söndag, augusti 05, 2007

Bästa titeln vore ett skrik av fasa

Idag pratade jag och Lindex om alla skräcker jag blivit av med. Hundskräcken. Berg och dalbaneåkarskräcken. Båtskräcken. Ta sprutaskräcken (tack för det fabbror tatueraren, alltid nåt bra du gjorde!).

Men några skräckar har jag inte blivit av med.

En är höjdskräcken. Den försöker jag idogt bli av med genom att åka/köra över Tjörnbron, titta över kanten vid bergssluttningar, cykla över Älvsborgsbron (fast det kommer jag ALDRIG mer göra fifan jag fick gå av cykeln och leda den samtidigt som jag höll mig krampaktigt i nåt, minns inte vad, samtidigt som Lisa talade lugnande ord till mig samtidigt som hon nog hade svårt för att hålla sig för fniss för jag såg nog rätt komisk ut och nu när vi ändå pratar om Lisa så brukar ju hon läsa bloggen ibland hallå Lisa hur är läget länge sen vet du att Matilda ska bli mamma?! end sidospår).

Den andra är mörkerskräcken. Den försöker jag också idogt att bli av med genom att sova med lampan släckt varje natt. Vilket går ganska lätt när man befinner sig i o-skräckfilmsliknande miljöer typ sunkiga studentlägan jag bor i. Andra gånger är det svårare. Ensam på övervåning i mamsens hus, formerly owned by avlidna släktingar, inte en gatlykta så långt ögat når. Släcker man lampan så blir det... kolsvart. Man ser inte ett jäkla jota. Och en knakning eller två i trätrappen, och man är torsk. Nu kommer mördarna! Eller Nu kommer spökena!

Mest rädd av allt är jag för att någon ska dra i täcket, jag ska titta upp, och där sitter någon (Johannes Brost!) och skrattar ett hest skratt.

Varför just Johannes Brost?

Minns ni filmen Besökarna? Kjell Bergqvist och Lena Endré köper hus med fett med spöken i. Johannes Brost kommer dit och letar spöken med hjälp av diverse manicker. "Menar du att du kan se dem röra sig... runnnnt såhär...?" Sen dör han spökdöden, och när Lena åkt ifrån spökhuset för att Kjell blivit koko av allt spökeri och Kjell sitter i klistret rejält och behöver räddas kommer Mr Brost och spökar för Lena. Drar av henne täcket och sitter på sängkanten och skrattar sitt hesa skratt.

DET

är jag livrädd för. Fortfarande.

Så, jag försöker utmana mig själv för att bli av med mörkerrädslan. Just nu är ett bra exempel. Jag sitter helt ensam i ett helt mörkt hus formerly owned by avlidna släktingar och hör konstiga ljud. Mamsen sova i enslig gård. Endast Ozzy är vaken.

Och Ozzy är skiträdd.


6 kommentarer:

vickan sa...

det verkar som om vi lider av samma fobier! sover alltid med lampa, annars ser jag i syner och ligger och skakar av skräck!

Höjdfobien är lika stark. T.ex I Paris skulle jag promt upp i Eifeltornet ( efter at ha gråtit lite först), och tog trapporna upp till första våningen. Jag svimmade 2 ggr, men jag tog mej upp till andra våningen efter 2 timmar iaf. word!
höjdskräcken o uppskjutet på Liseberg? No way... gråter om mina kompisar åker dom, fullkomligt övertygad om att den kommer gå sönder o att dom faller.

så det så :)

Rim of the World sa...

Ja, vad är det i en själv som får en att skrämma skiten ur sig? Jag kan också, när det lämpar sig, sitta och hetsa upp mig själv tills adrenalinet flödar, hjärtat håller på och pumpa ut ur bröstet och jag är övertygad om att jag inte kommer överleva natten, alt. aldrig sova igen...

vandrarvild sa...

ååh, men jag sa ju att du inte skulle börja tänka på sånt! hade jag inte jobbat idag hade jag suttit kvar och pratat med dig mer och vi hade dragit igång värsta spöksnacket och skrämt upp varandra så mkt att jag varit tvungen att sova på soffan med teven och alla lamporna på...

MEn, har du tänkt på det här: om det nu är släktingar som stökar runt i huset vill de nog bara att du ska veta att de är där, och eftersom du är den som reagerar mest på det de gör så försöker de ju tills du erkänner dem. Så prata med dem istället, be dem att inte svara, och säg att de skrämmer dig, och att de inte behöver göra det för du vet ju att de är där....
MIn vän Z sa att man är ett ljus i mörker så snart man öppnat sig så mkt att man märker av närvaro och man måste skydda sig. KÄnns det bättre så be om beskydd när du ska sova.

berättade jag att jag sov på en plats en gång och fotänden på min säng lyftes upp en bra bit medan jag låg i den? så jag tände lampan, såg ingen där, såklart, och sa sen högt att jag inte kunde se dem "Men jag vet att du är där. Jag ska bara sova här en natt sen ska jag vidare". Sen fick jag sova lugnt, men jag kände hela tiden att nån satt i en stol vid fotänden..... Well, det spökade rätt bra i det huset, på ovanvåningen, kontoret, fanns en flicka som dött av nån lungsjuka och sprang runt där i nattlinne och undrade varför folk hon inte kände kom upp till hennes och systerns sovrum och "var är min mamma".
fan, ibland vill jag hellre inget veta.... en del(levande) man möter på stan får man ont i magen av, andra har det skrivit över hela kroppen att de behöver gråta och en del döljer så mkt att de hotar att sprängas. jag tror jag börjar med bilgolingovarianten snart.

själv är jag varken höjd- eller mörkerrädd. jag är den som står på kanten av stupet för att kolla hur långt det är ner.

jag var SKITSKRAJ för Besökarna och vågar inte se den nu heller fastän den var rätt lam sist jag såg den men det är ngt med den som gör mig helt stel...

vandrarvild sa...

och vill du bli ännu mer rädd för spöken som kommer i ens säng ska du se Ju On eller den amerikanske versionen "the grudge"(asiatiska skräckfilmer är alltid alltid bättre än am.kopior) för där gör de det knarrande halsljudet och kommer upp under täcket från fotänden och dyker upp PRECIS intill ansiktet... GAAAAAAAAAAAAAAAH!!!! FAN FAN FAN SÅ LÄSKIGT!!

Ozzy sa...

Vickan: Jag mådde illa när jag stod nedanför Eiffeltornet och tittade upp. Skräck. Åkte Lisebergstornet en gång för att bota höjdskräcken. Det slutade med att jag slog en kompis på käften.

Rim: Nåt slags självplågerifaiblesse måste det ju vara.

VV: Jag undviker spökfilmer så gott jag kan.

Ozzy sa...

VV: Dessutom är det ju inte spökena som skräms, det är jag själv som skräms. Läs Rims kommentar. Sån e jag.