Det är det där med komplimanger. Det finns en del människor som verkligen kan konsten att ge komplimanger. Sådär så att man minns dem hela livet. För det vet vi ju att hårda ord sätter sig hårdare i själen än vad vänliga ord gör. Därför är det en konst att ge en komplimang på ett sådant sätt att människan man ger den till minns det. Gärna för livet.
Det finns människor som gödslar med komplimanger. Det är lite klurigt. Man förstår att deras baktanke är att stärka en, göra en glad, men blir det för mycket av det goda så kan det ibland få effekten att man inte tar till sig det. Det blir tomma ord. Men så finns det de riktiga komplimanghjältarna, de som verkligen kan ge en komplimang så den sätter sig. Eller är det kanske bara tillfället, situationen, sammanhanget som gör att komplimangen sätter sig?
Idag var jag nere och hälsade på plastystern Marina på jobbet igen (på SCHTADSCHTEATERRRRN) och fick mig en tjusig liten klippning av håret. Då sprang en av de gamla maskörrävarna förbi, vi kallar henne B, en helt underbar kvinna i kanske... 60-årsåldern? som bara sprutar av glädje och värme på nåt oförklarligt sätt. Och varje gång jag ser henne blir jag så jäkla glad. För hon gav mig en komplimang en gång som jag aldrig kommer att glömma.
Det var någon premiärfest tror jag för någon pjäs som Marina jobbat med (på SCHTADSCHTEATERRRRRN). Maskörgänget skulle ha lite vinåsnacksåprataskit-sittning inne på maskavdelningen, och den lilla wannabee-skådisvännen Ozzy fick vara med. (Så jävla trevliga människor de där maskörerna för övrigt.) Så sitter vi och pratar, och då säger denna B typ:
- Alltså jag tycker du är så jäkla cool! Du är så vacker! Jättehärlig!
Och så var det inget mer med det.
Men det kommer jag aldrig glömma. Tack B. Du är fin! Jag ska bli som dig när jag blir stor.
Fortsättning följer tror jag. För det finns ju apamycket mer att säga om det här ämnet, men jag ska vara på teatern om en knapp timma och måste äta och byta kläder innan. (Inte SCHTADSSHTEATERRRRN dock. Lilla frigruppsteatern.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
det här med SCHTADSSHTEATERRRRN...vad är det med det? :)
Och komplinger ges alldeles för sällan tycker jag...dom där riktigt menade... Mera komplimanger till folket!
Förövrigt har jag ingen som helst jävla aning vad komplinger betyder...har du??
Fan jag blir mer å mer dyslektisk för varje sekund som går...vojne...dubbelvojne.
Alla skådisar som jobbar på stadsteatern har sch-tics. Uttalar s som sch. Pia Johansson brukar säga att hon jobbar på schtadschteatern mycket ironiskt. Fantastiskt skojigt. Micke Persbrandt har typiska stadsteatern-s för övrigt.
Komplinger kanske är den korta varianten av komplimanger? Typ "snyggt. bra." osv.
Jag har blivit grymmebra på komplimanger på senare år. Spontana, ärliga och välformulerade. Ofta saker som jag tänkt länge på.
Skicka en kommentar