Gänget och jag

Facebook. Ett mail i inboxen. “Hallå gänget, ska vi dra till Herräng i år eller?”

Jag har ett dansgäng. Hurra!

Sen fittklubbens splittrande (två fittor har flytt från gbg, en ligger på sjukhus och en läser gympa och har inte tid. Kvar är jag och Maria, en ledsen spillra av forna glansdagar) har jag verkligen saknat ett gäng. Gäng är fan viktigt! Ett skyddsnät att studsa ner i när man trillar av linan man balanserar fram på i livet.

När jag var två år gammal flyttade vi tillbaka till ön där min mamma växte upp. Villaområde. Kvarter. Stor vändplan. Och minst två ungar i varje hus. Vilket gäng! Två tjejer lika gamla som mig, en tjej som var massa år äldre - förebilden vars kläder man fick ärva, de två brollorna längst ner som man blev kär i då och då… Om man nu vet vad kärlek är som femåring. Alltid fanns det någon att leka med. Hela vändplanen var full med ungar som spelade bandy, lekte taxi med sina stödhjulade cyklar eller bollen i burken.

När jag var sex år flyttade vi. Gänget försvann. På det nya stället - bonnhålan - var det stendött på vintern. Sommartid drällde det in sommargäster - men ingen gängkänsla. Jag hängde mest med Anneli och Marika, två jämnåriga sommargästtjejer en bit bort. På vintern fick jag skapa mitt eget gäng. Det bodde i brunnen utanför. Minns att jag kastade ner lite jord i den och sa något mystiskt, och vips så fanns de där. Lilla trollet med svamphatt. Vackra prinsessan. Resten av gänget minns jag inte. Men de var mina lekkompisar ända tills jag blev så gammal att fantasin inte riktigt räckte till.

I slutet av högstadiet kom nästa gäng. Hälften av tjejerna i klassen - de som bodde med max tre kilometers omkrets. Förutom Yllet som bodde på andra sidan jordklotet. 40 minuter på moppe. Men hon hängde på. Hennes aptrimmade moppe tog henne snabbt bort till oss. Så fort det var nåt på g så drog vi iväg - gänget. Jag, Cicci, Madde, Yllet, Kattis, Anna-Lena… Full fest, fullt ös, och alltid någon som tog om en eller som man själv tog hand om.

Så började vi gymnasiet, och tre av oss i gänget hamnade i (sökte till) samma klass. Lärde känna Lindex. Nytt gäng! Madde, Cicci, Lindex och Åsa blev ett koncept, en klump. Var bara tre av oss ute undrade folk var den fjärde var. Vårt gäng parades ihop med olika killgäng. Först jonnyjannemackanåkaj-gänget. Sen blev de tråkiga, och vi hamnade i freddilassejohanjockelarsjariosvgänget. Tajt gäng som fan, som så småningom splittrades, och kvar fanns grunden. Ozzy, Cicci, Lindex och nånstans vid sidan av; Madde med make (från freddiosv-gänget) och barn. Och Yllet som hittade tillbaks efter en massa år i ett äkta bonnagäng.

Och idag är alla i gänget lediga och hemma på öa! Quel coincidence. Gänget från 90-talet is alive.

Det är fränt.

Leve gänget!

---