Är jag psyko?

För ett tag sen skrev jag om katastrofer och att man nästan får en kick av dem. Eller i alla fall att jag får det ofta. Min kära Borås-stammis höll med. Så vi är i alla fall två som får kickar av katastrofer.

Just nu läser jag en bok om vetenskap. I den står om en undersökning av varför folk tar livet av sig, och den undersökningen visade på att människor blir mindre benägna att ta livet av sig om de har familj (främst män) och barn (främst kvinnor). Dessutom sjunker självmordsfrekvensen vid krig och katastrofer, för då får vi människor en starkare känsla av gemenskap, ett vi mot dem - vi mot hotet. Så, där har vi svaret kanske på varför vi får en kick?

Och varför kom jag att tänka på detta just idag igen? Jo, för att jag under den här kursen går i samma klass som en kille som är döv. Och... jag får en kick av det. Eller, det är spännande liksom. Roligt. Ballt. Och det känns ju lite bizarrt att få en kick av att någon är döv. Så jag börjar återigen ifrågasätta min psykiska hälsostatus.

För övrigt:
Skivor att längta efter: Weeping Willows nya (kommer 14 feb.) och Frida Hyvönens musik från dansföreställningen Pudel.

Om katastrofer

Silverfisken bloggar om vädret i Melbourne, som just nu är helt crazy. Det brinner som satan och igår var det 40 grader varmt. Började tänka. På katastrofer. På nåt sätt går människan och väntar på katastrofer. Eller? Jag vet att jag gör det i alla fall. När det blir helt galet väder får man en kick mitt i allt elände. Jag vet att jag får det i alla fall.

Ta snöstormen '95. Helt plötsligt fick alla något att prata med främlingar om. Folk åkte skidor på avenyn, ställde dem utanför nån krog och gick in, tog ett glas varmt vin och snackade om ovädret med främlingar. Jag gick på folkhögskola då. Och alla som bodde på skolan var tvungna att stanna över helgen. Jag fick en kick. Något nytt! Något annorlunda! Något galet!

Det är inte så konstigt kanske. Att man längtar efter ett avbrott i vardagen. Men ta värre katastrofer. Ta 11 september. Helt fruktansvärt. Vedervärdigt. Och ändå fick man nåt slags kick. I alla fall jag fick det. Som skräckblandad förtjusning nästan. Satt och grinade framför tv:n samtidigt som jag fick en kick av att det kändes helt overkligt, som att världen tagit ett långt kliv och blivit något jag inte kände till. Sånt där händer bara på film, inte i verkligheten. Inte i den världen jag lever i i alla fall.

Funderar över om jag fick nån sån konstig kick under Tsunamikatastrofen. Eller Estonia. Inte Tsunamin tror jag. Det var för hemskt. Men Estonia... ja.

Bizarrt. Är jag galen? Eller känner folk såhär?