Leva nu vs verklighetsflykt

Ibland säger jag tydligen kloka saker. Häromdagen kommenterade jag iLintins blogg att hon borde sluta tänka framåt, sluta tänka bakåt, börja tänka nu. Nu gör jag detta, det känns såhär (oftast gött faktiskt!) istället för men om jag gör så så kanske det blir så och då blir det så och oj vad bajsigt det blir då.

Kloka ord från fjortis-Ozzy.

Så, vad gör jag nu? Jag sitter vid en liten laptop på en ö på Västkusten, dalen utanför kantad av några svajande björkar. Dalen fylld av svajande gräs. Ögonen FETT FULLA MED KLIIIIIIIIIIIIIIII!

Och det var lite det här jag ville komma till. Jag tror faktiskt aldrig att jag gnällt över det här tidigare, inte ens när jag vid tolv års ålder fick veta att jag var sjukt allergisk mot min livskamrat, katten Henrik aka Sularn, som sedan levde 15 år till och jag fick katt-klapparåterfall och inte kunde låta bli att gosa med och atjo atjo kli kli kli kli, men nu har jag nått något slags punkt där det inte går längre.

FY HELVETE VAD DET ÄR JOBBIGT MED ALLERGIIIIIIIIIII! Ni människor som inte lider av tok-pollenallergi, gnäll aldrig mer. Gnäll inte för något. Det finns inget värre i hela världen. (Obs, inläs ironin. Cancer är mycket värre. Narkotikaberoende. Svält. Men vaffan det är synd om mig för helvete.)

Ofta kommenterar mina kompisar när jag sitter med ögon röda som stoppljus och noll luftinsläppp genom näsan att shit vad jobbigt att vara allergisk. Va, vaddå svarar oftast jag. För jag är så van. Vid att alltid ha kli i näsan. Alltid låta som om jag har en ob uppkörd i varje näsborre. Ligga vaken på nätterna och undra om jag håller på att bli kanonförkyld. Jag tänker liksom inte på det.

Men i sommar har jag tänkt på det. Ungefär hela tiden. Cortisonspruta. Skitstarka piller också. Och jag kliar fan sönder mig. Undrar hur mycket ögon pallar att man gnuggar dem innan de trillar ut. Torkar ihop. Exploderar.

Har utvecklat lite olika klitekniker också för att komma åt ställena det kliar på. Ögonen gnuggar man först som fan, sedan drar man i ögonfransarna, drar ögonlocken åt sidan liksom. Sen säger man ccccchhhh så det rasslar i halsen. Sen sätter man fingrarna strax framför öronen och bånkar runt som fan. Har man tur når man kliet som är någonstans i gången mellan örat och käften. Fatta. Mitt i huvet liksom. Inne i.

Jag är också allergisk mot myggbett. Just nu har jag ett skitstort på vänster knä efter koj-lekandet med syskonbarnet häromdagen. Det är ungefär en dm i diameter, knallvarmt och gör ont när jag kliar på det. När jag var liten fick jag ett litet myggbett på fingret så hela handen svullnade upp, har för mig att det var svullet ända upp till armbågen. Och hela svullnaden kliade. Och var kokhet. Fast jag minns att jag tyckte det var mest skojigt att handen såg ut som en ballong.

Och det är här min poäng kommer. Om jag hade levt så mycket i nuet som jag predikar så hade jag blivit tokig. Vad gör jag "detta" hur känns det "det kliaaaaaaar".

Så nu tänker jag fortsätta fly nuet en stund. Sätta mig i den mjuka soffan och döda monster med en kopp kaffe vid sidan. Hurra för verklighetsflykt!

Dagens skojigaste ord är för övrigt klåda. Hur låter det?

---