onsdag, maj 02, 2007

Om livets skörbarhet

Ibland finns det inga ord som räcker till. Tänkte varna er, men hur varnar man för det här? Om du som läser nu mår hemskt dåligt så sluta läs nu. För såg Ozzy något hemskt. Och hon måste skriva om det. För att få ur det ur sitt system.


................


Idag hände nåt konstigt. Hemskt. Fruktansvärt. Bisarrt.

Jag gick omkring inne på Vero Moda och letade sommarkläder. Tittade ut genom fönstret. Folksamling. Ambulans. Inne i Nordstan. Plötsligt ser jag att det är någon som gör hjärt-lungräddning. Och så ser jag benen på kvinnan som de försöker rädda. Benen hoppar eftersom de håller på med hjärtmassage.

Och där står jag. Inne på Vero Moda. Med ett linne i handen.

Vill inte titta. Tittar bort.

Det känns helt bisarrt. Tittar jag inte ut på tragedin som utspelar sig utanför fönstret så tittar jag runt i affären och ser en massa kläder, kunder som strosar, fnittrar, pratar i mobil. Jag står vid en klädhängare i flera minuter. Blicken flackar. Ingen annan inne i affären har tittat ut. Precis bredvid fönstret går en tjej och bläddrar bland plaggen. Ser inte. Bryr sig bara om kläderna.

Känsla av overklighet.

Jag kan inte gå. Jag kan inte stå kvar. Bläddrar bland kläderna på hängaren. Tar ett djupt andetag. Inser att jag ändå inte kan hjälpa till. Jag känner henne inte. Men det är en hon. En människa.

Försöker skaka av mig känslan och går in i provhytten för att prova linnet jag valde ut innan jag såg tragedin.

För litet. Ser mina skavanker i spegeln och suckar.

Hänger tillbaka linnet och går ut. Folksamlingen och ambulansen är fortfande kvar. Vänder och går ut genom en annan utgång. Hämtar cykeln. I brunnsparken ser jag att ambulansen fortfarande är kvar. Nånstans borta vid Lagerhaus hör jag sirenerna.

Jag såg förmodligen min första döda människa.


3 kommentarer:

Persija sa...

Första gången är nog värst. Och när det sker så plötsligt. Oavsett om man känner den eller ej.
Man blir påmind om livets skörhet.

Jag har varit med om att se ett barn insjukna i cancer och sakta dö. (Inte mitt barn, men min bästa väns.) Det är en rakt igenom vidrigt förfärlig upplevelse. Jag har på något sätt sen dess slutat uppröras när äldre människor dör plötsligt. De har fått leva sitt liv och dör mitt i livet. Det är skonsamt på något sätt.
Men framför allt har jag insett att vi i vårt samhälle verkligen gör oss själva en otjänst som lever så långt i från död och sjukdomar. När det drabbar oss blir vi helt förlamade av skräck. Och vi har svårt att närma oss de som är sjuka eller de som mist anhöriga. Förr i tiden levde vi inte så. De gamla dog i hemmet och vi fanns till hands för de sjuka och de anhöriga.
NÄ förlåt Ozzy! Jag kanske spär på din sorgsenhet nu! Det var inte meningen!!!
Hoppas du inte deppar i din ensamhet! Kram!

Ozzy sa...

Nädå jag deppar inte. Jag pimpar mitt hem.

Jobbade ett tag som sjukhusclown, bland annat på canceravdelningen för barn. Då fick man lite perspektiv på tillvaron, minst sagt.

Kameltåfetischisten sa...

Äh, ingen kameltå här, jag drar!