måndag, januari 15, 2007

Mojmojboken

Det är helt fantastiskt. Jag har hittat tillbaka till skrivandet. Skriva skriva skriva!

KANSKE om jag har tur och flowet håller i sig att jag får klar min jäkla bok. Nä, det är ingen bok egentligen. Det är en diktsamling. Men diktsamling låter så jäkla pretto. Jag själv får följande associationer av ordet diktsamling: svart basker, svårmod, cigariller, ångest, heroin, tonåringar, morfin, såna där verser som flickor skrev i sina vänners versböcker typ "Lilian är en rar liten flicka, hon kan både sy och sticka".

DET är ett intressant fenomen att skriva om. Vart tog de böckerna vägen? Min mamma hade en sån när hon var liten. En svart tummad bok där hennes klasskamrater skrivit olika verser. Bland annat ovanstående dikt. Så nu vet ni vad mamma heter också. Min kära mamma. Världens bästa. Det stod också andra fina verser av typen "Rosor är röda violer är blå, hm hm (glömt texten) och du likaså". Den boken sparade hon, och när jag var liten satt jag och läste de där verserna om och om igen, och tittade på de fina bokmärkena som en del flickor klistrat in.

Då skulle man ju kunna hoppats att denna fina lilla tradition spridit sig vidare till min barndom. Och... ja... lite! För när vi gick på mellanstadiet hade vi en liten trend. Mojmojböcker! I mojmojboken skrev man typ kategorier på olika sidor. Första sidan kunde vara favoritlåt, nån sida kunde vara klotter - det var oftast här verserna hamnade. Dock var våra verser inte av samma hövliga kvalitet som de i mammas versbok. I min mojmojbok står verser av typen "Killar är som toalettter. Upptagna eller fulla med skit." Vad är dagens motsvarighet? En profil på Lunarstorm?

3 kommentarer:

Moa sa...

Jag hade en sån diktbok när jag var liten som mina kompisar skrev i. Jag var i och för sig inspirerad av min mammas diktbok. I den skrev mina kompisar dikter som: Jag vill sitta i ditt minne på en liten liten pinne. Men om pinnen brister laga den med Karlssons klister.

För övrigt är fortsättningen på dikten om rosorna såhär: Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta, det är du också.

Ozzy sa...

Ja! Den med pinnen hade jag glömt! Och sen hade vi "om nån gång ditt hjärta brister, laga det med Karlssons klister". Och tack för smultronen!

Anonym sa...

Mina vänner-böcker är också skojiga. Jag har en nu som vuxet folk får fylla i. Ofta tycker de att det är jättesvårt. Kanske är det för att frågorna är löjliga eller för att man vill vara speciell och skriva något fyndigt.