fredag, oktober 29, 2010

Vi äro esteter vi humhum

Min dramakollega kommer in på kontoret och dimper ner i sin kontorsstol. Äntligen tänker jag, nu kan jag fråga det där och det där och det där.

Men, innan jag hinner så långt så kommer den.

Sucken.

Ah. Jag känner igen den där Sucken. För jag har Suckat den själv x antal gånger sedan jag började här. Sucken som betyder "jag behöver få vräka ur mig och bolla!" Så innan jag ställer de där frågorna som jag gått och hållt på länge, länge, får vänta lite, och istället ställer jag nyckelfrågan.

"Hur mår du?"

Och sen kommer den. Urladdningen. Om ett jobbigt betygssamtal och hur jobbigt det är med betyg och hur duktiga våra elever är men ändå kan man inte sätta mvg på alla för alla når inte riktigt upp dit och...

sen ber hon om ursäkt för att hon laddade ur allt detta på mig. Men, det gör inget. Det är snarare rätt skönt att hon laddar ur det på mig. För hennes tankar är de jag också tänker. Och jag behöver också ladda ur. Nästan varje dag just nu. Vi behöver det, nästan alla i vårt arbetsrum. Framförallt vi i den yngre generationen, för vi har inte 20 års undervisning i ryggen, vi har inte erfarenheten, vi engagerar oss för mycket ibland och (kanske inte) för lite ibland, vi söker och letar och hoppas att vi gör rätt.

Och vi måste få dela med oss. Kontoret är vår fristad, där vi jublar över "det-höll-på-att-gå-åt-helvete-men-eleverna-lyckades-ta-mej-fan", förfäras över "det-var-tamejfan-en-elev-som-sa-såhär-till-mig" och charmas av "de-gjorde-såhär-idag-hallego". Vi vädrar och berättar om allt som händer, i bildsalar, musiksalar och dramasalar. Vi berättar för varandra de saker som för oss som individer är dramatiska, men som för den som lyssnar kanske bara låter som jahaja. Och våra berättelser är fulla av "jag känner att" och "för jag känner såhär".

Vi måste. Få dela med oss. Och jag undrar om det bara är för att vi är esteter och har ett behov av att uttrycka oss, eller om det låter såhär på alla kontor i den här jättebygnaden? Att så fort en kollega kommer in genom dörren så måste vi vädra. Oss själva.


1 kommentar:

Anonym sa...

Du skulle bara höra hur det låter i C115. Om eleverna bara visste. :) Jag är nog värst med att sucka men även de med flera års erfarenhet kommer in och tömmer ut sig sin säck med lektionsbös. Utan arbetsrum med goa kollegor hade jag inte stått ut ens en vecka på jobbet.