fredag, maj 02, 2008

Hej jag heter Ozzy och praoar som handikappad

Jag börjar verkligen förstå människor med kronisk smärta som blir vresiga. För finns det något mer frustrerande än att tillbringa hela dagen med att försöka hitta en bekväm ställning att sitta eller ligga på som inte gör ont? Och finns det något mer frustrerande än att inte kunna klara sig själv? Att inte ens kunna köra en bil dit man ska eller gå till affären och köpa det man vill ha?

Klart man kan be kompisar om hjälp, eller om man är gammal eller förtidspensionär - få någon typ av hemhjälp som kan fixa sånt där. Men det är ju inte alltid man är stolt över sina inköp. Säg att man är sugen på att ha en hel svullardag. Ska man skicka iväg sin hemhjälp med en shoppinglista där det står “en gigantisk chokladkaka, en balja skitonyttig glass, en jättepåse chips, massa läsk, en rulltårta…”? Eller om man brukar läsa p-tidningar? “Två paket cigg och två p-tidningar”.

Obs. Detta inlägg är helt hypotetiskt. Jag läser inte p-tidningar. Finns inga för tjejer värda namnet. (Inte för att jag gjort någon djupdykning i ämnet, men ändå.) Jag dricker sällan läsk, äter sällan chips. Fast en balja glass kan slinka ner då och då. Och då vill jag att inte en jävel ska bry sig om att jag trycker i mig det. Men om man är handlingsförlamad av smärta eller smärtstillande så måste man våga visa andra människor allt.

När jag låg på sjukhuset i förriga veckan så låg det en dam bredvid mig som hade legat där lääänge verkade det som. Nåt tjall med foten. Kunde inte gå. Åkte rullstol, och man kunde se att hon inte var van vid att ta sig fram på det sättet. Så hörde jag att hon viskade något till sköterskorna. Fem minuter senare drogs förhängena för, tyst en liten stund, och sen spred sig doften.

Av bajs.

I hela salen.

Hon låg på andra sidan skynket och la en liten lök.

Och jag hörde på hennes kommentarer till sköterskorna hur otroligt pinsamt och jobbigt hon tyckte att det var. Viskande kommentarer.

Stackars människa. Inte ens kunna bajja ifred. FAST, det kanske är bättre än att inte kunna bajja alls. *förf. erf.*

Ikväll ska jag åka ungefär två kilometer och träffa gänget. Jag kan inte ta mig dit och hem själv. Eller KAN kan jag väl, men risken är stor att någon dör på vägen. Jag är helt hög på piller. Så mamma ska köra mig dit och Lindex hem.

Säger som jag gjorde när jag var liten; JA KANN SÄLLV!

Fast… jag kann inte sällv. Och det suger bäver.


1 kommentar:

Anonym sa...

På organet.se kan man också läsa om sådana här upplevelser. Gå dit och njut av galenskapen.