiration ifrån. Shit man... Nytändning...
Igår skrev jag noll ord, och tänkte att jag lägger ner det här projektet. Jag kan inte skriva böcker.
Och så, improidé, och nu är jag på väg tillbaks in i tunneln.
Jag är precis i tunnelns öppning. Vet inte om jag kommer försvinna in i den som jag gjort med andra saker i mitt liv. Men... det är spännande.
Note to self:
Björn Ranelid tog 20 år på sig att lära sig skriva böcker.
torsdag, augusti 19, 2010
... och hon slet sitt hår och knycklade ännu ett papper
I tisdags satte jag ett ultimatum för mig själv. 2000 skrivna ord, eller så är det fritt fram för vem som helst att ge mig en bitchslap. Så jag skrev 2000 ord i tisdags. Och... noll igår. Men idag har jag fan skrivit 4500, yey! Men harreminje! Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är sjukt svårt att skriva bucker!!! Och jag är på tok för självkritisk för mitt eget bästa. Jag förstår varför så mycket hamnar i skrivbordslådan innan det ens hunnit bli ett frö till en bok, för någonstans runt sidan 7 (A4, 12 pt, enkelt radavstånd) så börjar jag kritisera mig själv. Vem fan vill läsa det här, och den är inte som jag vill, och jag skulle vilja ha den i en annan genre, och den där personen skriver ju sånt här mycket bättre, och det här har skrivits av någon annan förut, och... jag vet inte VAD! HEJ KOM OCH HJÄLP MIG JAG SJÄLVKRITISERAR!!!
Sedan jag någon gång i somras på allvar tog tag i det här med bokskriveriet har jag börjat på inte mindre än tre böcker. Och idag var jag på väg att börja på en fjärde. Fast än så länge har jag lyckats hålla mig kvar vid den tredje. Men nu tar jag en paus. Lyssnar på lånade jazzskivor och bloggar. (Ööö... skriver alltså. Är det paus? Ja konstaterar jag. För det är swing och kaffe inblandat i det hela. Fy fan va gött jag har det. Hurra.)
Men... det blir inte som jag vill. Jag har en bild av att mina böcker är lättsamma, humoristiska, men med en riktigt allvarlig jäkla underton. Skojiga och gripande på samma gång. Som när jag bloggar. Och... i första versionen av boken där alla tar livet av sig så har jag lyckats fånga genren. Men den är istället så rörig så den är helt oläsbar. Version två av samma bok är bara... tråkig och ointressant. Och häromdagen fick jag en vision om att jag skulle skriva om något helt annat, och det var då orden började flöda ur mig. Men... den här boken är INTE ALLS humoristisk och lättsam, inte ens skönlitterär. Hmmmm... Jag bestämmer mig för att skita i att tycka något som helst om det jag skriver, och bara låta orden komma. Så det gör jag. 6500 ord kommer. Och sen... kör jag fast. För jag tycker att en liten passage är så jävla dålig. Så börjar jag läsa om. Hmm början är bra. Men jag har kört fast vid det kassa partiet. GHAH!!!
Herregud så frustrerande. Och fascinerande, härligt och underbart!
Min vän Marcus sa en gång till mig att "Det är så lustigt med dig Åsa, för när saker och ting går bra, då tycker du det är jättejobbigt, men när det går dåligt, då skrattar du bara och tycker det är jätteroligt". Typ. Hmm. Ja. Jag gillar utmaningar. Och man kan ju inte göra annat än att skratta åt elände, eller hur? Man kan ju inte gå och gräva ner sig när saker och ting inte går som de vill! Och nu går det uppenbarligen inte som jag vill.
Men skam den som ger sig. Jag är så galet, sjukt jäkla envis. Jag SKA bemästra det här, även om det aldrig kommer läsas av en enda människa. Eller ok då. Kanske en.
Sedan jag någon gång i somras på allvar tog tag i det här med bokskriveriet har jag börjat på inte mindre än tre böcker. Och idag var jag på väg att börja på en fjärde. Fast än så länge har jag lyckats hålla mig kvar vid den tredje. Men nu tar jag en paus. Lyssnar på lånade jazzskivor och bloggar. (Ööö... skriver alltså. Är det paus? Ja konstaterar jag. För det är swing och kaffe inblandat i det hela. Fy fan va gött jag har det. Hurra.)
Men... det blir inte som jag vill. Jag har en bild av att mina böcker är lättsamma, humoristiska, men med en riktigt allvarlig jäkla underton. Skojiga och gripande på samma gång. Som när jag bloggar. Och... i första versionen av boken där alla tar livet av sig så har jag lyckats fånga genren. Men den är istället så rörig så den är helt oläsbar. Version två av samma bok är bara... tråkig och ointressant. Och häromdagen fick jag en vision om att jag skulle skriva om något helt annat, och det var då orden började flöda ur mig. Men... den här boken är INTE ALLS humoristisk och lättsam, inte ens skönlitterär. Hmmmm... Jag bestämmer mig för att skita i att tycka något som helst om det jag skriver, och bara låta orden komma. Så det gör jag. 6500 ord kommer. Och sen... kör jag fast. För jag tycker att en liten passage är så jävla dålig. Så börjar jag läsa om. Hmm början är bra. Men jag har kört fast vid det kassa partiet. GHAH!!!
Herregud så frustrerande. Och fascinerande, härligt och underbart!
Min vän Marcus sa en gång till mig att "Det är så lustigt med dig Åsa, för när saker och ting går bra, då tycker du det är jättejobbigt, men när det går dåligt, då skrattar du bara och tycker det är jätteroligt". Typ. Hmm. Ja. Jag gillar utmaningar. Och man kan ju inte göra annat än att skratta åt elände, eller hur? Man kan ju inte gå och gräva ner sig när saker och ting inte går som de vill! Och nu går det uppenbarligen inte som jag vill.
Men skam den som ger sig. Jag är så galet, sjukt jäkla envis. Jag SKA bemästra det här, även om det aldrig kommer läsas av en enda människa. Eller ok då. Kanske en.
onsdag, augusti 18, 2010
Omvärdering
Något i livet jag verkligen gillar, det är när man plötsligt börjar gilla någon man tidigare haft lite svårt för. Man lär känna personen bättre, och inser att... det här är ju en Riktigt Trevlig Typ!
Att få fördomar krossade, att få förutfattade meningar reviderade, ändra åsikt, få insikt. Det är coola grejer det. Och ibland undrar jag, om de som man kanske initialt hade svårast för, inte är de som i slutändan blir de bästa vännerna? För då har man liksom redan gått igenom irritationsfasen, och konstaterat att jag gillar den här personen som fan, trots att hon/han är si eller så. Eller, så kanske jag har fått insikt om, att det är JAG som är koko och behöver ändra på mig, och att det är därför jag har stört mig på personen i fråga.
Och att utveckla sig själv som person, det är väl det coooolaste som finns, eller hur?
Summa summarum: jag tror jag ska bonda lite med en ny kompis snart. Hon är ju asball. Har jag insett.
Att få fördomar krossade, att få förutfattade meningar reviderade, ändra åsikt, få insikt. Det är coola grejer det. Och ibland undrar jag, om de som man kanske initialt hade svårast för, inte är de som i slutändan blir de bästa vännerna? För då har man liksom redan gått igenom irritationsfasen, och konstaterat att jag gillar den här personen som fan, trots att hon/han är si eller så. Eller, så kanske jag har fått insikt om, att det är JAG som är koko och behöver ändra på mig, och att det är därför jag har stört mig på personen i fråga.
Och att utveckla sig själv som person, det är väl det coooolaste som finns, eller hur?
Summa summarum: jag tror jag ska bonda lite med en ny kompis snart. Hon är ju asball. Har jag insett.
Ja jåbbar såm fu'fattare
Jag har börjat på en ny Bok. Och orden bara flödar ur mig. Än så länge. Underbart. Det här. Kan bli en höjdare. Och nu, 2000 ord per dag, annars måtte vildvittrorna ta mig. Man måste sätta en gräns har jag insett. För att gå och vänta på skrivarlusten, då blir det varken barn gjorda eller böcker skrivna. För man måste ju fäjsboka. Och man måste ju blogga. Och man måste ju kolla mäjlen. Och man måste kolla på Anne på Grönkulla.
Hejkomåhjälpmig... Kanske dags att kånka upp tv:n på vinden?
Hejkomåhjälpmig... Kanske dags att kånka upp tv:n på vinden?
måndag, augusti 16, 2010
Det finns så mycket att göra!
Det känns som om jag skrivit det här inlägget förut. Ber om ursäkt ifall jag upprepar mig. Men skit samma, det här är min blogg där jag får skriva vad jag vill hurra.
--------------
Jag förstår inte människor som "inte har något att göra". Som "skulle vilja börja med något, men vet inte vad". Snälla, förklara för mig. Vill ni inte göra en massa saker? Och om ni vill det, varför gör ni dem inte? Vad hindrar er?
Här är planen på vad jag skulle vilja hinna med innan jag tar på mig träfracken:
Starta ett asbra swingband som jag själv sjunger i.
Åka till New York.
Åka till New Orleans.
Åka till London och shoppa loss.
Sjunga i en skitbra kör.
Lära mig spanska.
Lära mig tyska.
Lära mig japanska.
Lära mig spela klarinett.
Bygga grejor i trä.
Sy en klänning. (Har köpt tyget, har mönstret!)
Skriva klart Boken.
Skriva en bok till.
Skriva en bok till.
Skriva en bok till.
Skriva massa massa böcker faktiskt.
Lära mig sjukt mycket solo-charleston.
Äga ett hus med trädgård, avskilt utan insyn, påta i trädgården där.
Tatuera mera.
Meditera.
Gå en skrivarkurs.
Hmm. Det där sista är det många som pratat om på sista tiden med mig. Bland annat den där personen som jag gjorde Den Svåra Saken med igår. Och Lena såklart. Hejja Lena.
Ja. Det kanske är det som är näst på tur. Förutom att sy klänningen. För nu har jag ju tyget. Och mönstret. Och tråden. Men hur ska jag lösa skrivarkursen ekonomiskt? Skall jag bränna mitt sista studielåns-år på skrivning?
--------------
Jag förstår inte människor som "inte har något att göra". Som "skulle vilja börja med något, men vet inte vad". Snälla, förklara för mig. Vill ni inte göra en massa saker? Och om ni vill det, varför gör ni dem inte? Vad hindrar er?
Här är planen på vad jag skulle vilja hinna med innan jag tar på mig träfracken:
Starta ett asbra swingband som jag själv sjunger i.
Åka till New York.
Åka till New Orleans.
Åka till London och shoppa loss.
Sjunga i en skitbra kör.
Lära mig spanska.
Lära mig tyska.
Lära mig japanska.
Lära mig spela klarinett.
Bygga grejor i trä.
Sy en klänning. (Har köpt tyget, har mönstret!)
Skriva klart Boken.
Skriva en bok till.
Skriva en bok till.
Skriva en bok till.
Skriva massa massa böcker faktiskt.
Lära mig sjukt mycket solo-charleston.
Äga ett hus med trädgård, avskilt utan insyn, påta i trädgården där.
Tatuera mera.
Meditera.
Gå en skrivarkurs.
Hmm. Det där sista är det många som pratat om på sista tiden med mig. Bland annat den där personen som jag gjorde Den Svåra Saken med igår. Och Lena såklart. Hejja Lena.
Ja. Det kanske är det som är näst på tur. Förutom att sy klänningen. För nu har jag ju tyget. Och mönstret. Och tråden. Men hur ska jag lösa skrivarkursen ekonomiskt? Skall jag bränna mitt sista studielåns-år på skrivning?
söndag, augusti 15, 2010
Om att växa och bli stor. Och stark.
Jag har ju skrivit rätt mycket om det här med att jag är så jävla dålig på att dansa just nu, och konstaterat att det bara sitter i huvudet. JAG känner mig kass, och blir därför... kass. Eller så är jag inte det, jag bara tycker att jag är det. I helgen har vi haft en massa dansare här från hela Sverige och världen, och jag har gått omkring och känt mig som skrutt. Fast haft kul ändå, men känt mig som en skruttdansare. Så, sista kvällen beslutar jag mig för att inte dansa så mycket, utan bara mest hänga. Och vad händer? I kick ass. Jag dansar så jävla bra. Tycker jag. Och har så fantastiskt roligt. Dansar så svetten sprutar och knäet nästan går sönder.
En seger över mig själv. Jag har gett dåligasjälvkänsle-Åsa en fet bitchslap och en bånk i huvudet och bett henne fara och flyga för den här gången, och givit plats för mig, den självsäkra, vackra, härliga. Och här är hon. Igen. Hej. Jag har saknat mig. Men nu är jag tillbaka. Starkare än någonsin.
Så jag fortsätter i samma spår, och gör en av de svåraste sakerna jag gjort på länge. Jag gör den där jobbiga saken som jag skulle göra som jag gått och värpt på sedan jag åkte hem från Herräng. Den där Saken. Som skulle Tas Tag I.
F.R.U.K.T.A.N.S.V.Ä.R.T jobbigt. Var det. Innan. Sen när jag väl gjorde det var det bara skönt, härligt och befriande.
Och nu är det gjort. Och jag är så jävla, jävla, jävla stolt över mig själv. Jag har gjort en av de svåraste sakerna jag vet. Och jag har dessutom gjort det på ett bra sätt. Tror jag. Du som jag gjorde det med är den enda som vet om jag gjorde det på ett bra sätt för dig. Men jag gjorde det på ett bra sätt för mig. Och för mig, är jag viktigast. Allra viktigast.
Jag älskar mig själv så jävla mycket. Det är en underbar känsla. Jag är så otroligt mentalt stark, jag är så otroligt klok, rolig, fantasifull, fantastisk. Och DET. Gör mig vacker. Otroligt vacker. I alla fall i mina ögon.
Shit man. Jag tror det är dags att bjuda ut mig själv på date.
En seger över mig själv. Jag har gett dåligasjälvkänsle-Åsa en fet bitchslap och en bånk i huvudet och bett henne fara och flyga för den här gången, och givit plats för mig, den självsäkra, vackra, härliga. Och här är hon. Igen. Hej. Jag har saknat mig. Men nu är jag tillbaka. Starkare än någonsin.
Så jag fortsätter i samma spår, och gör en av de svåraste sakerna jag gjort på länge. Jag gör den där jobbiga saken som jag skulle göra som jag gått och värpt på sedan jag åkte hem från Herräng. Den där Saken. Som skulle Tas Tag I.
F.R.U.K.T.A.N.S.V.Ä.R.T jobbigt. Var det. Innan. Sen när jag väl gjorde det var det bara skönt, härligt och befriande.
Och nu är det gjort. Och jag är så jävla, jävla, jävla stolt över mig själv. Jag har gjort en av de svåraste sakerna jag vet. Och jag har dessutom gjort det på ett bra sätt. Tror jag. Du som jag gjorde det med är den enda som vet om jag gjorde det på ett bra sätt för dig. Men jag gjorde det på ett bra sätt för mig. Och för mig, är jag viktigast. Allra viktigast.
Jag älskar mig själv så jävla mycket. Det är en underbar känsla. Jag är så otroligt mentalt stark, jag är så otroligt klok, rolig, fantasifull, fantastisk. Och DET. Gör mig vacker. Otroligt vacker. I alla fall i mina ögon.
Shit man. Jag tror det är dags att bjuda ut mig själv på date.
fredag, augusti 13, 2010
Jag kan inte dansa, jag är rädd?
Vaknar med otroligt ont i benen och undrar varför, tills jag några minuter senare konstaterat att jag ju faktiskt dansade i sju timmar igår. Inte konstant, kanske var hälften av tiden sittande eller tittande. Men det blir ju 3,5 timmar effektiv dans. Det blir ju 3,5 aerobicspass. Inte konstigt att man inte kan gå idag.
Det konstiga är dock att jag dansade så mycket trots att jag inte kan dansa just nu. JAG. KAN. INTE. DANSA!
Har nämnt det förut här i bloggen, att en av nackdelarna med att bli bättre på något är att man tydligare ser sina begränsningar och märker allt man inte kan eller gör fel. Och privatlektioner i dans har en tendens att göra en till en skitdålig dansare i någon månad eller två, innan man brutit ner sitt rörelsemönster och lärt om. Jag är där just nu. OCH KAN INTE DANSA!
Jag är tillbaks där jag var för två år sedan. Tittar och gissar. Blundar jag så är jag en fenomenal dansare, följer som en gud. Tittar jag så ser jag bara en massa konstiga grejor och följer dem. Mysko. Jag är förvånad. Och jag gör alla fel som jag tillbringade en vecka i Herräng med att slipa bort. Jag är frustrerad.
Samtidigt är jag fascinerad, för vid de tillfällen då jag faktiskt lyckas att dansa som magister Kevin sa på senaste lektionen så... dansar jag som en Gud. (inna?) Fatta. Jag kommer acea när jag väl lärt mig det ordentligt. Coolt. Om bara benen håller. Ikväll blir det minst lika många timmar till på dansgolvet. Håhåjaja.
Det konstiga är dock att jag dansade så mycket trots att jag inte kan dansa just nu. JAG. KAN. INTE. DANSA!
Har nämnt det förut här i bloggen, att en av nackdelarna med att bli bättre på något är att man tydligare ser sina begränsningar och märker allt man inte kan eller gör fel. Och privatlektioner i dans har en tendens att göra en till en skitdålig dansare i någon månad eller två, innan man brutit ner sitt rörelsemönster och lärt om. Jag är där just nu. OCH KAN INTE DANSA!
Jag är tillbaks där jag var för två år sedan. Tittar och gissar. Blundar jag så är jag en fenomenal dansare, följer som en gud. Tittar jag så ser jag bara en massa konstiga grejor och följer dem. Mysko. Jag är förvånad. Och jag gör alla fel som jag tillbringade en vecka i Herräng med att slipa bort. Jag är frustrerad.
Samtidigt är jag fascinerad, för vid de tillfällen då jag faktiskt lyckas att dansa som magister Kevin sa på senaste lektionen så... dansar jag som en Gud. (inna?) Fatta. Jag kommer acea när jag väl lärt mig det ordentligt. Coolt. Om bara benen håller. Ikväll blir det minst lika många timmar till på dansgolvet. Håhåjaja.
onsdag, augusti 11, 2010
La famiglia
Mamma kommer in genom dörren och ropar på mig. "Kom och titta ska du få se vad jag har här!" Suck. Släpper handkontrollen till X-boxen och flyttar fokus från (det jävla templet jag fastnat i) spelet och hasar ut i hallen.
Mamma, med hallego i rösten: "En uggla! Han har blett påkörd. Tackas' yyygglan!"
Hon går in i badrummet och lägger ugglan försiktigt, försiktigt, i tvätthon. Håller ut vingarna och kollar vingpennorna. Vi står länge och beundrar den. Seriöst. Ugglor är... skitfina. Perfekta. Så även den här tackas' ygglan. Har fått en smäll i huvudet av en bil men lyckats ungå att bli mosad och splattrad mot asfalten. "Jag tänkte vi kunde stoppa upp den" säger mamma.
Hallego. Lilla mamma. Naturbarn. Old school. Vill stoppa upp en fågel. Coolt tycker jag. Hejja mamma. Vi virar in ugglan i en tidning och lägger några plastpåsar runt den och lägger den i frysen tills morbror kommer hem från Serbienbröllopet. Han kan allt om hur man gör för att få djur uppstoppade. Så nu, bland bullar, frysta grönsaker och matlådor ligger... en uggla. Weird.
..............
Senare på dagen åker jag hem till brollan för att bonda lite med syskonbarnet L, 5 år gammal. Vi kollar lekstugan, plockar blommor, fikar kakor (smågrus) i lekstugan, hoppar studsmatta och kikar in i avenbokskojan. "Här ska man sitta och tänka" säger L. "Här skulle farmor sitta och tänka på Leif." (Mammas farbror som dog för en dryg månad sedan.) "Det skulle passa bra" fortsätter hon. Hallego! Hon har tänkt till! Och sen leker vi med dockhuset och barbiedockorna och degar med modellera. "Det var väldigt roligt att få träffa dig, Åsa" säger L. Flera gånger. Hallego! Och när jag ska åka får jag en låååång, varm, slapp kram, och sen står hon och vinkar på uppfarten tills hon inte ser mig längre. Lilla hjärtat! Mamman och Pappan (min bror) har gjort såna fina barn! Nu var det så länge sedan jag hängde med dem så jag nästan glömt hur goa de är.
..............
Jag har en jäkligt fin familj helt enkelt. Ville bara säga det. Lite onsdagskärlek till dem.
Mamma, med hallego i rösten: "En uggla! Han har blett påkörd. Tackas' yyygglan!"
Hon går in i badrummet och lägger ugglan försiktigt, försiktigt, i tvätthon. Håller ut vingarna och kollar vingpennorna. Vi står länge och beundrar den. Seriöst. Ugglor är... skitfina. Perfekta. Så även den här tackas' ygglan. Har fått en smäll i huvudet av en bil men lyckats ungå att bli mosad och splattrad mot asfalten. "Jag tänkte vi kunde stoppa upp den" säger mamma.
Hallego. Lilla mamma. Naturbarn. Old school. Vill stoppa upp en fågel. Coolt tycker jag. Hejja mamma. Vi virar in ugglan i en tidning och lägger några plastpåsar runt den och lägger den i frysen tills morbror kommer hem från Serbienbröllopet. Han kan allt om hur man gör för att få djur uppstoppade. Så nu, bland bullar, frysta grönsaker och matlådor ligger... en uggla. Weird.
..............
Senare på dagen åker jag hem till brollan för att bonda lite med syskonbarnet L, 5 år gammal. Vi kollar lekstugan, plockar blommor, fikar kakor (smågrus) i lekstugan, hoppar studsmatta och kikar in i avenbokskojan. "Här ska man sitta och tänka" säger L. "Här skulle farmor sitta och tänka på Leif." (Mammas farbror som dog för en dryg månad sedan.) "Det skulle passa bra" fortsätter hon. Hallego! Hon har tänkt till! Och sen leker vi med dockhuset och barbiedockorna och degar med modellera. "Det var väldigt roligt att få träffa dig, Åsa" säger L. Flera gånger. Hallego! Och när jag ska åka får jag en låååång, varm, slapp kram, och sen står hon och vinkar på uppfarten tills hon inte ser mig längre. Lilla hjärtat! Mamman och Pappan (min bror) har gjort såna fina barn! Nu var det så länge sedan jag hängde med dem så jag nästan glömt hur goa de är.
..............
Jag har en jäkligt fin familj helt enkelt. Ville bara säga det. Lite onsdagskärlek till dem.
måndag, augusti 09, 2010
PS:
Jag vill bara poängtera hur skitkul det är när någon någon enstaka gång kommenterar här i bloggen. Jag är lite dålig på att svara på kommentarerna. Ändring på det, Kuri! Så, läs nu nästa inlägg som jag skrev precis, det är mycket intressantare än det här blajjet.
Jag vet vad jag ska bli när jag blir stor! Eller ett år äldre i alla fall.
Började om på boken idag. Den jag skriver alltså. Konstaterar att jag acear på att skriva i kortform (blogg/dikt) och att jag är rätt grön på att skriva bucker. Första versionen av boken blev 20 sidor lång, med maximalt komprimerad handling. Allt på en gång, tjong pang bol slut, som Scott Landon skulle ha sagt. Och så körde jag fast i det, att jag skriver "för snabbt". Började om, saktade ner, försöker fokusera på detaljer och menlösheter som att stanna vid en mack och köpa kaffe. Och nu är jag lite inspirerad igen, tjo fadderittan!
Och, om allt går som det skall, så kommer jag ha fram till 1 oktober på mig att jobba med att lära mig skriva bucker. Sen ska jag jobba med annat. Med det där jobbet som jag bestämde för massa år sedan att jag ska ha. Det är ledigt nu. Jag ska ha det. Så är det bara. Finns inga alternativ. Och nej, jag tänker INTE tala om vilket jobb det är, för ingen annan i hela världen får söka det mer än jag. Sådeså.
Och... 1 oktober måste jag skaffa bil tror jag. Hurra!
Men nu... måste jag nog gå upp och sudda bort natten med hjälp av bokskriverier. Och det är ju SÅ det ska kännas när man skriver! Att man inte kan låta bli! Och SÅKLART skall mitt internet balla ur JUST NU så att jag inte KAN koppla upp mig på facebook, som bara snor mitt fokus och avbryter mig hela tiden. Det är SÅ LOGISKT OCH SJÄLVKLART!
Tänk... att ett litet jobb kan dra upp en från en grå gegga till toppen av höghuset. Jobbet. Och nystarten av boken. It kicks ass.
BOL SLUT! (Och bara Lena fattar skämtet?)
Och, om allt går som det skall, så kommer jag ha fram till 1 oktober på mig att jobba med att lära mig skriva bucker. Sen ska jag jobba med annat. Med det där jobbet som jag bestämde för massa år sedan att jag ska ha. Det är ledigt nu. Jag ska ha det. Så är det bara. Finns inga alternativ. Och nej, jag tänker INTE tala om vilket jobb det är, för ingen annan i hela världen får söka det mer än jag. Sådeså.
Och... 1 oktober måste jag skaffa bil tror jag. Hurra!
Men nu... måste jag nog gå upp och sudda bort natten med hjälp av bokskriverier. Och det är ju SÅ det ska kännas när man skriver! Att man inte kan låta bli! Och SÅKLART skall mitt internet balla ur JUST NU så att jag inte KAN koppla upp mig på facebook, som bara snor mitt fokus och avbryter mig hela tiden. Det är SÅ LOGISKT OCH SJÄLVKLART!
Tänk... att ett litet jobb kan dra upp en från en grå gegga till toppen av höghuset. Jobbet. Och nystarten av boken. It kicks ass.
BOL SLUT! (Och bara Lena fattar skämtet?)
lördag, augusti 07, 2010
Livet på landet
Jag är på öa.
Det är... lugnt.
Jag... läser böcker. Skriver brev. Skriver lite bok (med betoning på lite). Och spelar menlöst tv-spel. Punkt. Någon enstaka gång lagar jag lite mat eller bakar något, igår svängde jag till exempel ihop en (löjligt god!!!) hallonpaj till mig och modern. (DEN VAR GUDOMMELIGT GOD!!! citat mamma) Idag skalade jag några potatisar och kokade dem. Har också rört mig utanför hemmet idag, körde mamman till hembygdsmuséet som ligger fem minuters bilväg bort.
I vanliga fall brukar jag få extremt långtråkigt efter en till två dagar. Jag kom i torsdags. Äro icke uttråkad än. Vad har hänt?
Jag tror det är tanken om att jag snart ska skriva den där boken. Har världens bästa bokidé. Har 22 sidor skrivna i den. Nej, 20, idag strök jag och skrev om. För den är så vansinnigt spretig. Måste bestämma mig för en massa saker. Vem berättar, för vem? Och så är det det där med genre. Jag skriver ju så jävla roligt. Oftast. Och den här boken var tänkt att bli skojeliskojig. Men, än så länge, är den dyster. Och vacker. Björn Ranelidsk. För när jag började skriva läste jag Björn Ranelid. Nu läser jag Stephen King, och beundrar hans vardagliga språk och humor. Så skall mina böcker vara.
Men de blir inte det. De blir vackra, tragikomiska på sin höjd. Frågan lyder; skall jag falla till föga för mitt tragiska skriveri, eller jobba på det humoristiska?
God knows. Och jag vill inte ha några svar på frågan heller. För svaret har ju bara jag. Det jag skriver, det är det det blir. (Wehoo, tre "det" i en enda bisats, bedrift!)
Men först måste jag nog döda lite tv-spelsmonster.
Det är... lugnt.
Jag... läser böcker. Skriver brev. Skriver lite bok (med betoning på lite). Och spelar menlöst tv-spel. Punkt. Någon enstaka gång lagar jag lite mat eller bakar något, igår svängde jag till exempel ihop en (löjligt god!!!) hallonpaj till mig och modern. (DEN VAR GUDOMMELIGT GOD!!! citat mamma) Idag skalade jag några potatisar och kokade dem. Har också rört mig utanför hemmet idag, körde mamman till hembygdsmuséet som ligger fem minuters bilväg bort.
I vanliga fall brukar jag få extremt långtråkigt efter en till två dagar. Jag kom i torsdags. Äro icke uttråkad än. Vad har hänt?
Jag tror det är tanken om att jag snart ska skriva den där boken. Har världens bästa bokidé. Har 22 sidor skrivna i den. Nej, 20, idag strök jag och skrev om. För den är så vansinnigt spretig. Måste bestämma mig för en massa saker. Vem berättar, för vem? Och så är det det där med genre. Jag skriver ju så jävla roligt. Oftast. Och den här boken var tänkt att bli skojeliskojig. Men, än så länge, är den dyster. Och vacker. Björn Ranelidsk. För när jag började skriva läste jag Björn Ranelid. Nu läser jag Stephen King, och beundrar hans vardagliga språk och humor. Så skall mina böcker vara.
Men de blir inte det. De blir vackra, tragikomiska på sin höjd. Frågan lyder; skall jag falla till föga för mitt tragiska skriveri, eller jobba på det humoristiska?
God knows. Och jag vill inte ha några svar på frågan heller. För svaret har ju bara jag. Det jag skriver, det är det det blir. (Wehoo, tre "det" i en enda bisats, bedrift!)
Men först måste jag nog döda lite tv-spelsmonster.
onsdag, augusti 04, 2010
Alla arbetsfria borde få en butler
Vet inte om jag är trött, låg eller uttråkad. Kanske alla tre. För jag får inte mycket gjort här, helt klart. Har sökt ett antal jobb idag. Diskat lite disk. Färgat håret, och sitter nu invirad i badlakan och väntar på att jag ska orka eller få lust till att göra mig i ordning och dra iväg. Skall dj'a på www.dromma.se och www.retrodeluxe.se som ikväll har avskedsfest inför sin stängning 21 augusti. (Kom, digga och fynda!) Och... jag har bara... ingen lust. Har lust att spela. Men har inte lust att göra mig i ordning och ta mig dit. Kan ingen bara beema över mig, och under tiden köra mig genom en stylingmaskin?
Vad ska jag ha på mig? Suck. Dessa viktiga beslut som måste fattas. Borde kanske ha ett plagg från någon av deras butiker, men har ingen lust. Borde vara superfin och piffig, men har ingen lust. Har ingen ork. Vill bara glo på tv och sova. Så olikt mig.
Sökte ett jobb idag som kändes klockrent för mig. Ett museum som sökte en dramapedagog som skulle välkomna klasser, inspirera och åka runt och berätta om en utställning. Klippt och skuret. Sökte. Kommer förmodligen inte bli kallad. Blir inte kallad just nu. Kanske för att jag faktiskt ända sedan jag slutade producenta för impron har extremnjutit av att vara arbetsfri.
Jag skulle lätt kunnat fortsätta njuta. Om jag inte visste att jag i så fall måste klara mig på 6500 kronor i månaden. Vilket i och för sig är en sanning med modifikation, för mitt fantastiska liv har en förmåga att hysta till mig små välbetalda uppdrag med jämna mellanrum som ger mig guldkanten på tillvaron. Men det skulle kanske vara bra att lärarjobba lite så man vet hur man gör det i verkliga livet. Göra något vettigt med sin tid så man får lite rutiner.
Men precis just nu... är det segt. Som fan. Jag gör ingenting känns det som. Tränar inte ens. Lagar inte ens mat. Slappt, slarvigt liv. Och jag orkar inte göra något åt det.
Vad ska jag ha på mig? Suck. Dessa viktiga beslut som måste fattas. Borde kanske ha ett plagg från någon av deras butiker, men har ingen lust. Borde vara superfin och piffig, men har ingen lust. Har ingen ork. Vill bara glo på tv och sova. Så olikt mig.
Sökte ett jobb idag som kändes klockrent för mig. Ett museum som sökte en dramapedagog som skulle välkomna klasser, inspirera och åka runt och berätta om en utställning. Klippt och skuret. Sökte. Kommer förmodligen inte bli kallad. Blir inte kallad just nu. Kanske för att jag faktiskt ända sedan jag slutade producenta för impron har extremnjutit av att vara arbetsfri.
Jag skulle lätt kunnat fortsätta njuta. Om jag inte visste att jag i så fall måste klara mig på 6500 kronor i månaden. Vilket i och för sig är en sanning med modifikation, för mitt fantastiska liv har en förmåga att hysta till mig små välbetalda uppdrag med jämna mellanrum som ger mig guldkanten på tillvaron. Men det skulle kanske vara bra att lärarjobba lite så man vet hur man gör det i verkliga livet. Göra något vettigt med sin tid så man får lite rutiner.
Men precis just nu... är det segt. Som fan. Jag gör ingenting känns det som. Tränar inte ens. Lagar inte ens mat. Slappt, slarvigt liv. Och jag orkar inte göra något åt det.
tisdag, augusti 03, 2010
Det här kommer jag nog inte stå ut med så länge... eller?
Är tillbaks hemma och är i full gång med att... göra... ingenting?
Det tar ett tag att landa hemma efter att ha varit borta i princip hela sommaren. (Och om ett par dagar åker jag igen och är borta ett tag till.) Speciellt när man kommer hem till... ingenting.
Inget jobb.
Ingen familj.
Inget inskrivet i almanackan.
På dagordningen står endast "söka jobb", och det gjorde jag idag. Det fanns inga. Idag. Kanske imorrn. Om man har tur.
Jag lever i limbo. (Limbo = stället som är det stora ingenting mellan himmel och helvete, där man hamnar innan det bestämts om man ska ta hissen neråt eller uppåt så att säga.) Samhällslimbo. Fast, hur det än blir och vad det än blir, så vet jag att det alltid blir det som är bäst för mig, just nu. För så är det bestämt. Så det är lite spännande, att se vad det blir så småningom. För just nu har jag ingen aning. Jag bara flyter runt.
Utan mål och mening, känns det som vissa stunder. De stunderna känns det som om jag håller på att ge upp. Cave under for an unhealthy leverne, sova till lunchtid, tv-spel, tv och skräpmat, som en äkta arbetsfri slacker. För slö för att ta cykeln till stan, för slö för att ens posta ett brev, varför ska jag? Jag är totalt oviktig för omvärlden. Ju. Men, nästa stund känner jag att... jag har all tid i världen, och det finns faktiskt ingen i hela världen som säger åt mig just nu vad jag ska göra, ingen som förväntar sig något av mig...
Gud, så skönt.
Jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill, och hur jag vill. Så befriande.
Och samtidigt, lite tomt.
Vilse i pannkakan.
Det tar ett tag att landa hemma efter att ha varit borta i princip hela sommaren. (Och om ett par dagar åker jag igen och är borta ett tag till.) Speciellt när man kommer hem till... ingenting.
Inget jobb.
Ingen familj.
Inget inskrivet i almanackan.
På dagordningen står endast "söka jobb", och det gjorde jag idag. Det fanns inga. Idag. Kanske imorrn. Om man har tur.
Jag lever i limbo. (Limbo = stället som är det stora ingenting mellan himmel och helvete, där man hamnar innan det bestämts om man ska ta hissen neråt eller uppåt så att säga.) Samhällslimbo. Fast, hur det än blir och vad det än blir, så vet jag att det alltid blir det som är bäst för mig, just nu. För så är det bestämt. Så det är lite spännande, att se vad det blir så småningom. För just nu har jag ingen aning. Jag bara flyter runt.
Utan mål och mening, känns det som vissa stunder. De stunderna känns det som om jag håller på att ge upp. Cave under for an unhealthy leverne, sova till lunchtid, tv-spel, tv och skräpmat, som en äkta arbetsfri slacker. För slö för att ta cykeln till stan, för slö för att ens posta ett brev, varför ska jag? Jag är totalt oviktig för omvärlden. Ju. Men, nästa stund känner jag att... jag har all tid i världen, och det finns faktiskt ingen i hela världen som säger åt mig just nu vad jag ska göra, ingen som förväntar sig något av mig...
Gud, så skönt.
Jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill, och hur jag vill. Så befriande.
Och samtidigt, lite tomt.
Vilse i pannkakan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
