När jag flyttade in här reagerade jag över hur jäkla mycket skit grannarna ovanför har lyckats knö in på den lilla smätten utanför lägenheterna där. Bokhylla med förmodligen trasig dataskärm i, soffa, säng, cykel och en gigantisk... vägkon! Allt ihopknött på en yta av ungefär 2x2 meter.
Så häromdagen när jag kom hem upptäcker jag att någon glad gök, förmodligen någon av de två på våningen över haver släppt ner vägkonshelvetet till min lilla smätt utanför min lägenhet. Eller ja, lilla och lilla... min smätt är ungefär 20 gånger så stor som deras smätt, och jag bor dessutom ensam på den här våningen, så jag disponerar all yta helt memsam. Har därför ställt ut diverse ugly möbler som tillhör hyresvärden för att få plats med mina egna snygga här inne.
Nu lyder frågan: hur håken ska jag bete mig med vägkonen? Jag har plats med den. Men jag vill inte få skäll från hyresvärden för att jag släpar in vägkonor och ställer i trappuppgången. Så, egentligen skulle jag vilja bära upp den igen. Fast... tanken på att kånka på en vägkon och kanske möta någon i trappen är föga lockande. Och om jag ställer tillbaka den där den ursprungligen stod, i den lilla lilla smätten, så kanske grannarna ovanför blir sura och släpper ner den igen, eftersom jag ju helt uppenbarligen har mycket mer utrymme än dem. Eller, alternativt släpper ner ÄNNU MER skit. Kanske kommer man hem en dag och finner en liten liten klutt bajs utanför sin dörr? För sånt kan hända i studentlängor, I tell ya.
Kanske måste sätta en lapp på den av typen "hej jag vill inte ta hand om ert skräp även om jag har mer plats". Då kommer vi till problem två. Vad skriver jag på lappen?! För hälften av alla som bor här kommer från annan land, så jag måste skriva både på svenska och engelska. Eller bara engelska? Fast då kanske grannarna tror att jag är från annan land?
Frågorna och problemen är många och stora. Jag beslutar mig därför att göra något typiskt svenskt.
Jag väntar tills nästa gång jag är hyfsat packad och bär upp den då.
Men vad ska jag skriva på lappen?
fredag, augusti 31, 2007
hutteråfrys
Det var ju jättefint att hantverkarhunken installerade en utventil i bägge rummen här. Det var bara synd att de inte tänkte på att sätta på värmen samtidigt.
Jag har just nu på mig: Tjock stickad tröja, handledsvärmarvantar, termobrallor och dubbla duntofflor. I augusti. Hurra.
Det stormar om fingrarna när man sitter vid datorn.
Jag har just nu på mig: Tjock stickad tröja, handledsvärmarvantar, termobrallor och dubbla duntofflor. I augusti. Hurra.
Det stormar om fingrarna när man sitter vid datorn.
torsdag, augusti 30, 2007
Detta inlägg handlar inte bara om friidrott så håll ut!
Nyhet numero ett:
Gårdagen var en känslostorm utan dess like.
Linus Törnblad river ut sig och kommer näst sist!
Stefan Holm är helt grym, felfri innan han... river ut sig och blir... FYRA!
Johan Wissman är grym och går vidare!
Susanna Kallur blir... FYRA! Men EN HUNDRADELS MARGINAL!
Fy fan jag hade blivit så förbannad om det skiljt en hundradel. Minsta möjliga skillnad. Jag hade nog drämt till någon, närmaste person, vem som helst! Susanna grät. Och jag grät. Och led med mina grannar under höjdhoppet. Ibland går det liksom inte bara att hejda vissa kroppsljud. Och då menar jag inte fisar, rapar, (OBS vi vill nu utfärda en varning för ovårdat språk och grovhet, fulhet i mun och annat, pallar du inte sånt, sluta läs NU) muttpruttar och hysteriska skrattanfall, jag menar ljud som
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ
och så vidare.
Men det kan ju å andra sidan grannarna i det här huset gott ha. Om de envisas med att festa loss tänker jag fan vråla lungorna ur mig när det är friidrott.
Nyhet numero två:
Som många av er vet så är jag den evigt ensamvandrande singeln. Bland annat för att jag har en tendens att drabbas av sjuklig blyghet när jag finner någon av manligt kön fantastisk. Som till exempel tatueraren. Däremot så springer jag ju på fantastiska män hela hela hela hela hela hela tiden, slår nog världsrekord i antal förälskelser på kortast tid. Den här veckan har jag till exempel varit förälskad tre gånger. Först i tatueraren, sen i en jättefin hårdrockare som satte sig bredvid mig på vagnen och looog och jag log och blev knallröd och fipplade med telefonen och gick av på nästa hållplats. För att jag faktiskt skulle av där, inte för att jag blev blyg. Skulle jag åkt längre hade jag nog tränat på flörteri tror jag, för det är ett ständigt projekt.
Och idag tog jag high score i flörteri. För idag kom... hantverkaren.
Aaaaahhh. Dessa hantverkare. Alltså ni grabbar som läser detta, att skaffa sig en tjej är hur lätt som helst. Följ bara dessa punkter:
a) bli hantverkare
b) tatuera dig
Jag har faktiskt ingen aning om just denna hantverkare var tatuerad, men han bara utstrålade... solsken och jag vet inte vad! Oh my god.
Till råga på allt så skulle hantverkeriet i husets alla lägenheter pågå tor-fre 8-16, så positive thinking som Ozzy är så tänkte hon att det räcker om jag röjer för hantverkaren torsdag morgon, för han lär ju inte börja här eftersom jag bor mitt i huset.
Trodde jag ja. Tio över åtta vaknar jag. Vet inte av vad. Sen hör jag knackningar. Inser att det är hantverkaren. Jag ligger helt naken i sängen, måste upp och öppna. Öppnar dörren från sovrummet och hojtar med svag morgonröst: vänta... snubben låser upp dörren! Tack ljuva dörrhasp för din existens! Virar täcket runt mig, hasar upp och öppnar. Och utanför står... Adonis! Och jag fnissar och är morgoncharmig och säger hoppsan jag måste plocka undan först. Adonis säger att han kommer tillbaka om en halvtimme.
Ozzy borstar tänder, sätter upp hår och fiffar sig i rallyfart. Städar, plockar undan. Adonis kommer tillbaka. Adonis pratar väldigt mycket med Ozzy, som är helt avslappnad och glad och trevlig och skämtar och får honom att skratta. Och när han ska gå säger han "sådärja, nu var det klart". Och här kommer Ozzys guldkommentar: "Jaha, så du kommer aldrig tillbaka mer nu då?" Reaktion? Adonis blir knallröd och skrattar och säger "näää...."
K-chinggggg Ozzy Åssbårn ten points!
Gårdagen var en känslostorm utan dess like.
Linus Törnblad river ut sig och kommer näst sist!
Stefan Holm är helt grym, felfri innan han... river ut sig och blir... FYRA!
Johan Wissman är grym och går vidare!
Susanna Kallur blir... FYRA! Men EN HUNDRADELS MARGINAL!
Fy fan jag hade blivit så förbannad om det skiljt en hundradel. Minsta möjliga skillnad. Jag hade nog drämt till någon, närmaste person, vem som helst! Susanna grät. Och jag grät. Och led med mina grannar under höjdhoppet. Ibland går det liksom inte bara att hejda vissa kroppsljud. Och då menar jag inte fisar, rapar, (OBS vi vill nu utfärda en varning för ovårdat språk och grovhet, fulhet i mun och annat, pallar du inte sånt, sluta läs NU) muttpruttar och hysteriska skrattanfall, jag menar ljud som
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ
och så vidare.
Men det kan ju å andra sidan grannarna i det här huset gott ha. Om de envisas med att festa loss tänker jag fan vråla lungorna ur mig när det är friidrott.
Nyhet numero två:
Som många av er vet så är jag den evigt ensamvandrande singeln. Bland annat för att jag har en tendens att drabbas av sjuklig blyghet när jag finner någon av manligt kön fantastisk. Som till exempel tatueraren. Däremot så springer jag ju på fantastiska män hela hela hela hela hela hela tiden, slår nog världsrekord i antal förälskelser på kortast tid. Den här veckan har jag till exempel varit förälskad tre gånger. Först i tatueraren, sen i en jättefin hårdrockare som satte sig bredvid mig på vagnen och looog och jag log och blev knallröd och fipplade med telefonen och gick av på nästa hållplats. För att jag faktiskt skulle av där, inte för att jag blev blyg. Skulle jag åkt längre hade jag nog tränat på flörteri tror jag, för det är ett ständigt projekt.
Och idag tog jag high score i flörteri. För idag kom... hantverkaren.
Aaaaahhh. Dessa hantverkare. Alltså ni grabbar som läser detta, att skaffa sig en tjej är hur lätt som helst. Följ bara dessa punkter:
a) bli hantverkare
b) tatuera dig
Jag har faktiskt ingen aning om just denna hantverkare var tatuerad, men han bara utstrålade... solsken och jag vet inte vad! Oh my god.
Till råga på allt så skulle hantverkeriet i husets alla lägenheter pågå tor-fre 8-16, så positive thinking som Ozzy är så tänkte hon att det räcker om jag röjer för hantverkaren torsdag morgon, för han lär ju inte börja här eftersom jag bor mitt i huset.
Trodde jag ja. Tio över åtta vaknar jag. Vet inte av vad. Sen hör jag knackningar. Inser att det är hantverkaren. Jag ligger helt naken i sängen, måste upp och öppna. Öppnar dörren från sovrummet och hojtar med svag morgonröst: vänta... snubben låser upp dörren! Tack ljuva dörrhasp för din existens! Virar täcket runt mig, hasar upp och öppnar. Och utanför står... Adonis! Och jag fnissar och är morgoncharmig och säger hoppsan jag måste plocka undan först. Adonis säger att han kommer tillbaka om en halvtimme.
Ozzy borstar tänder, sätter upp hår och fiffar sig i rallyfart. Städar, plockar undan. Adonis kommer tillbaka. Adonis pratar väldigt mycket med Ozzy, som är helt avslappnad och glad och trevlig och skämtar och får honom att skratta. Och när han ska gå säger han "sådärja, nu var det klart". Och här kommer Ozzys guldkommentar: "Jaha, så du kommer aldrig tillbaka mer nu då?" Reaktion? Adonis blir knallröd och skrattar och säger "näää...."
K-chinggggg Ozzy Åssbårn ten points!
onsdag, augusti 29, 2007
Mina nerrrrverrrrr
Jag vet att de flesta som läser min blogg skiter fullkomligt i detta
men
IDAG HOPPAR STEFAN HOLM FINAL FY FAN JAG SKITER PÅ MIG OCH SUSANNA KALLUR SPRINGER OCH LINUS HOPPAR MED STEFAN OCH WISSMAN SPRINGER OCH ROBERT CRONHOLT TOG PERSONBÄSTA
Mina nerver klarar inte sånt här. Måste rusa till tvättstugan innan höjdhoppet börjar.
Tack gode gode gode gode Gud för att jag är ledig den här veckan! (Hrrrmmm var det plugga i förväg jag skulle göra...? Nä det tror jag inte.)
men
IDAG HOPPAR STEFAN HOLM FINAL FY FAN JAG SKITER PÅ MIG OCH SUSANNA KALLUR SPRINGER OCH LINUS HOPPAR MED STEFAN OCH WISSMAN SPRINGER OCH ROBERT CRONHOLT TOG PERSONBÄSTA
Mina nerver klarar inte sånt här. Måste rusa till tvättstugan innan höjdhoppet börjar.
Tack gode gode gode gode Gud för att jag är ledig den här veckan! (Hrrrmmm var det plugga i förväg jag skulle göra...? Nä det tror jag inte.)
tisdag, augusti 28, 2007
Varför finns våra fysiska behov?!
Varför finns mat? Det är så oerhört jobbigt att äta. Framförallt om man måste laga skiten själv.
Sitter här helt utslagen och har ungefär en timma och 40 minuter på mig att vila och äta. Behöver sova. Sov inget inatt, ont i tatten. (som kan skådas nedan)
Så nu är frågan: Sova eller äta? Jag kommer inte hinna göra bägge.
Sitter här helt utslagen och har ungefär en timma och 40 minuter på mig att vila och äta. Behöver sova. Sov inget inatt, ont i tatten. (som kan skådas nedan)
Så nu är frågan: Sova eller äta? Jag kommer inte hinna göra bägge.
Så här!
Jaja, jag får väl lägga in bilderna nu dårå. Större den här gången så ni verkligen kan glo ögonen ur er. Observera hur röda och plågade molnen är. De ska bli gråa sen när röderiet lagt sig.
Här ser man tydligare hur tokfin fjärilen blir i alltihopa å jag älskar Dansken idag och alla andra dagar världens bästa hurra hurra
Och här ser man solen raj raj fin fin och de fina stråna med ett litet ax på
Titel?
Morgonen börjar med tok-chatt med Rim om gårdagens tatte-upplevelse. När man har tattat sig är det nästan som att man är med i en klubb. Pratar med andra som har tattat sig (jag vägrar säga gadda, mesord. aj fan nu dissade jag.) om hur och var det gjorde ont, hur man ska smörja efteråt, endorfinkickar och annat. Man är da hood liksom.
Och nu kommer följdfrågan: Hur limmar man upp en tatuerande dansk som man inte känner? För han var ju helt fantastisk. Som de i och för sig alltid är. Varför är tatuerare så snygga? Jämt! Nästan. Och den här var dessutom ödmjuk, det brukar inte riktigt hänga ihop med hårda tattare. Och så var han från Danmark. Slurp. Danska. Mmmm. Och trevlig... och... allt som man kan hitta på i sin drömhjärna när man inte känner killen.
Och återigen hör jag improJens ord inom mig, att det inte är konstigt att jag är singel när jag bara faller för såna där killar. Hårdingar. Inte världens bästa utgångsläge för fast relation, vovve villa volvo.
Och precis NU kom det allra första anfallet av klia klia klia i tatueringen. Går inte att klia nu. Får inte. Dessutom är den ju än så länge täckt av en sölig plast så fingret kanar bara runt.
Sådeså
Och nu kommer följdfrågan: Hur limmar man upp en tatuerande dansk som man inte känner? För han var ju helt fantastisk. Som de i och för sig alltid är. Varför är tatuerare så snygga? Jämt! Nästan. Och den här var dessutom ödmjuk, det brukar inte riktigt hänga ihop med hårda tattare. Och så var han från Danmark. Slurp. Danska. Mmmm. Och trevlig... och... allt som man kan hitta på i sin drömhjärna när man inte känner killen.
Och återigen hör jag improJens ord inom mig, att det inte är konstigt att jag är singel när jag bara faller för såna där killar. Hårdingar. Inte världens bästa utgångsläge för fast relation, vovve villa volvo.
Och precis NU kom det allra första anfallet av klia klia klia i tatueringen. Går inte att klia nu. Får inte. Dessutom är den ju än så länge täckt av en sölig plast så fingret kanar bara runt.
Sådeså
måndag, augusti 27, 2007
Ajjä
Det är nån som har hackat i min arm med nålar i 3,5 timme. Ajjä.
Jag vet vad jag borde. Jag borde ligga hemma under en filt och tycka synd om mig själv som har så himla ont. Och ta hand om min hackade överarm.
Äh. Vila och ompyssling är för mesar. Jag drar och dansar istället.
Herregud... Är man självdestruktiv om man är överaktiv? Håller igång hela tiden? Eller måste man supa och knarka och stjäla och ligga med folk man inte känner?
Jag vet vad jag borde. Jag borde ligga hemma under en filt och tycka synd om mig själv som har så himla ont. Och ta hand om min hackade överarm.
Äh. Vila och ompyssling är för mesar. Jag drar och dansar istället.
Herregud... Är man självdestruktiv om man är överaktiv? Håller igång hela tiden? Eller måste man supa och knarka och stjäla och ligga med folk man inte känner?
Jag har egentligen inte alls tid att skriva det här men jag måste
Jag har märkt en sak som jag inte gillar i bloggvärlden. Allt dissande. Diss av personer, diss av företeelser, diss av smaker... En del bloggar går till och med ut på att bara dissa. Och jag har själv ägnat mig åt viss diss i den här bloggen, något jag inte är jättestolt över.
Och jag undrar, vad är poängen med att dissa egentligen? Mår man bättre själv? Boostar sig genom att klanka ner på annat och andra? Finns det inte viktigare saker man borde lägga sin energi och kraft på?
Ni kanske tycker detta låter pretto och pk, men allvarligt. Hur ofta tänker du inte till exempel "men HUR kan man ha sån frisyr, hallå det är 2007 nu" eller "hur fan kan man ha Foppatofflor, det som är så jävla fult". Tycker du ja. Men det tycker inte den som har dem på sig.
Jag kan bli så vansinnigt tokarg när jag tänker på det. Idag till exempel såg jag på nyheterna en man som har ett förslag om att åldringar ska få ta med sig husdjur, äkta hälft och annat som är livsviktigt till sitt äldreboende. Och min första tanke var... fula glasögon. Och min andra tanke var... jag är ju helt jävla störd. Tittade bakom glasögonen. Såg mannen med den fina tanken. Åldringar ska ha rätt till livskvalitet. Ett sexualliv. Närhet. Behålla sina livsvanor. Ska få ta en sup när de vill.
Han har så tokrätt. Och det är tokbra att han öppnar käften och säger det vi alla tycker men inte gör något åt.
Och jag hänger upp mig på brillorna.
Så, härmed lovar jag dyrt och heligt att det är slut på dissning i den här bloggen, från och med nu är det enbart hyllning som gäller.
Och jag börjar min hyllningsrunda med att hylla en person som (nästan, hon är ju inte mer än människa) aldrig säger något ont om någon. I alla fall är min bild av henne sådan.
IT-mamman pararammpammpamm förtjänar en fet hyll. Hyll hyll!
Och när jag ändå är i farten, Moneybrothers nya skiva är också värd en fethyll. Hyll! Pararammpammpamm
Och jag undrar, vad är poängen med att dissa egentligen? Mår man bättre själv? Boostar sig genom att klanka ner på annat och andra? Finns det inte viktigare saker man borde lägga sin energi och kraft på?
Ni kanske tycker detta låter pretto och pk, men allvarligt. Hur ofta tänker du inte till exempel "men HUR kan man ha sån frisyr, hallå det är 2007 nu" eller "hur fan kan man ha Foppatofflor, det som är så jävla fult". Tycker du ja. Men det tycker inte den som har dem på sig.
Jag kan bli så vansinnigt tokarg när jag tänker på det. Idag till exempel såg jag på nyheterna en man som har ett förslag om att åldringar ska få ta med sig husdjur, äkta hälft och annat som är livsviktigt till sitt äldreboende. Och min första tanke var... fula glasögon. Och min andra tanke var... jag är ju helt jävla störd. Tittade bakom glasögonen. Såg mannen med den fina tanken. Åldringar ska ha rätt till livskvalitet. Ett sexualliv. Närhet. Behålla sina livsvanor. Ska få ta en sup när de vill.
Han har så tokrätt. Och det är tokbra att han öppnar käften och säger det vi alla tycker men inte gör något åt.
Och jag hänger upp mig på brillorna.
Så, härmed lovar jag dyrt och heligt att det är slut på dissning i den här bloggen, från och med nu är det enbart hyllning som gäller.
Och jag börjar min hyllningsrunda med att hylla en person som (nästan, hon är ju inte mer än människa) aldrig säger något ont om någon. I alla fall är min bild av henne sådan.
IT-mamman pararammpammpamm förtjänar en fet hyll. Hyll hyll!
Och när jag ändå är i farten, Moneybrothers nya skiva är också värd en fethyll. Hyll! Pararammpammpamm
Jag kan tatta, jag är inte rädd
Om två timmar och 45 minuter är det dags för självplågeri. Ghah. Och vad far genom mitt huvud?
Vad ska jag ha på mig?
Kan man dansa lindy ikväll trots nytattat överarm? (Nej, det gör ont, men jag vill!)
Måste ju äta innan också. Hur ska jag hinna bli hungrig innan?
Och nu är det plötsligt bara 2,5 timma kvar. Ozzy är inte the miracle of effectiveness idag.
Men hon vill ha kärlek ändå.
Vad ska jag ha på mig?
Kan man dansa lindy ikväll trots nytattat överarm? (Nej, det gör ont, men jag vill!)
Måste ju äta innan också. Hur ska jag hinna bli hungrig innan?
Och nu är det plötsligt bara 2,5 timma kvar. Ozzy är inte the miracle of effectiveness idag.
Men hon vill ha kärlek ändå.
söndag, augusti 26, 2007
Magnus e snäll han, går mittemellan
Jag kan nog inte beskriva hur mycket jag älskade Fem myror när jag var liten. Satt klistrad vid tv:n. Lyssnade sönder kassetterna. Fast när Vera, Ellen och Cecilia kom blev det lite tråkigt. Och siffrorna, en två tre fyra FEM pingviner. Kunde ju redan räkna. Sport när namnen skrevs, gissa namnet först.
A
N ANNA!
D ANDERS!
R ANDREAS!
E Ja det är Andreas!
I Vaffan Andrei det finns det väl ingen som heter?
Väldigt politiskt korrekt. Namn från en massa olika etniska ursprung.
Och sen kom det. Elefanten som sa "Nu är det slut" och gjorde snabeln till en lång trumpet. Lycka i några sekunder till ända tills han hade blåst klart. Sen kom eftertexten och melodin till "entvåtrefyrafemsex". Och ångesten. Och saknaden.
Frågan lyder: Tycker dagens barn att det är lika bra som vi tyckte?
A
N ANNA!
D ANDERS!
R ANDREAS!
E Ja det är Andreas!
I Vaffan Andrei det finns det väl ingen som heter?
Väldigt politiskt korrekt. Namn från en massa olika etniska ursprung.
Och sen kom det. Elefanten som sa "Nu är det slut" och gjorde snabeln till en lång trumpet. Lycka i några sekunder till ända tills han hade blåst klart. Sen kom eftertexten och melodin till "entvåtrefyrafemsex". Och ångesten. Och saknaden.
Frågan lyder: Tycker dagens barn att det är lika bra som vi tyckte?
som att skita ut en melon
Fan jag måste komma ur bloggstiltjen nu så jag skriver om va fan som helst här en stund. Har ni ont av va fan som helst-inlägg och hellre vill läsa kvalitativa inlägg, leta i arkivet.
Kom tillbaks till stan i fredags. Fullt ös. Ansiktsmålade barn igår. Utsliten efter det och bangade öl med Tant Johanna som idag var bakis och bangade öl med mig. Vi är värdo på att tajma varandra ibland.
Och imorrn ska tatten göras om. Göööööööött! Endorfinkick here I come!
Nää det här går trögt. Darn.
Kom tillbaks till stan i fredags. Fullt ös. Ansiktsmålade barn igår. Utsliten efter det och bangade öl med Tant Johanna som idag var bakis och bangade öl med mig. Vi är värdo på att tajma varandra ibland.
Och imorrn ska tatten göras om. Göööööööött! Endorfinkick here I come!
Nää det här går trögt. Darn.
fredag, augusti 24, 2007
Just det ja, det var såhär det var...
Man tänker "Gud vad skönt att komma hem".
Man tänker "Jag drar och dansar en stund, sen åker jag hem och chillar i soffan, njuter av att vara hemma igen.
Så man åker och dansar. Och kommer hem.
Och upptäcker att Brontosaurus Rex-grannen levt upp under min frånvaro.
Han har i alla fall den goda smaken att spela bra musik idag. Tenacious D.
Jag måste verkligen flytta.
Och här kommer ett senare tillägg. Han spelar dödsmetal nu. Så fantastiskt högt. Jag tycker inte om honom. Alls.
Man tänker "Jag drar och dansar en stund, sen åker jag hem och chillar i soffan, njuter av att vara hemma igen.
Så man åker och dansar. Och kommer hem.
Och upptäcker att Brontosaurus Rex-grannen levt upp under min frånvaro.
Han har i alla fall den goda smaken att spela bra musik idag. Tenacious D.
Jag måste verkligen flytta.
Och här kommer ett senare tillägg. Han spelar dödsmetal nu. Så fantastiskt högt. Jag tycker inte om honom. Alls.
Hejdå härligheten, hej härligheten!
Mitt fantastiska liv meddelar härmed att sommaren är slut.
Ja, så är det.
Sommarrummet håller på att städas (med avbrott för blogg), sommarkläderna packas ner, kroppen är nybrun och fin efter två dagars västkustande. Igår ensamma stranden HELT ENSAMMA med musselplock, tokljungdoft och titta på kammaneter, idag färska räkor, sol, freedomkiss bakom klippa och två kulor glass i hembakat rån på Gullholmen.
Och nu ska det alltså stadas igen. Kommer vara där om tre timmar ungefär. Och har redan två förslag för kvällsaktivitet. Jitterbugga eller ta några lugna öl med Tant Johanna. Jitterbuggen innebär även viss ensamhetsångest, eftersom jag inte har nån att gå dit med och därför utsätter mig för risken att sitta som ensam panelhöna i ett hörn och inte våga prata med nån. Men, nyktert och hälsosamt. Ölen innebär sämre hälsa och sämre morgonhumör imorrn när jag ska måla skojiga saker i ansiktet på barn. Ach, dessa stadsdilemman!
Cicci och jag pratade idag, när vi låg på vår sista sommarklippa för i år, om hur jobbigt det är med förändringar. Jag får ångest varje år innan jag ska åka hit. Och jag får ångest när jag ska åka hem. Jag får ångest när jag börjar ett nytt jobb. Och när jag slutar det. Det är liksom inte själva händelsen i sig, att åka till ett annat ställe eller börja i ett nytt sammanhang som skapar ångest, det är bara själva förändringen.
Men, skit i det, hinner inte tänka på det mer nu för nu måste jag fortsätta förändra. Städa klart, packa klart, äta upp min mat och åka till mitt vinterliv igen.
Ja, så är det.
Sommarrummet håller på att städas (med avbrott för blogg), sommarkläderna packas ner, kroppen är nybrun och fin efter två dagars västkustande. Igår ensamma stranden HELT ENSAMMA med musselplock, tokljungdoft och titta på kammaneter, idag färska räkor, sol, freedomkiss bakom klippa och två kulor glass i hembakat rån på Gullholmen.
Och nu ska det alltså stadas igen. Kommer vara där om tre timmar ungefär. Och har redan två förslag för kvällsaktivitet. Jitterbugga eller ta några lugna öl med Tant Johanna. Jitterbuggen innebär även viss ensamhetsångest, eftersom jag inte har nån att gå dit med och därför utsätter mig för risken att sitta som ensam panelhöna i ett hörn och inte våga prata med nån. Men, nyktert och hälsosamt. Ölen innebär sämre hälsa och sämre morgonhumör imorrn när jag ska måla skojiga saker i ansiktet på barn. Ach, dessa stadsdilemman!
Cicci och jag pratade idag, när vi låg på vår sista sommarklippa för i år, om hur jobbigt det är med förändringar. Jag får ångest varje år innan jag ska åka hit. Och jag får ångest när jag ska åka hem. Jag får ångest när jag börjar ett nytt jobb. Och när jag slutar det. Det är liksom inte själva händelsen i sig, att åka till ett annat ställe eller börja i ett nytt sammanhang som skapar ångest, det är bara själva förändringen.
Men, skit i det, hinner inte tänka på det mer nu för nu måste jag fortsätta förändra. Städa klart, packa klart, äta upp min mat och åka till mitt vinterliv igen.
torsdag, augusti 23, 2007
Ozzy - självplågaret
På måndag är det dags. Fultatten ska göras om till fintatten.
Då kommer den. Tatteångesten. Ska jag gå omkring med kludd på hela överarmen för resten av min liv?
Ja. Det ska jag tydligen. Jag kommer bli en 70-årig rynkig tant med tatuerat gäddhäng. Känns rätt fränt just nu, men hur kommer det kännas när jag är den 70-åriga tattade gäddhängstanten?
Och på måndag eftermiddag kommer jag ha så jävla ont. Kommer inte kunna borsta håret med höger hand. Kommer inte kunna sova på höger sida på en vecka. Igen. Sist fick jag ryggpaj pga enformig sovställning. Jag kommer ha tröjan full av kladd. Sova i gamla fula sunk-sängkläder för att inte få färg på finsängkläderna. Kommer få smörja smörja smörja smörja smörja smörja smörja och inte få klia klia klia klia klia. Och tänk om jag precis som sist vaknar dan därpå med fetångest och tycker att den är döful?
Och för ovanstående plåga och ångest betalar jag flera tusen kronor.
Är jag frisk nånstans i hela huvet?
Då kommer den. Tatteångesten. Ska jag gå omkring med kludd på hela överarmen för resten av min liv?
Ja. Det ska jag tydligen. Jag kommer bli en 70-årig rynkig tant med tatuerat gäddhäng. Känns rätt fränt just nu, men hur kommer det kännas när jag är den 70-åriga tattade gäddhängstanten?
Och på måndag eftermiddag kommer jag ha så jävla ont. Kommer inte kunna borsta håret med höger hand. Kommer inte kunna sova på höger sida på en vecka. Igen. Sist fick jag ryggpaj pga enformig sovställning. Jag kommer ha tröjan full av kladd. Sova i gamla fula sunk-sängkläder för att inte få färg på finsängkläderna. Kommer få smörja smörja smörja smörja smörja smörja smörja och inte få klia klia klia klia klia. Och tänk om jag precis som sist vaknar dan därpå med fetångest och tycker att den är döful?
Och för ovanstående plåga och ångest betalar jag flera tusen kronor.
Är jag frisk nånstans i hela huvet?
måndag, augusti 20, 2007
Att köpa eller inte köpa, det är frågan
Hela dagen har jag gått omkring med cementkeps modell större. Kanske min käre bror som jag tydligen jämt refererar till nuförtiden som har smittat ner mig med eländig migrän?
Hur som helst så är det svårt att få hjärnfunktionen att fungera när man har en stor mössa av sten på sig, så dagen har mest gått åt till att titta på när andra pratar, eller ligga ner och försöka bli solbränd trots att himlen är grågrågrå. (Det går!)
Gjorde en kort avstickare till en närliggande loppis. Ett gammalt hotellannex i liten håla en aning norrut ska rivas och säljer allt. Med andra ord... skit. Förutom en helt gigantisk tavla på en 20-talskvinna, två jättesnygga skinnfåtöljer, fem likadana 50-talsbyråer och en ascool lampa. Tavlan blev jag helt kär i. Men... den är högre än mig. Och bredare än mig. Och tyngre än mig. Den är... enorm. Tokstor. Vet inte ens om jag skulle lyckas få in den genom dörren hemma. Men... så otroligt vacker. Så jag körde det gamla tricket "je får aga hem å ånka e schwäng" = "jag får åka hem och ånka en sväng" = "jag får åka hem och ångra att jag inte köpte den och kanske ändra mig och komma tillbaka igen och köpa den sen".
Och nu sitter jag här och ånkar. Och känner att det är tokstor risk att jag kommer hem med en ENORM tavla om en stund. Saker är till för att köpas, eller?
Hur som helst så är det svårt att få hjärnfunktionen att fungera när man har en stor mössa av sten på sig, så dagen har mest gått åt till att titta på när andra pratar, eller ligga ner och försöka bli solbränd trots att himlen är grågrågrå. (Det går!)
Gjorde en kort avstickare till en närliggande loppis. Ett gammalt hotellannex i liten håla en aning norrut ska rivas och säljer allt. Med andra ord... skit. Förutom en helt gigantisk tavla på en 20-talskvinna, två jättesnygga skinnfåtöljer, fem likadana 50-talsbyråer och en ascool lampa. Tavlan blev jag helt kär i. Men... den är högre än mig. Och bredare än mig. Och tyngre än mig. Den är... enorm. Tokstor. Vet inte ens om jag skulle lyckas få in den genom dörren hemma. Men... så otroligt vacker. Så jag körde det gamla tricket "je får aga hem å ånka e schwäng" = "jag får åka hem och ånka en sväng" = "jag får åka hem och ångra att jag inte köpte den och kanske ändra mig och komma tillbaka igen och köpa den sen".
Och nu sitter jag här och ånkar. Och känner att det är tokstor risk att jag kommer hem med en ENORM tavla om en stund. Saker är till för att köpas, eller?
söndag, augusti 19, 2007
Hej jag heter Ozzy, jag gillar bånk. Tydligen.
Sista dagen idag på det jobbiga jobbet, aka slackerjobbet. Startat slackigt, slutat i kaos. Precis som förra sommaren. Jättesoft sommar. Till sista veckan då det kändes som om en mobb snart skulle attackera vårt boende. Satt här och fasade för fackeltåg à la Frankenstein. Men, som alltid så lugnar det ner sig efter några dagar.
De senaste dagarna har jag varit fett rädd för att åka på regelrätt bånk på jobbet. Mer än så kan jag nog inte av tystnadspliktsmässiga skäl yppa, men ibland kan man fanimig undra om det är så att jag på något sätt gillar bånk?
I början av mitt yrkesverksamma liv harvade jag på i diverse mataffärer. Lugnt, trevligt, med vissa avbrott för påtända rånare eller gnälliga kärringar som undrade om korven var färsk. (Vad tror de man ska svara på det? Nä, vi säljer bara gammal korv i den här affären.) Så småningom hamnade jag dock på en stor nöjespark i den underbara staden i väst, där jag jobbade med att skrämma skiten ur folk. Hysteriskt roligt. Och... hej vad bånk man fick. Oftast rädlsereaktioner, men ofta även demonstrationer av "jag är minsann en tuff och oskrämbar fyllefarbror med Tyrolerhatt, ska vi kela?". Höjdaren var den lugna 50-åriga kvinna som tittade på mig en stund, för att därefter ge mig en spark i solar plexus.
Så kan man ju inte hålla på hur länge som helst. Jag byter till något mjukare. Jag byter till lurvig grön dräkt och går omkring och vinkar och kramas hela dagarna.
Bånk. För barnen tror ju faktiskt att det är en nalle. Och de lite äldre ska visa att de faktiskt vet att det är nån innanför dräkten. Och fulla tanter drar en i öronen. Vilket gör svinont eftersom huvudet faktiskt sitter fast på huvudet. Och femton brasilianska gothia cupare gör high five. På hela kroppen.
Nä, jag tar nåt lugnare. Ett slackerjobb där man mest sitter och spelar Heroes of might and magic hela dagarna, med små avbrott för fiaspel eller yatzy med de boende. Någon enstaka gång hjälpa lite med matlagning, städ eller tvätt. Men oftast, slacking.
Tills man åker på bånk.
Nä, jag tar nåt lugnare. Jag blir... lärare. Öööö.
De senaste dagarna har jag varit fett rädd för att åka på regelrätt bånk på jobbet. Mer än så kan jag nog inte av tystnadspliktsmässiga skäl yppa, men ibland kan man fanimig undra om det är så att jag på något sätt gillar bånk?
I början av mitt yrkesverksamma liv harvade jag på i diverse mataffärer. Lugnt, trevligt, med vissa avbrott för påtända rånare eller gnälliga kärringar som undrade om korven var färsk. (Vad tror de man ska svara på det? Nä, vi säljer bara gammal korv i den här affären.) Så småningom hamnade jag dock på en stor nöjespark i den underbara staden i väst, där jag jobbade med att skrämma skiten ur folk. Hysteriskt roligt. Och... hej vad bånk man fick. Oftast rädlsereaktioner, men ofta även demonstrationer av "jag är minsann en tuff och oskrämbar fyllefarbror med Tyrolerhatt, ska vi kela?". Höjdaren var den lugna 50-åriga kvinna som tittade på mig en stund, för att därefter ge mig en spark i solar plexus.
Så kan man ju inte hålla på hur länge som helst. Jag byter till något mjukare. Jag byter till lurvig grön dräkt och går omkring och vinkar och kramas hela dagarna.
Bånk. För barnen tror ju faktiskt att det är en nalle. Och de lite äldre ska visa att de faktiskt vet att det är nån innanför dräkten. Och fulla tanter drar en i öronen. Vilket gör svinont eftersom huvudet faktiskt sitter fast på huvudet. Och femton brasilianska gothia cupare gör high five. På hela kroppen.
Nä, jag tar nåt lugnare. Ett slackerjobb där man mest sitter och spelar Heroes of might and magic hela dagarna, med små avbrott för fiaspel eller yatzy med de boende. Någon enstaka gång hjälpa lite med matlagning, städ eller tvätt. Men oftast, slacking.
Tills man åker på bånk.
Nä, jag tar nåt lugnare. Jag blir... lärare. Öööö.
fredag, augusti 17, 2007
Skåda, ett dansande UFO
Min käre bror skrev häromdagen om ett besök till monsters of rock. Ah, ljuva nostalgi, du är aldrig fel. Min ungdom kantades dock inte särdeles mycket av hårda band utan snarare av varianten slemmig pojktjusarsångare eller tuff förebild med strutbehå. Allt som skvalades i Kaj Kindvalls "Tracks" på lördagar spelades in, och den perfekta lördagen bestod av snask, serietidning och Kajs ljuva stämma.
Konserter bestod av diverse popband som uppträdde på diverse folkparker. Ellösparken. Hunneboparken. Lili & Sussie. Trance Dance. Falco.
Men så en dag frågade min kära vän Marina om jag ville följa med på Michael Jackson, hon hade fått två biljetter. Jag var 15, hon var 13. Minns inte hur vi tog oss dit, men vi skulle sova hos en kompis, och dan därpå skulle Marinas mamma hämta oss.
Otroligt rutinerade för att vara små tonåringsskvättar var vi på plats utanför Eriksberg redan vid tiosnåret på morgonen. Hamnade långt fram i kön. För det fanns bara en kö, och den var fet. Strålande solsken. Marina hade litet minimalt linne à la Maddona visar magen och minimala jeansshorts. Själv hade jag t-shirt och trasjeans, egenhändigt söndertrasade medelst sax, åka kana på berg och liknande trasexperiment.
Insläpp. Rusar. Enorm yta. Rusar. Flåsar. Rusar. Hamnar ungefär hur långt fram som helst. Sitter i timtal i stekande sol. Marina börjar bli mer och mer grillad. Ingen solskyddsfaktor. Klockan tre kliver Frank Di Leo, Michaels manager, in på scen för att kolla läget. Alla får spuck, tokrusar fram mot det enda kravallstaket som skiljer oss från scen. Jag rusar. Marina ropar "men Ozzy, din plånbok och dina glasögon!" och lyckas på något sätt rafsa med sig dem och ändå hamna bredvid mig.
Och där står vi. Packade som sillar är ett understatement. Det var... trångt. Nästan olidligt. 50 000 personer som trycker på bakifrån, eftersom detta var före den tid då man började dela av ytan med fler staket. Vi står där i fem timmar. Marinas ben kokar. Illröda. Fastklämda mellan ett antal främmande kroppar. Vacuumkänsla från höften och ner. Gnuggar rödbrända armar mot främmande armar.
Så kommer förbandet. Kim Wilde. Trycket blir helt olidligt. Jag pressar mig åt sidan. Marina står envist kvar. Till slut blir jag tokig på at man inte ser nånting där fram och går bak en bit. Ser hur bra som helst. Ensam, men tokglad.
Så kommer han Michael. Min första stora kändisspot. Och jag blir såld. Tokdansar. Ensam. Blir helt... frälst. You know I'm bad, I'm bad, you know it.
Hur jag och Marina lyckades hitta varandra efter konserten är ett mysterium, men det gjorde vi. Åkte hem till Kim, kompisen vi skulle sova över hos. Ringer på. Ingen öppnar. Knackar. Bankar. Ropar i brevlådan. Går ut och ringer från en telefonkiosk. Inget svar. Väntar i timmar. Till slut ger vi upp, ringer Marinas mor som får åka från Munkedal mitt i natten för att hämta oss som slitna ligger och vilar på varsin parkbänk utanför Liseberg.
Jag blev Michaelfrälst. Såg Michael på tv, led med honom. Stackarn, bara jag fick bli hans vän så skulle allt bli bra.
Yeah right.
Såg honom två gånger till live. Exakt samma show. Till och med inrepeterat gråtanfall. Duktig tomte.
Fast på nåt sätt känns det ändå fränt att ha sett honom. Vår tids största ufo.
Fast det fränaste av allt är nästan att andra gången jag såg honom så var Kriss Kross förband.
Konserter bestod av diverse popband som uppträdde på diverse folkparker. Ellösparken. Hunneboparken. Lili & Sussie. Trance Dance. Falco.
Men så en dag frågade min kära vän Marina om jag ville följa med på Michael Jackson, hon hade fått två biljetter. Jag var 15, hon var 13. Minns inte hur vi tog oss dit, men vi skulle sova hos en kompis, och dan därpå skulle Marinas mamma hämta oss.
Otroligt rutinerade för att vara små tonåringsskvättar var vi på plats utanför Eriksberg redan vid tiosnåret på morgonen. Hamnade långt fram i kön. För det fanns bara en kö, och den var fet. Strålande solsken. Marina hade litet minimalt linne à la Maddona visar magen och minimala jeansshorts. Själv hade jag t-shirt och trasjeans, egenhändigt söndertrasade medelst sax, åka kana på berg och liknande trasexperiment.
Insläpp. Rusar. Enorm yta. Rusar. Flåsar. Rusar. Hamnar ungefär hur långt fram som helst. Sitter i timtal i stekande sol. Marina börjar bli mer och mer grillad. Ingen solskyddsfaktor. Klockan tre kliver Frank Di Leo, Michaels manager, in på scen för att kolla läget. Alla får spuck, tokrusar fram mot det enda kravallstaket som skiljer oss från scen. Jag rusar. Marina ropar "men Ozzy, din plånbok och dina glasögon!" och lyckas på något sätt rafsa med sig dem och ändå hamna bredvid mig.
Och där står vi. Packade som sillar är ett understatement. Det var... trångt. Nästan olidligt. 50 000 personer som trycker på bakifrån, eftersom detta var före den tid då man började dela av ytan med fler staket. Vi står där i fem timmar. Marinas ben kokar. Illröda. Fastklämda mellan ett antal främmande kroppar. Vacuumkänsla från höften och ner. Gnuggar rödbrända armar mot främmande armar.
Så kommer förbandet. Kim Wilde. Trycket blir helt olidligt. Jag pressar mig åt sidan. Marina står envist kvar. Till slut blir jag tokig på at man inte ser nånting där fram och går bak en bit. Ser hur bra som helst. Ensam, men tokglad.
Så kommer han Michael. Min första stora kändisspot. Och jag blir såld. Tokdansar. Ensam. Blir helt... frälst. You know I'm bad, I'm bad, you know it.
Hur jag och Marina lyckades hitta varandra efter konserten är ett mysterium, men det gjorde vi. Åkte hem till Kim, kompisen vi skulle sova över hos. Ringer på. Ingen öppnar. Knackar. Bankar. Ropar i brevlådan. Går ut och ringer från en telefonkiosk. Inget svar. Väntar i timmar. Till slut ger vi upp, ringer Marinas mor som får åka från Munkedal mitt i natten för att hämta oss som slitna ligger och vilar på varsin parkbänk utanför Liseberg.
Jag blev Michaelfrälst. Såg Michael på tv, led med honom. Stackarn, bara jag fick bli hans vän så skulle allt bli bra.
Yeah right.
Såg honom två gånger till live. Exakt samma show. Till och med inrepeterat gråtanfall. Duktig tomte.
Fast på nåt sätt känns det ändå fränt att ha sett honom. Vår tids största ufo.
Fast det fränaste av allt är nästan att andra gången jag såg honom så var Kriss Kross förband.
onsdag, augusti 15, 2007
Väck med allt dål innan jag blir tok!
Det är lite tyst på Ozzyfronten just nu. För mitt jobb är för jävligt just nu. Och jag har tystnadsplikt, jävla skit, för jag vill bara ösa ur mig agg över hur vissa boende behandlar personalen. Och ösa hurra över andra boende iofs. Fast det dåliga har ofta en förmåga att vinna över det bra. Just nu är det fett fokus på dål.
Det blir ofta så. Dålet vinner över braet. Om någon gett dig en komplimang en dag och någon sagt något elakt, vilken kommentar minns du?
Åh vad det stör mig! Vill inte ta med mig jobbtankar hem, för jag får inte betalt för att sitta och grubbla över hur det ska gå att jobba nästa dag eller hur jag ska få den jävliga boenden att tagga ner och bete sig som folk. Vill inte ligga vaken på natten och grubbla över ett jobb som jag egentligen skiter i. Jag är ju bara semestervikarie, jag har tre dagar kvar på just det här stället och ingen blir gladare av att jag sitter hemma och mår dåligt när jag är ledig.
Försökte spela bort tankarna, döda lite monster. Gick ganska bra. Tills en kollega ringde och berättade hur läget var nu. Ännu värre. Tjoahadelittanlej.
Tre dagar kvar. Men just nu känns det som om det kommer bli de jävligaste på hela sommaren.
Det blir ofta så. Dålet vinner över braet. Om någon gett dig en komplimang en dag och någon sagt något elakt, vilken kommentar minns du?
Åh vad det stör mig! Vill inte ta med mig jobbtankar hem, för jag får inte betalt för att sitta och grubbla över hur det ska gå att jobba nästa dag eller hur jag ska få den jävliga boenden att tagga ner och bete sig som folk. Vill inte ligga vaken på natten och grubbla över ett jobb som jag egentligen skiter i. Jag är ju bara semestervikarie, jag har tre dagar kvar på just det här stället och ingen blir gladare av att jag sitter hemma och mår dåligt när jag är ledig.
Försökte spela bort tankarna, döda lite monster. Gick ganska bra. Tills en kollega ringde och berättade hur läget var nu. Ännu värre. Tjoahadelittanlej.
Tre dagar kvar. Men just nu känns det som om det kommer bli de jävligaste på hela sommaren.
måndag, augusti 13, 2007
JA!... NEJ!!!!
Meatloaf kommer till Sverige! Till... Stockholm. Röv. Jag KAN inte lägga en miljard på att åka till Stockholm för att se en avdankad köttfärslimpa.
Jag heter Ozzy. Jag är schkådeschpelare.
Sådärja. Då har man gjort radioteaterdebut då. Och käkat lunch i samma rum som Janne Josefsson. Och hämtat fika och fått veta att "där bakom hörnet sitter Christer-redaktionen". Fifan vad svårt jag hade att hålla mig från att rusa dit med tungan vid knäna och glooooooo och limma på allt och alla. För har man en bra radioröst måste man väl vara fantastisk va?
Ozzy, vad har du för radioröst? Jotack. Göteborgsk. Och polypsk. Det låter som om jag har en ob uppkörd i varje näsborre. Fast det var ganska skoj. Litet vadderat rum, hörlurar, mick med såndär puffskyddsplatta framför. Notställ för manus. Regissören och teknikern i annat rum. Ropar in "jättebra, ta det en gång till och betona det där." Och min polare, da regissör, var ju för jävla bra regissör. I alla fall för Ozzyskådisar. Och teknikern var världens softaste. Kände mig... trygg. Gött. Och Ozzy, när kommer detta sändas på radio ejenklien? Jadu, det vet man tydligen inte. Om ett halvår, om ett år... Whenever. Men pjäsen heter Lollo Larsson och är resultatet av nån manustävling tydligen.
Och sen var jag och kollade på skissen av min nya tatuering. Rajdidajjj den kommer bli asfin.
Och nu åskade det. Eller som vi säger på ön: De wa skaam, no e de ekran ôschk.
Och slutligen: Dagens band - Mustasch. Hooo så bra senaste skivan är.
Ozzy, vad har du för radioröst? Jotack. Göteborgsk. Och polypsk. Det låter som om jag har en ob uppkörd i varje näsborre. Fast det var ganska skoj. Litet vadderat rum, hörlurar, mick med såndär puffskyddsplatta framför. Notställ för manus. Regissören och teknikern i annat rum. Ropar in "jättebra, ta det en gång till och betona det där." Och min polare, da regissör, var ju för jävla bra regissör. I alla fall för Ozzyskådisar. Och teknikern var världens softaste. Kände mig... trygg. Gött. Och Ozzy, när kommer detta sändas på radio ejenklien? Jadu, det vet man tydligen inte. Om ett halvår, om ett år... Whenever. Men pjäsen heter Lollo Larsson och är resultatet av nån manustävling tydligen.
Och sen var jag och kollade på skissen av min nya tatuering. Rajdidajjj den kommer bli asfin.
Och nu åskade det. Eller som vi säger på ön: De wa skaam, no e de ekran ôschk.
Och slutligen: Dagens band - Mustasch. Hooo så bra senaste skivan är.
söndag, augusti 12, 2007
Wow - publikbetraktelse
Aaaaaaaaaaaajjjääää jag har så ont i hela kroppen! Och mina händer är helt sönderklappade, till slut kunde jag inte applådera. Försökte applådera med handlovarna. Gick inge bra. Ryggen paj av att stå en hel dag. Höften paj av tokhoppande. När jag kom hem hade jag så ont i händerna att jag inte kunde greppa saker. Duktig Ozzy.
Men shit vad det var värt det. Jag vill ha en dag till! Så mycket weird man får se på en festival. Underbart. Höjdpunkten av iakttagande av publik var nog Teddybears. Stod jättelångt fram på höger sida där det fanns hur mycket plats som helst trots att konserten var knökfull med folk. Bakom mig dansar en tjej. Tokdansar. Rör sig runt en yta på kanske 40 kvm. Och dansar in i mig. Och igen. Och igen. Ett tag tänker jag att hon kanske har något bisarrt sätt att stöta på folk, för hon liksom smeker sig förbi mig. Sen ser jag att hon är så galet tokfull. En kille dansar med henne, typ ringdans, hon rasar omkull rakt in i publikhavet. Upp igen. Tar två danssteg. Rasar ihop. Upp igen. Två danssteg, halkar omkring som en nyfödd kalv på plastmattan. Helt galet lealös. Ramlar ut i leran. Hela hon lerig. Hoppas hon tog sig hem helskinnad.
När jag ser henne vandra iväg ser jag i samma syn en herre, ålder kanske 45 som TOKDANSAR så tok som jag aldrig sett förr. Höga hopp, som om han ville stampa sönder plastmattan. Vet inte hur jag ska beskriva hans underbara skutt. Längdhopp fast med knäna utåt, uppåt. Helt i otakt. Bara tokhopp. Gul v-ringad vuxentröja, bermudashorts och platspåse i handen. Välkammad kontorsfrisyr. Humor!
Det är lite det som är charmen med att rocka själv. Man ser sånt. Man är inte lika fokuserad på sina kompisar, man kollar runt mer.
I fredags såg jag också en underbar syn under Hellacopters. Efter ett par låtar börjar regnet fullkomligen vräka ner. Framför mig står två tonårstjejer i superkorta shorts och små linnen. Den ena vill tokdansa. Den andra skäms lite. Och tycker det är lite jobbigt med regnet. Den första tokdansar. Åååå... folk som tokdansar! Den här tjejen tokdansade à la pornostajl med hjälp av höftsvängningar i total otakt och rufsande i sitt hår. Heeela tiden. Höftsvaj RUFS RUFS höftsvaj RUFS. Till slut tycker nog den andra tjejen att det ser rätt skoj ut att skita i ösregnet och tokdansa istället, så då kör hon också igång. Med dito höftsvaj/rumpvickning. Och rufsa håret. Fast lite generad också. Och efter ett tag är ju faktiskt håret plaskvått. Rufsningarna blir mer skvätt skvätt. Och jobbigt att försöka hålla sminket på plats. Försöker lite fiffligt torka bort alice cooper-looken. Fast de är ju tokiga och roliga. Kollar sig omkring. Dansar, lite generade. Det syns att de inte tycker det är så kul längre, men kan liksom inte med att sluta.
Det är svårt att vara snygg när man är plaskvåt.
Och, för ordningens skull: Lördagens
bästa: Moneybrother
besvikelse: Shout out louds
överraskning: Teddybears. Jag kunde varenda låt. "Oj, är det de som gjort den här... också". Och god damn it vilket drag. Och god damn it vad jag hade bästa platsen på hela konserten.
Men shit vad det var värt det. Jag vill ha en dag till! Så mycket weird man får se på en festival. Underbart. Höjdpunkten av iakttagande av publik var nog Teddybears. Stod jättelångt fram på höger sida där det fanns hur mycket plats som helst trots att konserten var knökfull med folk. Bakom mig dansar en tjej. Tokdansar. Rör sig runt en yta på kanske 40 kvm. Och dansar in i mig. Och igen. Och igen. Ett tag tänker jag att hon kanske har något bisarrt sätt att stöta på folk, för hon liksom smeker sig förbi mig. Sen ser jag att hon är så galet tokfull. En kille dansar med henne, typ ringdans, hon rasar omkull rakt in i publikhavet. Upp igen. Tar två danssteg. Rasar ihop. Upp igen. Två danssteg, halkar omkring som en nyfödd kalv på plastmattan. Helt galet lealös. Ramlar ut i leran. Hela hon lerig. Hoppas hon tog sig hem helskinnad.
När jag ser henne vandra iväg ser jag i samma syn en herre, ålder kanske 45 som TOKDANSAR så tok som jag aldrig sett förr. Höga hopp, som om han ville stampa sönder plastmattan. Vet inte hur jag ska beskriva hans underbara skutt. Längdhopp fast med knäna utåt, uppåt. Helt i otakt. Bara tokhopp. Gul v-ringad vuxentröja, bermudashorts och platspåse i handen. Välkammad kontorsfrisyr. Humor!
Det är lite det som är charmen med att rocka själv. Man ser sånt. Man är inte lika fokuserad på sina kompisar, man kollar runt mer.
I fredags såg jag också en underbar syn under Hellacopters. Efter ett par låtar börjar regnet fullkomligen vräka ner. Framför mig står två tonårstjejer i superkorta shorts och små linnen. Den ena vill tokdansa. Den andra skäms lite. Och tycker det är lite jobbigt med regnet. Den första tokdansar. Åååå... folk som tokdansar! Den här tjejen tokdansade à la pornostajl med hjälp av höftsvängningar i total otakt och rufsande i sitt hår. Heeela tiden. Höftsvaj RUFS RUFS höftsvaj RUFS. Till slut tycker nog den andra tjejen att det ser rätt skoj ut att skita i ösregnet och tokdansa istället, så då kör hon också igång. Med dito höftsvaj/rumpvickning. Och rufsa håret. Fast lite generad också. Och efter ett tag är ju faktiskt håret plaskvått. Rufsningarna blir mer skvätt skvätt. Och jobbigt att försöka hålla sminket på plats. Försöker lite fiffligt torka bort alice cooper-looken. Fast de är ju tokiga och roliga. Kollar sig omkring. Dansar, lite generade. Det syns att de inte tycker det är så kul längre, men kan liksom inte med att sluta.
Det är svårt att vara snygg när man är plaskvåt.
Och, för ordningens skull: Lördagens
bästa: Moneybrother
besvikelse: Shout out louds
överraskning: Teddybears. Jag kunde varenda låt. "Oj, är det de som gjort den här... också". Och god damn it vilket drag. Och god damn it vad jag hade bästa platsen på hela konserten.
lördag, augusti 11, 2007
WOW can I get an AMEN!
När jag berättade för folk att jag fått biljett till Way out west är mångas spontana reaktion "vem ska du gå med?".
Öööö... jag ska gå med... mig.
Det är något visst med att umgås med sig själv. Och vissa saker är faktiskt trevligare att göra med sig själv än tillsammans med andra. Shoppa kläder till exempel. Blir bara stressad av att ha andra som väntar på en eller som man måste vänta på, och som tycker saker om det man köper.
Att gå på konsert själv kan också vara en höjdare. För några år sedan kom ett av världens bästa band, Black Sabbath, till Stockholm. Ozzy köpte biljett. Utan att ens reflektera över om jag skulle fråga om nån annan ville följa med. Detta var innan strutluvans tid, den enda hårdrockare jag har i min bekantskapskrets.
Så jag gick på Sabbath. Själv. Blev skjutsad av polarna, avsläppt vid Globen. "Ha så skoj" "Ja mamma." Sen var det några timmar lycka. Nej. Extas. Utan att ha någon att dela det med. Men det gjorde inget. Det var så jävla fett ba.
Igår skulle dock Ria i Fittklubben gå på Wow så jag hade lite sällskap. Under en konsert. Sen tappade vi bort varandra och mobilmottagningen var i princip lika med noll. Så jag gick själv från Hellacopters och framåt. Och det var... gött! Det blev bara tråkigt en gång, det fanns inget jag ville se innan Manu Chao så jag gick och väntade nån timme eller två. Frös. Ont i höften. Ont i ryggen. Men vaffan. Skoj ändå. Och tokmycket snygga killar att glo på.
Och Manu... Jag säger bara det. Mikebike (kolla hans inlägg från i onsdags folks), du har missat något stort och essentiellt i livet. Manu rockar så överfett. Jag blev nästan kristen.
Det skojigaste med Manu är att han sjunger jäkla mycket på portugisiska. Och jag kan alla låtar. Tror jag. Hittepå-portugisiska. Det är fränt. Stå och vråla: Cadanedanåjåra. Dette altro lasjon. Typ. Undrar vad man sjunger? Låter det som svenske kocken på portugisiska eller sjunger man faktiskt nåt?
Kvällens stora, underbara överraskning: Eagles of death metal. SATAN SÅ FÖRBANNAT ÖVERJÄVLA BRAAAAAAA! Hur kan jag ha missat detta? För att citera sångaren: Can I get an Amen?
Fortsättning följer.
Öööö... jag ska gå med... mig.
Det är något visst med att umgås med sig själv. Och vissa saker är faktiskt trevligare att göra med sig själv än tillsammans med andra. Shoppa kläder till exempel. Blir bara stressad av att ha andra som väntar på en eller som man måste vänta på, och som tycker saker om det man köper.
Att gå på konsert själv kan också vara en höjdare. För några år sedan kom ett av världens bästa band, Black Sabbath, till Stockholm. Ozzy köpte biljett. Utan att ens reflektera över om jag skulle fråga om nån annan ville följa med. Detta var innan strutluvans tid, den enda hårdrockare jag har i min bekantskapskrets.
Så jag gick på Sabbath. Själv. Blev skjutsad av polarna, avsläppt vid Globen. "Ha så skoj" "Ja mamma." Sen var det några timmar lycka. Nej. Extas. Utan att ha någon att dela det med. Men det gjorde inget. Det var så jävla fett ba.
Igår skulle dock Ria i Fittklubben gå på Wow så jag hade lite sällskap. Under en konsert. Sen tappade vi bort varandra och mobilmottagningen var i princip lika med noll. Så jag gick själv från Hellacopters och framåt. Och det var... gött! Det blev bara tråkigt en gång, det fanns inget jag ville se innan Manu Chao så jag gick och väntade nån timme eller två. Frös. Ont i höften. Ont i ryggen. Men vaffan. Skoj ändå. Och tokmycket snygga killar att glo på.
Och Manu... Jag säger bara det. Mikebike (kolla hans inlägg från i onsdags folks), du har missat något stort och essentiellt i livet. Manu rockar så överfett. Jag blev nästan kristen.
Det skojigaste med Manu är att han sjunger jäkla mycket på portugisiska. Och jag kan alla låtar. Tror jag. Hittepå-portugisiska. Det är fränt. Stå och vråla: Cadanedanåjåra. Dette altro lasjon. Typ. Undrar vad man sjunger? Låter det som svenske kocken på portugisiska eller sjunger man faktiskt nåt?
Kvällens stora, underbara överraskning: Eagles of death metal. SATAN SÅ FÖRBANNAT ÖVERJÄVLA BRAAAAAAA! Hur kan jag ha missat detta? För att citera sångaren: Can I get an Amen?
Fortsättning följer.
torsdag, augusti 09, 2007
Första andra tredje boooomschackalack
Till ert förtret packade jag inte i öronen i is innan jag gick till jobbet igår.
Och vad gjorde jag på jobbet? Bjöd på en auktion på tradera, vilket jag aldrig tidigare gjort. För lagom till att jag fått veta att skatteåterbäringen var på väg fick jag också veta att Way out west är slutsålt. Sommarens stora mål, hägringen i fjärran. Poff. Försvann. FAN! Blocket. Tradera. Tradera!
Jag och min kollega, båda offer för stress-symptom i vanliga fall höll på att avlida av nervositet. Han satt på en stol vid sängen och svettades ymnigt, jag satt och klickade på uppdatera varannan sekund. Tre minuter innan sluttid bjöd någon över mig. Panikbjöd över. Och vann! Och inte jättemycket över ordinariepris heller, bara 550 spänn... ööö... JA skitmycket pengar men fy fan vad det ska bli kuuuuuuuuuul I don't give a shit jag har inte bränt en spänn på hela snålsommaren.
Så nu får jag gå på Way out west och se fantastiska Manu Chao som hela världen plötsligt verkar hata. Vad haver han gjort för ont?
Och sen ska jag spela in radioteater. Shit megahit.
Och vad gjorde jag på jobbet? Bjöd på en auktion på tradera, vilket jag aldrig tidigare gjort. För lagom till att jag fått veta att skatteåterbäringen var på väg fick jag också veta att Way out west är slutsålt. Sommarens stora mål, hägringen i fjärran. Poff. Försvann. FAN! Blocket. Tradera. Tradera!
Jag och min kollega, båda offer för stress-symptom i vanliga fall höll på att avlida av nervositet. Han satt på en stol vid sängen och svettades ymnigt, jag satt och klickade på uppdatera varannan sekund. Tre minuter innan sluttid bjöd någon över mig. Panikbjöd över. Och vann! Och inte jättemycket över ordinariepris heller, bara 550 spänn... ööö... JA skitmycket pengar men fy fan vad det ska bli kuuuuuuuuuul I don't give a shit jag har inte bränt en spänn på hela snålsommaren.
Så nu får jag gå på Way out west och se fantastiska Manu Chao som hela världen plötsligt verkar hata. Vad haver han gjort för ont?
Och sen ska jag spela in radioteater. Shit megahit.
onsdag, augusti 08, 2007
Kräftstjärt?
Igår var jag på Kärringön heeeeeela daaaaaaan.
Ligga på klippa, titta ut över öppet hav, kaffe, roligt sällskap. Det kan nog inte bli bättre tror jag.
Och hur mår du idag Ozzy? Jotack. Illröd.
Var? På ÖRONEN!
Jag glömde smörja in öronen.
Hur kyler man ner ett par öron? Helst skulle jag vilja meka ihop nåt slags ispåsar man kunde knyta runt dem. Snyggt. Hej alla utvecklingsstörda på jobbet, ska vi gå och handla med den helt normala habiliteringsOzzy?
Nästa vecka ska jag spela in radioteater. Shit post-it.
Ligga på klippa, titta ut över öppet hav, kaffe, roligt sällskap. Det kan nog inte bli bättre tror jag.
Och hur mår du idag Ozzy? Jotack. Illröd.
Var? På ÖRONEN!
Jag glömde smörja in öronen.
Hur kyler man ner ett par öron? Helst skulle jag vilja meka ihop nåt slags ispåsar man kunde knyta runt dem. Snyggt. Hej alla utvecklingsstörda på jobbet, ska vi gå och handla med den helt normala habiliteringsOzzy?
Nästa vecka ska jag spela in radioteater. Shit post-it.
måndag, augusti 06, 2007
Ich bin ein havskatt
Idag kommer finvädret!
Eller i alla fall... snart...? Just nu ligger det en vit hinna och döljer finvädret.
Jäla hinna. Men snart, snart kommer blåhimlen fram och då jävlar ska hela sommarens badloss tas igen.
Men, då kommer frågan.
Skall man duscha före eller efter stranden? (Saltvattenstranden alltså.) Eller både och?
För mig som är uppväxt på västkusten är saltvatten det självklara vattnet. Det självklara badstället är stranden. Blåsiga dagar med mulet ruskväder är förknippade med att gå i simskola och stå och huttra invirad i badrock. Vilket jag sa till Tant Johanna häromdagen.
"Jaja... Du gick i simskola i havet!"
"Ja, vaddå gör inte alla det?"
"Jag gick i simskola på Valhallabadet."
SIMSKOLA INOMHUS!!! Vad är det för lyx?! Shit vad konstigt. Vi lever i samma värld, ändå inte.
Sommarbad är också förknippat med akta dig för maneterna, akta dig för tången den vill vi inte sätta foten i för det känns läbbigt, brrrrr jag satte foten på en sandskädda, aj en krabbjävel bet mig i tån.
Bah jag får inte ihop nån knorr, nån poäng med det här inlägget. Jag har bara hav i huvet just nu. Men hur är er badkultur? Och Rim , hur fasicken badar man i Tokyo?
Eller i alla fall... snart...? Just nu ligger det en vit hinna och döljer finvädret.
Jäla hinna. Men snart, snart kommer blåhimlen fram och då jävlar ska hela sommarens badloss tas igen.
Men, då kommer frågan.
Skall man duscha före eller efter stranden? (Saltvattenstranden alltså.) Eller både och?
För mig som är uppväxt på västkusten är saltvatten det självklara vattnet. Det självklara badstället är stranden. Blåsiga dagar med mulet ruskväder är förknippade med att gå i simskola och stå och huttra invirad i badrock. Vilket jag sa till Tant Johanna häromdagen.
"Jaja... Du gick i simskola i havet!"
"Ja, vaddå gör inte alla det?"
"Jag gick i simskola på Valhallabadet."
SIMSKOLA INOMHUS!!! Vad är det för lyx?! Shit vad konstigt. Vi lever i samma värld, ändå inte.
Sommarbad är också förknippat med akta dig för maneterna, akta dig för tången den vill vi inte sätta foten i för det känns läbbigt, brrrrr jag satte foten på en sandskädda, aj en krabbjävel bet mig i tån.
Bah jag får inte ihop nån knorr, nån poäng med det här inlägget. Jag har bara hav i huvet just nu. Men hur är er badkultur? Och Rim , hur fasicken badar man i Tokyo?
söndag, augusti 05, 2007
Bästa titeln vore ett skrik av fasa
Idag pratade jag och Lindex om alla skräcker jag blivit av med. Hundskräcken. Berg och dalbaneåkarskräcken. Båtskräcken. Ta sprutaskräcken (tack för det fabbror tatueraren, alltid nåt bra du gjorde!).
Men några skräckar har jag inte blivit av med.
En är höjdskräcken. Den försöker jag idogt bli av med genom att åka/köra över Tjörnbron, titta över kanten vid bergssluttningar, cykla över Älvsborgsbron (fast det kommer jag ALDRIG mer göra fifan jag fick gå av cykeln och leda den samtidigt som jag höll mig krampaktigt i nåt, minns inte vad, samtidigt som Lisa talade lugnande ord till mig samtidigt som hon nog hade svårt för att hålla sig för fniss för jag såg nog rätt komisk ut och nu när vi ändå pratar om Lisa så brukar ju hon läsa bloggen ibland hallå Lisa hur är läget länge sen vet du att Matilda ska bli mamma?! end sidospår).
Den andra är mörkerskräcken. Den försöker jag också idogt att bli av med genom att sova med lampan släckt varje natt. Vilket går ganska lätt när man befinner sig i o-skräckfilmsliknande miljöer typ sunkiga studentlägan jag bor i. Andra gånger är det svårare. Ensam på övervåning i mamsens hus, formerly owned by avlidna släktingar, inte en gatlykta så långt ögat når. Släcker man lampan så blir det... kolsvart. Man ser inte ett jäkla jota. Och en knakning eller två i trätrappen, och man är torsk. Nu kommer mördarna! Eller Nu kommer spökena!
Mest rädd av allt är jag för att någon ska dra i täcket, jag ska titta upp, och där sitter någon (Johannes Brost!) och skrattar ett hest skratt.
Varför just Johannes Brost?
Minns ni filmen Besökarna? Kjell Bergqvist och Lena Endré köper hus med fett med spöken i. Johannes Brost kommer dit och letar spöken med hjälp av diverse manicker. "Menar du att du kan se dem röra sig... runnnnt såhär...?" Sen dör han spökdöden, och när Lena åkt ifrån spökhuset för att Kjell blivit koko av allt spökeri och Kjell sitter i klistret rejält och behöver räddas kommer Mr Brost och spökar för Lena. Drar av henne täcket och sitter på sängkanten och skrattar sitt hesa skratt.
DET
är jag livrädd för. Fortfarande.
Så, jag försöker utmana mig själv för att bli av med mörkerrädslan. Just nu är ett bra exempel. Jag sitter helt ensam i ett helt mörkt hus formerly owned by avlidna släktingar och hör konstiga ljud. Mamsen sova i enslig gård. Endast Ozzy är vaken.
Och Ozzy är skiträdd.
Men några skräckar har jag inte blivit av med.
En är höjdskräcken. Den försöker jag idogt bli av med genom att åka/köra över Tjörnbron, titta över kanten vid bergssluttningar, cykla över Älvsborgsbron (fast det kommer jag ALDRIG mer göra fifan jag fick gå av cykeln och leda den samtidigt som jag höll mig krampaktigt i nåt, minns inte vad, samtidigt som Lisa talade lugnande ord till mig samtidigt som hon nog hade svårt för att hålla sig för fniss för jag såg nog rätt komisk ut och nu när vi ändå pratar om Lisa så brukar ju hon läsa bloggen ibland hallå Lisa hur är läget länge sen vet du att Matilda ska bli mamma?! end sidospår).
Den andra är mörkerskräcken. Den försöker jag också idogt att bli av med genom att sova med lampan släckt varje natt. Vilket går ganska lätt när man befinner sig i o-skräckfilmsliknande miljöer typ sunkiga studentlägan jag bor i. Andra gånger är det svårare. Ensam på övervåning i mamsens hus, formerly owned by avlidna släktingar, inte en gatlykta så långt ögat når. Släcker man lampan så blir det... kolsvart. Man ser inte ett jäkla jota. Och en knakning eller två i trätrappen, och man är torsk. Nu kommer mördarna! Eller Nu kommer spökena!
Mest rädd av allt är jag för att någon ska dra i täcket, jag ska titta upp, och där sitter någon (Johannes Brost!) och skrattar ett hest skratt.
Varför just Johannes Brost?
Minns ni filmen Besökarna? Kjell Bergqvist och Lena Endré köper hus med fett med spöken i. Johannes Brost kommer dit och letar spöken med hjälp av diverse manicker. "Menar du att du kan se dem röra sig... runnnnt såhär...?" Sen dör han spökdöden, och när Lena åkt ifrån spökhuset för att Kjell blivit koko av allt spökeri och Kjell sitter i klistret rejält och behöver räddas kommer Mr Brost och spökar för Lena. Drar av henne täcket och sitter på sängkanten och skrattar sitt hesa skratt.
DET
är jag livrädd för. Fortfarande.
Så, jag försöker utmana mig själv för att bli av med mörkerrädslan. Just nu är ett bra exempel. Jag sitter helt ensam i ett helt mörkt hus formerly owned by avlidna släktingar och hör konstiga ljud. Mamsen sova i enslig gård. Endast Ozzy är vaken.
Och Ozzy är skiträdd.
lördag, augusti 04, 2007
Härmed döper jag dig till...
Av någon märklig anledning kan jag inte logga in på blogspot på jobbdatorn. Vilket är miket störigt, för det är där jag får den mesta inspirationen, mycket beroende på att jag gör fukin' ingenting där. Sitter och glor framför en dator eller tv, med små avbrott för fiaspel eller insulinsprutning.
Men nu har jag löst problemet. Mailinlägg. Skriver ett inlägg i ett mail som jag mailar till mig själv och kan lägga in när jag kommer hem. Hurra!
Fan vad intressant, skriv upp det nu. Ozzy mailar sina inlägg till sig själv.
Sitter och harvar mig igenom Lenas bloggroll och filosoferar lite över internetnick och bloggalias. Ibland tänker man fan vilket bra. Förbrytaransikte. Sexfingerprosten. Jag förstår inte något av dem, men det låter roligt. Mitt eget nick är en mix av mitt jobb och mitt nick irl. (Vaddå du är väl frökenstudent? Ja, men även clown. Sug på den, ni som inte visste det.) Så jag tycker att mitt halvtöntiga nick ändå är motiverat. Sen finns det vackra nick/namn. Yellow tokyo . Vandrar vild . Vackra. Säger något. Sen finns det finurliga. Salt - så blir det mycket godare, min käre brors blogg om mat. Så bra att andra snor det.
Sen finns det bottennappen. Bottennappen ses oftast på diverse datingsajter, men förekommer även inom bloggvärlden.
Bottennapp numero ett: Skapa ett nick som innehåller mat. Citronmuffin (skriver om snyggliv och foto!?) Cheddar pop. Ok, ni gillar att äta muffins och ostpopcorn. Vad... fränt... Och vad vill man säga till en eventuellt framtida partner om man väljer ett matnick på en dejtingsajt? Jag definierar mig själv som ett ostpopcorn. Eller jag äter sjukt mycket ostpopcorn. Mmm vad sugen jag blev på att skriva till honom/henne, han äter ju tokmycket ostpopcorn, vi måste ha så mycket gemensamt!
Bottennapp numero två: Översätt nåt menlöst svenskt till engelska, avsluta gärna med boy. Digitalboy. Carlover. Är det fränt med engelska? Hade det inte varit fränare på svenska? Digitalpojken. Mycket mer tilltalande.
Men ibland blir man faktiskt lite förvånad. Skitdåliga bloggnamn döljer en skitbra blogg. Till exempel min.
Men nu har jag löst problemet. Mailinlägg. Skriver ett inlägg i ett mail som jag mailar till mig själv och kan lägga in när jag kommer hem. Hurra!
Fan vad intressant, skriv upp det nu. Ozzy mailar sina inlägg till sig själv.
Sitter och harvar mig igenom Lenas bloggroll och filosoferar lite över internetnick och bloggalias. Ibland tänker man fan vilket bra. Förbrytaransikte. Sexfingerprosten. Jag förstår inte något av dem, men det låter roligt. Mitt eget nick är en mix av mitt jobb och mitt nick irl. (Vaddå du är väl frökenstudent? Ja, men även clown. Sug på den, ni som inte visste det.) Så jag tycker att mitt halvtöntiga nick ändå är motiverat. Sen finns det vackra nick/namn. Yellow tokyo . Vandrar vild . Vackra. Säger något. Sen finns det finurliga. Salt - så blir det mycket godare, min käre brors blogg om mat. Så bra att andra snor det.
Sen finns det bottennappen. Bottennappen ses oftast på diverse datingsajter, men förekommer även inom bloggvärlden.
Bottennapp numero ett: Skapa ett nick som innehåller mat. Citronmuffin (skriver om snyggliv och foto!?) Cheddar pop. Ok, ni gillar att äta muffins och ostpopcorn. Vad... fränt... Och vad vill man säga till en eventuellt framtida partner om man väljer ett matnick på en dejtingsajt? Jag definierar mig själv som ett ostpopcorn. Eller jag äter sjukt mycket ostpopcorn. Mmm vad sugen jag blev på att skriva till honom/henne, han äter ju tokmycket ostpopcorn, vi måste ha så mycket gemensamt!
Bottennapp numero två: Översätt nåt menlöst svenskt till engelska, avsluta gärna med boy. Digitalboy. Carlover. Är det fränt med engelska? Hade det inte varit fränare på svenska? Digitalpojken. Mycket mer tilltalande.
Men ibland blir man faktiskt lite förvånad. Skitdåliga bloggnamn döljer en skitbra blogg. Till exempel min.
torsdag, augusti 02, 2007
Leva nu vs verklighetsflykt
Ibland säger jag tydligen kloka saker. Häromdagen kommenterade jag iLintins blogg att hon borde sluta tänka framåt, sluta tänka bakåt, börja tänka nu. Nu gör jag detta, det känns såhär (oftast gött faktiskt!) istället för men om jag gör så så kanske det blir så och då blir det så och oj vad bajsigt det blir då.
Kloka ord från fjortis-Ozzy.
Så, vad gör jag nu? Jag sitter vid en liten laptop på en ö på Västkusten, dalen utanför kantad av några svajande björkar. Dalen fylld av svajande gräs. Ögonen FETT FULLA MED KLIIIIIIIIIIIIIIII!
Och det var lite det här jag ville komma till. Jag tror faktiskt aldrig att jag gnällt över det här tidigare, inte ens när jag vid tolv års ålder fick veta att jag var sjukt allergisk mot min livskamrat, katten Henrik aka Sularn, som sedan levde 15 år till och jag fick katt-klapparåterfall och inte kunde låta bli att gosa med och atjo atjo kli kli kli kli, men nu har jag nått något slags punkt där det inte går längre.
FY HELVETE VAD DET ÄR JOBBIGT MED ALLERGIIIIIIIIIII! Ni människor som inte lider av tok-pollenallergi, gnäll aldrig mer. Gnäll inte för något. Det finns inget värre i hela världen. (Obs, inläs ironin. Cancer är mycket värre. Narkotikaberoende. Svält. Men vaffan det är synd om mig för helvete.)
Ofta kommenterar mina kompisar när jag sitter med ögon röda som stoppljus och noll luftinsläppp genom näsan att shit vad jobbigt att vara allergisk. Va, vaddå svarar oftast jag. För jag är så van. Vid att alltid ha kli i näsan. Alltid låta som om jag har en ob uppkörd i varje näsborre. Ligga vaken på nätterna och undra om jag håller på att bli kanonförkyld. Jag tänker liksom inte på det.
Men i sommar har jag tänkt på det. Ungefär hela tiden. Cortisonspruta. Skitstarka piller också. Och jag kliar fan sönder mig. Undrar hur mycket ögon pallar att man gnuggar dem innan de trillar ut. Torkar ihop. Exploderar.
Har utvecklat lite olika klitekniker också för att komma åt ställena det kliar på. Ögonen gnuggar man först som fan, sedan drar man i ögonfransarna, drar ögonlocken åt sidan liksom. Sen säger man ccccchhhh så det rasslar i halsen. Sen sätter man fingrarna strax framför öronen och bånkar runt som fan. Har man tur når man kliet som är någonstans i gången mellan örat och käften. Fatta. Mitt i huvet liksom. Inne i.
Jag är också allergisk mot myggbett. Just nu har jag ett skitstort på vänster knä efter koj-lekandet med syskonbarnet häromdagen. Det är ungefär en dm i diameter, knallvarmt och gör ont när jag kliar på det. När jag var liten fick jag ett litet myggbett på fingret så hela handen svullnade upp, har för mig att det var svullet ända upp till armbågen. Och hela svullnaden kliade. Och var kokhet. Fast jag minns att jag tyckte det var mest skojigt att handen såg ut som en ballong.
Och det är här min poäng kommer. Om jag hade levt så mycket i nuet som jag predikar så hade jag blivit tokig. Vad gör jag "detta" hur känns det "det kliaaaaaaar".
Så nu tänker jag fortsätta fly nuet en stund. Sätta mig i den mjuka soffan och döda monster med en kopp kaffe vid sidan. Hurra för verklighetsflykt!
Dagens skojigaste ord är för övrigt klåda. Hur låter det?
Kloka ord från fjortis-Ozzy.
Så, vad gör jag nu? Jag sitter vid en liten laptop på en ö på Västkusten, dalen utanför kantad av några svajande björkar. Dalen fylld av svajande gräs. Ögonen FETT FULLA MED KLIIIIIIIIIIIIIIII!
Och det var lite det här jag ville komma till. Jag tror faktiskt aldrig att jag gnällt över det här tidigare, inte ens när jag vid tolv års ålder fick veta att jag var sjukt allergisk mot min livskamrat, katten Henrik aka Sularn, som sedan levde 15 år till och jag fick katt-klapparåterfall och inte kunde låta bli att gosa med och atjo atjo kli kli kli kli, men nu har jag nått något slags punkt där det inte går längre.
FY HELVETE VAD DET ÄR JOBBIGT MED ALLERGIIIIIIIIIII! Ni människor som inte lider av tok-pollenallergi, gnäll aldrig mer. Gnäll inte för något. Det finns inget värre i hela världen. (Obs, inläs ironin. Cancer är mycket värre. Narkotikaberoende. Svält. Men vaffan det är synd om mig för helvete.)
Ofta kommenterar mina kompisar när jag sitter med ögon röda som stoppljus och noll luftinsläppp genom näsan att shit vad jobbigt att vara allergisk. Va, vaddå svarar oftast jag. För jag är så van. Vid att alltid ha kli i näsan. Alltid låta som om jag har en ob uppkörd i varje näsborre. Ligga vaken på nätterna och undra om jag håller på att bli kanonförkyld. Jag tänker liksom inte på det.
Men i sommar har jag tänkt på det. Ungefär hela tiden. Cortisonspruta. Skitstarka piller också. Och jag kliar fan sönder mig. Undrar hur mycket ögon pallar att man gnuggar dem innan de trillar ut. Torkar ihop. Exploderar.
Har utvecklat lite olika klitekniker också för att komma åt ställena det kliar på. Ögonen gnuggar man först som fan, sedan drar man i ögonfransarna, drar ögonlocken åt sidan liksom. Sen säger man ccccchhhh så det rasslar i halsen. Sen sätter man fingrarna strax framför öronen och bånkar runt som fan. Har man tur når man kliet som är någonstans i gången mellan örat och käften. Fatta. Mitt i huvet liksom. Inne i.
Jag är också allergisk mot myggbett. Just nu har jag ett skitstort på vänster knä efter koj-lekandet med syskonbarnet häromdagen. Det är ungefär en dm i diameter, knallvarmt och gör ont när jag kliar på det. När jag var liten fick jag ett litet myggbett på fingret så hela handen svullnade upp, har för mig att det var svullet ända upp till armbågen. Och hela svullnaden kliade. Och var kokhet. Fast jag minns att jag tyckte det var mest skojigt att handen såg ut som en ballong.
Och det är här min poäng kommer. Om jag hade levt så mycket i nuet som jag predikar så hade jag blivit tokig. Vad gör jag "detta" hur känns det "det kliaaaaaaar".
Så nu tänker jag fortsätta fly nuet en stund. Sätta mig i den mjuka soffan och döda monster med en kopp kaffe vid sidan. Hurra för verklighetsflykt!
Dagens skojigaste ord är för övrigt klåda. Hur låter det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
