onsdag, januari 17, 2007

Om katastrofer

Silverfisken bloggar om vädret i Melbourne, som just nu är helt crazy. Det brinner som satan och igår var det 40 grader varmt. Började tänka. På katastrofer. På nåt sätt går människan och väntar på katastrofer. Eller? Jag vet att jag gör det i alla fall. När det blir helt galet väder får man en kick mitt i allt elände. Jag vet att jag får det i alla fall.

Ta snöstormen '95. Helt plötsligt fick alla något att prata med främlingar om. Folk åkte skidor på avenyn, ställde dem utanför nån krog och gick in, tog ett glas varmt vin och snackade om ovädret med främlingar. Jag gick på folkhögskola då. Och alla som bodde på skolan var tvungna att stanna över helgen. Jag fick en kick. Något nytt! Något annorlunda! Något galet!

Det är inte så konstigt kanske. Att man längtar efter ett avbrott i vardagen. Men ta värre katastrofer. Ta 11 september. Helt fruktansvärt. Vedervärdigt. Och ändå fick man nåt slags kick. I alla fall jag fick det. Som skräckblandad förtjusning nästan. Satt och grinade framför tv:n samtidigt som jag fick en kick av att det kändes helt overkligt, som att världen tagit ett långt kliv och blivit något jag inte kände till. Sånt där händer bara på film, inte i verkligheten. Inte i den världen jag lever i i alla fall.

Funderar över om jag fick nån sån konstig kick under Tsunamikatastrofen. Eller Estonia. Inte Tsunamin tror jag. Det var för hemskt. Men Estonia... ja.

Bizarrt. Är jag galen? Eller känner folk såhär?

2 kommentarer:

borås sa...

Folk känner så! Senaste kicken var väl under hallaballot om stormen förra veckan?

Ozzy sa...

Å va skönt. Tack Borås! Började tro att jag är rubbad.