Ibland finns det inte ord som kan beskriva upplevelser. Har precis varit med om en näst intill religiös sådan, men allt jag försöker skriva blir platt och fånigt.
Det handlar om Sean Penns film "Into the wild", en sann historia om en kille som åker till Alaska för att leva i det vilda och finna lyckan. Eftersom gårdagen var en enda dimma av trötthet och smärta tillbringades den till stora delar liggandes framför ovan nämnda film.
--------------
Jag är gripen redan vid första bildrutan. Min pillerknarkade trötta kropp vill somna, men jag tvingar den att vara vaken. Stundtals sätter jag mig upp som en fiolsträng trots att det känns som att någon leker köttkvarn med min rygg. Kan inte ligga ner, det är för fantastiskt/spännande/engagerande/hemskt/vackert... Det ringer mitt i filmen - improtelefonen som jag numera adopterat - och jag skriker satans jävlar fan också och river ner telefonen i golvet med en smäll och rusar fram och sänker volymen och försöker så behärskat som möjligt svara "gbgimpro.se , det är Ozzy!".
På ett sätt är jag riktigt riktigt glad att jag inte såg den här filmen på bio, för finns det något mer förfärligt än när hela biopubliken reser sig när första tonen i slutlåten klingar och eftertexterna börjar rulla? Hallå! Man måste ju låta filmen klinga av i kroppen, fattar ni inte det?! Och så blir man stressad för att man blockerar hela raden om man vill sitta kvar och njuta.
Ojojojojojojojojojojojojojojojojoj... Vilken filosofi han har, killen som drar till skogs. Ejenklien vill jag också göra så. Saker och personliga relationer bara låser människan. Ejenklien.
Samtidigt som jag så otroligt mycket vill hitta mannen i mitt liv och köpa mig ett nintendo wii.
Jag önskar att nutidsmänniskan verkligen kunde klara att leva i naturen. Det finns några procent människor på jorden som forftarande kan det. Leve dem. Låtom oss gå tillbaka till det levnadssättet så är jorden räddad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Aaaaamen to that!
jag ska se den. Och Across the universe, tror jag den heter.
Men Sean Penn alltså. Oki.
//VV
Problemet var ju att den där snubben inte kunde det (saknade vitala kunskaper om vildmarksöverlevnad)utan byggde sig ett bo i en man-made buss, svalt trots att han hade typ en hel älg - men som så klart ruttnade bort för att han inte visste hur man konserverade köttet, käkade fel bär, och slutligen dog fastän det fanns en annan väg tillbaka till civilisationen några kilometer bort- som han inte visste om...
Sorry om jag trashar din upplevelse här men jag tycker det är jävligt sorgligt att folk inte inser att naturen inte bryr sig om vem du är. Snarare grymt skoningslös mot den naive och dumdristige.
Hej Kolikok
Blev precis som du helt tagen av denna filmen! Såg Sean Penn och Emile Hirsch som spelade huvudrollen på Oprah. Blev redan då tagen av historien när de berättade om den riktiga Chris McCandless. Mycket bra film!
Kul blogg du har förresten, kommer med all säkerhet att återkomma för rolig/intressant läsning!
Skicka en kommentar