Vi äro esteter vi humhum

Min dramakollega kommer in på kontoret och dimper ner i sin kontorsstol. Äntligen tänker jag, nu kan jag fråga det där och det där och det där.

Men, innan jag hinner så långt så kommer den.

Sucken.

Ah. Jag känner igen den där Sucken. För jag har Suckat den själv x antal gånger sedan jag började här. Sucken som betyder "jag behöver få vräka ur mig och bolla!" Så innan jag ställer de där frågorna som jag gått och hållt på länge, länge, får vänta lite, och istället ställer jag nyckelfrågan.

"Hur mår du?"

Och sen kommer den. Urladdningen. Om ett jobbigt betygssamtal och hur jobbigt det är med betyg och hur duktiga våra elever är men ändå kan man inte sätta mvg på alla för alla når inte riktigt upp dit och...

sen ber hon om ursäkt för att hon laddade ur allt detta på mig. Men, det gör inget. Det är snarare rätt skönt att hon laddar ur det på mig. För hennes tankar är de jag också tänker. Och jag behöver också ladda ur. Nästan varje dag just nu. Vi behöver det, nästan alla i vårt arbetsrum. Framförallt vi i den yngre generationen, för vi har inte 20 års undervisning i ryggen, vi har inte erfarenheten, vi engagerar oss för mycket ibland och (kanske inte) för lite ibland, vi söker och letar och hoppas att vi gör rätt.

Och vi måste få dela med oss. Kontoret är vår fristad, där vi jublar över "det-höll-på-att-gå-åt-helvete-men-eleverna-lyckades-ta-mej-fan", förfäras över "det-var-tamejfan-en-elev-som-sa-såhär-till-mig" och charmas av "de-gjorde-såhär-idag-hallego". Vi vädrar och berättar om allt som händer, i bildsalar, musiksalar och dramasalar. Vi berättar för varandra de saker som för oss som individer är dramatiska, men som för den som lyssnar kanske bara låter som jahaja. Och våra berättelser är fulla av "jag känner att" och "för jag känner såhär".

Vi måste. Få dela med oss. Och jag undrar om det bara är för att vi är esteter och har ett behov av att uttrycka oss, eller om det låter såhär på alla kontor i den här jättebygnaden? Att så fort en kollega kommer in genom dörren så måste vi vädra. Oss själva.

---

Välja rätt

Att välja ditten eller datten är inte så jäkla svårt som man kan tro. Om man känner efter ordentligt så är det bara att välja det som ger en go' och positiv känsla i kroppen.

Igår valde jag med känslan istället för hjärnan. Jag stod mellan de två hötapparna "göra det jag brukar göra, där jag känner mig hemma, och som ofta är skitkul, ibland ok och ibland småtråkigt" och "göra det som jag inte brukar göra, och som känns lite farligt för jag känner ingen och blir en blyg fjant och det kan bli hur fan som helst".

Jag valde blyga fjant-alternativet. Jag tog en risk. Kändes det som. För jag hade ingen att gå med kändes det som. Och jag visste inte vad jag hade att förvänta mig. Alls. Men ändå... längst in kände jag att det var rätt. Så jag gick dit.

Och valde helt rätt. För plötsligt visar det sig att jag dragit till mig så otroligt många härliga människor, med så positiv livsinställning, en vacker miljö sprudlande av energi och glädje. Jag kände hur många som helst visade det sig. Och musiken var helt sanslös. Och shit goddamnit jezuz maddafacka. Energin som det gav mig kommer jag leva länge på.

Jag har vetat det länge. Att jag vill ha glada skitar runt omkring mig. Sorglösa, glada skitar. Vilket gårkvällen drällde av. Människor som bjuder på sig själva. Tokig man i militärkostym dansar solodans. Tokig gråhårig man dansar sig svettig till rockenråll längst fram vid scen. Gladlynt foxtrottande man bjuder upp KuriÅsa på en dans eller två. Kompis-kompis hittar nån snubbe från Orust och dansar bufflig skoj-muckar-dans. Malin jazzar loss och viftar med cirkelkjolen. Jazzjam. Tokdans. Hur kul som helst! Tok! Love it!

Ja. Där passar jag. Där är Jag Jag. Där lever jag. Och där finns människor som sprutar av positiv energi. Och jag nätverkar och suger åt mig, dansar, skrattar, ölar, diggar, tittar, både på det jag får titta på och på förbjudna frukter.

Och lever. Länge. På detta.

---

Kärringar kan!

Kollar mailen, och hittar ett mail från... mamma?!

Mamma, som "e så dom då de gäller de däringa tekniska" enligt henne själv. Enligt mig är hon precis lika bra på det tekniska som alla andra, skillnaden är att hon själv hävdar att hon är dum och därför blir osäker.

I somras blev mamma ensamstående. Mannen, som skött "det däringa tekniska" (läs datorer, mail, skrivare mm) dog plötsligt knall och fall, och lämnade efter sig ett tomrum, inte bara efter sig som person, utan även som ordförande i moderns älskade hembygdsförening. Killen med kollen, killen som kan mailen, killen som kan skriva ut dokument, och så vidare. Fanns inte längre.

Åhjajadå, så beschwärlit. (Svensk översättning: fan vad jobbigt.) Wum ska no göre ditta? (Svensk översättning: Vem ska göra det här nu då?) Jaha, det blir wul je då. (Svensk översättning: Jaha, det blir väl jag då.) Och je, det är morsan. Och tiden går, och hon orkar inte ta tag i det tekniska, för hon har sorg, och får ännu mera sorg när en vän blir svårt sjuk. Och tiden går, och det blir långtråkigt, och till slut...

så kommer det ett mail till dottern. "Hej Åsa. Skall bara kolla om jag klarar av att skicka ett mail på egen hand. [...] Har lite ont i huvudet till och från, men förkylningen är på reträtt. Hälsningar från mor"

Morsan! Detta oöverstigliga berg som kallas internet har du nu klättrat över! Morsan googlar, morsan mailar på egen hand, morsan betalar räkningarna via internetbank, morsan beställer varor på internet! Med lite flax lyckas jag till och med få morsan att börja använda facebook. Själv hävdar hon dock såklart fortfarande att hon inte kan nånting när det gäller datorer. Fast det faktum att hon kan knattra ner ett helt mail utan ett enda fel i säger att hon kommit rätt långt sen vi satt och jag försökte få henne att trycka lätt på bokstavsknappen för att unnnddvikaaaa att det blir fffflllleeera bokstäver, att det ska vara mellanslag efter punkt och kommatecken och att man faktiskt kan prova saker på datorn utan att den går sönder.

Jag tycker det är svincoolt. För det är fan inte lätt för generationen som föddes i halvt strömlöst land (ja, öa är lite efter med det mesta) där tv var en nyhet att ta till sig mobiltelefoner, datorer, digitaltvboxar, kontokort, internetbank... Verkligen inte lätt. Det är inte ens lätt för oss som växt upp med Commodore 64.

Så jag blir mäkta stolt, och ringer Marina och berättar om morsans söta mail. Marina jublar och kontrar med sin egen mormor, som efter att livskamraten dött sålt sitt hus, flyttat till lägenhet i stan och... börjat träna på gym? Tre gånger i veckan går mormor på gym, och har tappat sju kilo, för hon tröttnade på att vara rund. Hon är över 70 bast om jag inte minns fel. Och gymmar tre gånger i veckan. Och har, såvitt jag vet, aldrig gymmat förut.

Fan vilka krutkärringar. Imponerande. Och inspirerande. Kärringar kan, bara de puttas tillräckligt nära kanten.

---

Ält

Det däringa ältandet, det borde ta och flyga och fara sin kos.

Ältar en diskussion. Som var nödvändig. Men som inte togs så väl emot. Och, som så ofta, som nästan jämt faktiskt, så tänker jag att jag hade nog fel, det var nog dumt, jag skulle inte ha sagt nåt.

Men. När jag tänker efter och känner efter så... Jo. Det skulle jag visst. Jag sa hur jag känner. För det är faktiskt så jag känner. Och jag har rätt till mina känslor, och de kommer av en anledning som inte alltid ligger hos mig.

Då behöver man en vän som säger "bra gjort, du gjorde en god gärning idag". Och det har man. Så tack för dig, älskade vän.

---

Kanske måste jobba lite nu dårå...

Idag tackar jag min lyckliga stjärna för extrakoftan och extrastrumpbyxorna som jag orkade släpa med mig i min redan överfulla näverkont.

Näverkont?! Finns det nuförti'n? Hoppas.

Min näverkont består av en sjukt stor, sjukt billig röd ryggsäck som rymmer laptop, sminkväska, skor, skor igen, banan, två matlådor, vattenflaska, termosmugg, bok, brevskrivaranteckningsblock, plånbok, mobil och så vidare och så vidare. (Den innehåller dock inte mormors gamla halsbandsur längre, det har jag lagt UR efter att hon lämnade tillbaks det.) (Ordvits.) Man behöver massa pryttlar när man jobbar heldag och sen ska dansa på störtens direkt efter.

Jag sitter, som vanligt på onsdag förmiddag, och sörplar kaffe i vårt iskalla arbetsrum, slösurfar och småplanerar. Snackar ihop mig lite med musiklärarPer, vars elever ska spela på vårt gemensamma uppspel om...

tre...

veckor...

"Ja vi har ju tre tillfällen kvar nu då innan uppspel" säger Per. Och jag sätter sörpelkaffet i vrång strupe.

Jezuz christ maddafacka holy kräpp. Jag som hade tänkt köra ett chill pass med föreställningsanalys och sånt idag. Ajöken med det. Idag ska det bestämmas, sättas, repas som FAN.

Tur att mina elever är helt grymma och sätter allt på störtens.

---

Att sammanfatta en stor insikt går ju fan inte

Jag läser ännu en klokbok. En bok som handlar om viljan att fly, inser jag efter att ha läst något 50-tal sidor. Författaren hävdar att vi använder oss av olika flyktverktyg för att slippa umgås med oss själva, våra känslor och tankar.

Författaren säger att det finns en massa sätt att fly. Gå ut genom dörren. Hyra en helikopter. Distrahera dig själv från din smärta genom att göra tusen andra saker: tänka på något annat, skylla på någon annan, slåss, jämföra sig med andra, drömma om framtiden, återuppleva dåtiden, aldrig bli djupt involverad i en situation eller relation, äta, surfa på internet...

Och under en millisekund tänker jag att... jag gör ju allt det där. Fast vid närmare eftertanke - nej, jag gör inte allt. Men jag gör flera. Mer än en.

Märkligt.

Jag tycker mig vara en stark och lycklig människa som mår bra och är mentalt stark. Och ändå flyr jag. Det vet jag. Och jag vet en av sakerna jag flyr ifrån.

Tristess.
Jag.
Hatar.
Tristess.

Jag minns hur jag som barn bokstavligen krälade på väggarna av tristess, och hetsade morsan att hitta på något för mig att syssla med. Hon kom med tusen och ett förslag, men inget lockade. Vad var det där egentligen? Ensamhet? En liten sketen flickunge mitt ute på kolmörka landsbygden med målbrottskillar som enda sällskap? Den lilla flickungen, som hade 8 låtsaskompisar i brunnen... Ja, det var kanske ensamhet som tristessen grundade sig i.

Motsägelsefullt. Det vuxna jag älskar att vara ensam. Men blir fortfarande uttråkad och distraherar sig.

Men vad är tristess egentligen, om inte ett ypperligt tillfälle att sitta och filosofera över livet och bli klokare?

Det är galet svårt att sammanfatta insikterna man får av en bok i ett litet fjösigt blogginlägg. Speciellt när man bara läst 55 sidor.

(Men jag hade tråkigt, så jag var tvungen att distrahera mig med internet?)

---

Att bestämma livet

Jag vet ju att känslan av avsaknad bara gör att avsaknaden blir ännu större.
Och jag vet ju att det bästa sättet att få ett bra liv och förändra det man inte är nöjd med till något bättre är att vara positiv och ösa kärlek runt sig, låta irriterande småsaker bara fladdra förbi obemärkt och fokusera på allt det goda livet ger en.

Och ändå... är det det absolut svåraste.

För man behöver tid. Och ork. Utrymme för tankar att bli tänkta. En frisk kropp som har kraft att ta i, göra, skapa.

Och så alla förvirrande trådar som drar i en. När man tappar insikten, den där självklara, som vet precis hur allt ligger till. Förvirrande trådar, för att människor säger och gör något helt annat än det man trodde de skulle säga och göra. Förvirrande tecken som ploppar upp med jämna mellanrum, som den där låten, den där texten längst bak på bilen JUST när jag tänkte på det där. Gör att det känns som om universum vrålar något till mig, men jag verkar ha vaxproppar i öronen.

Jag tänker, planerar och bestämmer mitt liv. Och ändå blir det ofta helt annorlunda. Och jag vet att det inte finns någon mening med att lägga upp planer, för livet gör ändå som det vill med mig. Det gör det som är bäst för mig, just nu. Och det är inte alltid som mitt medvetna jag vet bäst. Tydligen. Eftersom det inte blir som jag tänkt mig i vissa områden av mitt liv. Andra blir precis. De delar jag känner mig trygg med, litar på, vet.

Varför kan jag inte bara känna mig trygg och veta med alla delar? Varför tvivlar jag när jag vet att jag inte har någon anledning att tvivla?

Ska det vara så förbenat jäkla svårt att programmera om sin hjärna?

---

Det var såhär det kändes ja...

Helg fullknökad med bluesdans. Trevligt. Och plågsamt. För efter några timmars "drop down, drop down!" så börjar det värka i höfterna. Och i diskbråcket. Och i knäna. Och överallt. Och jag börjar känna mig lite som för 1,5-2 år sedan, då min tillvaro mest bestod av sjukgymnastik, vetevärmare, citodon och spikmatta. Och depp. Och irri. Och ilska. Och små vredesutbrott på absolut ingenting, och gråt av absolut ingen anledning alls men än att...

kroppen kändes för jävlig. "Fy fan, höfter av plåt!" ylade Cicci och jag i skrattblandad gråt när vi skulle ta oss ur bilar, från picnicfiltar och andra ställningar där man fastnar och höfterna börjar bråka. Lätt att skämta om det. Men inte alltid. Och inte alltid var jag medveten hur otroligt mycket mitt humör och min sinnesstämning påverkades av smärtan. Trött jämt. Ont jämt. Spänd jämt.

Men på något sätt har det försvunnit, eller blivit mindre påtagligt. Och det senaste året har jag, trots smärre personliga bakslag, ändå mått bra och varit positiv, för mitt liv är ju fantastiskt, precis som titeln på den här bloggen säger. Och jag har inte haft ont. Nästan inte alls faktiskt.

Så dansar jag lite blues och drops down in my hip to switch balance. Igen och igen och igen och igen. Och det börjar så smått skära små knivar både här och där. Och när första kursdagen är slut känner jag mig helt mör, men tänker att det går snart över, lite vila bara. Och så blir det danskväll, och efter halva kvällen har jag så ont att jag faktiskt inte ens orkar göra det jag älskar allra mest just nu - dansa. Jag blir uppbjuden på löpande band - roligt och smickrande - men jag pallar inte, och nobbar på löpande band. För jag har för ont. I slutet av kvällen blir jag dock uppbjuden av en elevs farsa, som åkt 40 mil för att få dansa på Duke's place. Kan inte säga nej. Dansar. Och lider. Fast med ett leende på läpparna, för han har så roligt. Härligt. Och plågsamt. Och jag stapplar av dansgolvet.

På söndag ligger jag i sängen, får inget gjort, vill inte göra något. Drömmer om stenhård massage och akupunktur, men stapplar till slut iväg till blueskursen. Och tittar på, för det slängs tjejer hit och dit. Tjejer, som ska supporta hela sin kroppstyngd på höger höft, min värsta. När det är gjort dansar jag lite i alla fall, jag vill ju passa på att lära mig. Men det gör så satansinihelvetes ont.

Och kursen tar slut, och Fredrik kommer, och vi planerar kurs.

Och då kommer det. Utbrottet. Inte något vidare allvarligt egentligen, men han får sig en avhyvling för ett omedvetet beteende han har som stört mig ett tag. Ett beteende som jag tänkt att fan vad löjlig jag är som retar mig på detta. Men just den här plågade söndagen... brister det.

Som den fina människa han är kan han ta detta med lätthet, och jag säger mitt i utbrottet att "jag har inte sagt något för jag vet att det är helt fånigt att störa mig på det och det här lilla beteendet gör inte att jag gillar dig mindre för det". Tur det. Och efter en stund, när jag landat säger jag förlåt för mitt lilla utbrott, nu fick du ta skopan skit för min smärta, det var du inte värd. Och Fredrik säger att han varit med om mycket värre, han är ju sambo.

Han är fin han, Fredrik. Hurra för honom.

Men bu för smärtan. Jag hade glömt hur jag blir av ständigt ont.

Hur fan överlevde jag när det var som värst undrar jag. Jag minns att jag hade en gråt i halsen, konstant. Och en gång i veckan exploderade den där gråten och landade i knät hos hon som fick betalt för att ta hand om den. Och jag fick rita smärtan och mådde illa av min egen teckning, för den såg fruktansvärd ut. "Vill du behålla teckningen?" "Nä fan heller, släng den åt helvete." Det gjorde hon inte. Tyvärr. Men jag slängde smärtan åt helvete.

Och nu är jag livrädd för att den ska komma tillbaka igen med samma styrka. Men jag bestämmer att jag är frisk nu, och att det bästa sättet att bemästra den är att röra på sig.

Så ikväll drar jag på mig boxhandskarna och bankar skiten ur den. Och sen dansar jag med människor som gör mig glad.

That's medicin, I tell ya.

---

Dagens skäms

Skämslåt är numera ett allmänt vedertaget begrepp. Låtar som man inte borde gilla, men som man gillar ändå. Själv gillar jag till exempel "Ingen vill veta var du köpt din tröja". Pinsamt men sant. (Egentligen skäms jag inte nämnvärt för just den. Skämslåt på riktigt är att jag älskar att dansa lindy hop till Koop - Come to me, som totalt inte alls är en lindylåt. Jag bara gillar'n. Och skäms lite för det.)

Finns det skämslåtar borde det ju finnas även annat skäms, eller hur? Ja!

KuriÅsas skämsmat: fiskpinnar, smält smör, potatis och lingonsylt som man mosar ihop till en gegga. Kan jag inte äta offentligt (och har inte ätit på very long time because of kaloriinnehållet och sunkigheten).

KuriÅsas skämsprogram: Paris Hilton - My new BFF. Patetiskt fängslande.

Och nu, det skämsigaste av allt, och inspirationskällan till dagens inlägg.

KuriÅsas skäms för att jag tycker att han är het-ing: Dave.

Dave är en hyfsat tacky blueslärare från USA som klär sig i rave- och hippiekläder, har långt 90-talshår och ett typiskt amerikanskt bullrigt beteende. Inte min kopp te! Och ändå... shit Majbritt. Dräggel. I smyg, för jag skäms ju. Men har är smått het alltså. Och det KAN, jag säger KAN, ha något att göra med att jag dansat med karl'n vid ett antal tillfällen. Han dansar brallorna av en. Literally.

Och i helgen ska jag gå kurs för honom. Holy moly. Got to hålla mig i skinnet.

Och eftersom flera av mina läsare verkar ha lite svårt för subtila undertexter så vill jag här poängtera att detta är ett humoristiskt, lätt överdrivet inlägg. Jag vill inte gifta mig med Dave, jag vill inte ens hoppa i säng med honom, jag skriver detta för att det var skojig inspiration. Och bara för att jag skriver att han är het betyder det inte att jag är kär i honom. Jag har mina ögon på annan för tillfället, som på riktigt är very much hetare än honom. I mina ögon i alla fall.

---

Det heter ju Jag Själ.v. dessutom!

Jag springer av en händelse på Tomas, och vi springer av en händelse in på Saluhallen och slänger i oss lite käk, och råkar av en händelse börja prata om riktiga saker. Inte hur det var på jobbet. Inte hur det är på dansen. Utan Riktiga Saker. Livsåskådning, klokerier och annat. Och vi kommer in på hokus pokus, och han frågar om jag tror på reinkarnation och sånt där, och jag tänker på själen.

Jag tror ju på reinkarnation dårå. Alltså tror jag på själen som vandrar vidare. Alltså tror jag på själen. Jag tror, att vi människor har en själ. Som lever sitt eget liv. Och jag tycker mig se så otroligt många bevis för min tes.

Kroppen och själen är inte alltid överens, till exempel. Min själ har idag bestämt att jag inte vill ha socker. Ändå gick kroppen och köpte en liten påse godis som den nu sitter och tuggar i sig. Gott för kroppen. Och lite gott för själen också, tror jag. För själen påverkas ju av det kroppen hittar på.

Kroppen försöker lära sig dansa på ett annat sätt. Själen förstår precis hur kroppen ska göra för att det ska bli snyggt, gött, bra. Kroppen vägrar, och gör samma inlärda rörelsemönster, igen och igen och igen.

Min själ har dessutom en tendens att titta på kroppen lite sådär utifrån ibland. En mycket skum känsla, på min ära. Som kan vara sinnessjukdom, övernaturlighet eller kemiska biologiska konstigheter i min hjärna. Men jag tror, att det är själen som vill ta sig en titt på kroppen den valt till just det här livet. Vad pysslar den där kroppen med egentligen? Jag måste ta mig en titt. Och plupp, så tittar jag. Utifrån. Weird.

Min själ blir lycklig av saker jag gör. Min själ gillar tydligen när kroppen rör sig i rytm till jazzmusik tillsammans med en annan människa.

Och när den bara rör sig rytmiskt med en annan människa. Då får själen glädjespatt, kan man säga. Jag undrar om det är själen eller kroppen som är mest aktiv då?

---

Är jag stor nu?

Det är, i sanning, en udda upplevelse att vara kollega med sina gamla lärare. Att plötsligt ha samma status som dem, diskutera elever med dem bakom stängda dörrar. Att möta gamla klassföreståndaren i korridoren, och han försöker kittla en så att man ska spilla ut kaffet. (Hmmm...) Att lära känna sina gamla lärare som människor, inte som de stereotyper vi gjorde dem till. Med smeknamn, med fantasifulla tolkningar om religiösa ståndpunkter, hur deras privatliv var, hur de var på fyllan...

Och vi häcklade de lärare, som tofflade omkring i innetofflor hela dagarna.

Nu. Har jag. Innetofflor.
Nu. Är det i mitt ansikte man skönjer den illa fördolda rodnaden och det tillbakahållna vredesutbrottet.
Nu. Är det jag som inte vet hur man sätter på filmen, som tappar saker, och som har konstiga kläder.

Och jag undrar, i sanning, vad eleverna har för fantasifulla tolkningar om mig. För jag ser ju inte alltid helt mainstream ut. Och jag beter mig inte helt mainstream heller. Men det är ett medvetet val. Eleverna behöver veta att man får vara precis hur fasen man vill, och att man dessutom ska vara stolt över det jaget.

Och nu styr jag mina Birkenstockade fötter mot dramasalen, för att beskåda ett antal elever spela katt. Bara palestinasjalen som saknas.

-----------------

Update: Och på vägen hem tvivlade hon på sitt yrkesval.

---

Hej. Hopp.

Jag drar i mig en halvliter kaffe, bakom den bruna dörren med mönstrad glasruta, för att man inte ska se in, inte kunna tjuvkika på fröken, som sitter där med sin halvliter och försöker väcka själen till liv.

På utsidan dörren bullriga tonårskillar, skrattar, gör konstiga ljud, ropar könsord och kallar varandra vid efternamn. På insidan dörren jag, tystnaden, halvlitern, tankarna, yllekoftan och mystofflorna. Koffeinar mig till vakenhet och klarsyn.

Idag är jag på spåret igen. Vädrade ny luft igår, såg nya saker, och gillar't. Igen. Inte första gången på sista tiden, men den här gången kanske lite annorlunda. Hej hopp. fullhet. Jag har saknat dig. Och hej, nya intressanta människa.

---

Det går ett sus genom mitt huvud

Idag är det örontjut. Och örontjut. Och örontjut. Och ibland försvinner det, om jag masserar axlarna, lutar huvudet och slappnar av i käkarna. Men efter några minuter kommer det tillbaka igen.

Tänk dig de olika tonerna på svt's testbild. Sätt ihop dem så att alla låter samtidigt. Ibland låter vissa högre än andra. Ibland är det tyst. Men det låter. Hela tiden. På olika sätt. IIIIIIiiiiiiiiOOOOOOOOiiiiiiiooooooiiIIIIiii

Ja, jag ömkar mig själv idag också. Även om jag inte ältar gårdagen något särskilt. Har släppt det, kommit på hur saker och ting ligger till, och har idag en chill dag som mest går ut på att rulla runt en filmvagn och visa trötta tonåringar skitbra filmer.

Men tjutet göra mig till kvinna på gränsen till nervsammanbrott.

Kanske, att jag ska unna mig en Brogyllenkanelbulle (kanelbullens dag, länge leve kapitalismen och av marknaden påfunna högtidsdagar som gifva oss orsaker att gå upp i vikt!), några fina knappar till nya kjolen och ett par sköna balboaskor i eftermiddag, ba f'att. För när eleverna skrivit diagnos i engelska får de gå. Och så även fröken KuriÅsa. Och då ska jag ta hand om mig själv en liten stund. Med mig själv som enda sällskap.

Jag älskar sällskapet av mig själv. Men ibland gör självsamheten att det jävla örontjutet hörs som fan. Så undra inte, varför jag sett alla tv-program som finns utan att veta vad de handlar om. Skval i bakgrunden äro nödvändigt för oss öronsusare.

Och tjutdagar som denna gör man sig förtjänt av en eftermiddag av lyx.

---

Äppelskrutt

Jag sitter verkligen fast i ett trasselnät och vet inte hur jag ska ta mig ur det.

Det gör mig ledsen. Det gör mig arg. Det gör mig bitter.

Jag tycker inte om när tankar stjäl energi. Jag tycker inte om att älta och vända på saker och ting i det oändliga. Men när jag kör fast i leran gör jag det ordentligt, och det krävs en rejäl Tilt för att få mig på rätt spår igen.

Så nu önskar jag mig något radikalt i present. Något som kastar om tillvaron. Något som skänker mig glädje och kärlek och ser mig för den fantastiska människa jag är, eller något som får mig själv att se mitt fantastiska jag igen. Ser inte det nu. Ser bara skräpet och är inte nöjd.

(Och precis när jag skrev det så skramlade det i mormors sy-pall igen. Eller var det vinden?)

Jag och vännen vänder och vrider. Sitter i samma sits, fast olika. Och känner oss banala. Men ändå så jävla hårt. Sitter det. Och gör det. Gör hårt på själen.

M sa idag att det är bättre att prata med folk direkt än att skriva om dem på bloggen. Om ändå alla gick att prata med. Om ändå allt gick att prata om. Men hur pratar man med människor som flyr verkligheten? Hur pratar man med människor som är ovilliga att se sina egna möjligheter till personlig utveckling? Hur pratar man med människor som har svårt att se på sig själva objektivt? Och vad säger man att man skulle vilja, när man inte ens själv vet vad man vill?

Man vet bara att just idag, just nu, är det skrutt. Och jag vet att jag behöver känna skruttet för att nå höjderna. Men det är segt när höjderna bara är små danska sanddyner. Jag vill upp på Mount Everest.

Jag blir så irriterad för att jag inte kommit längre. Och så klankar jag ner på mig själv för det. Fast jag vet att den bästa kärleken av alla, det är den till självet. Och att den strängaste läraren av alla, det är jag själv. Och inget gott kommer av att jag piskar min egen själ.

Ändå kan jag inte låta bli. Just idag. Just imorrn, hoppas jag att allt är borta. Med vinden.

Hej ångest

Och efter den här eftermiddagen mår jag ännu sämre över det jag skrev igår.

Jag kanske inte kan ha den här bloggen som en själslig ventil trots allt.

Alla ni som läser här, ni är helt grymma, I love you och inlägget handlade INTE om dig. Eller dig. Eller dig.

---

Klamp i klaveret

Det här med att ha en personlig blogg är inte alltid det lättaste. Ibland faktiskt det svåraste snarare.

Igår skrev jag om en bekantskap jag gjort. Och får mail från en av de jag tycker mest om i hela världen, en som ligger på topp fem på KuriÅsas greatest hits. Hon/han tror att det handlar om henom och blir sårad.

Nej. Det gör det verkligen inte. Och fan att du tog det så. Du är en av de finaste och bästaste. Det är just därför jag drar mig undan ibland.

Jag tror inte ens att människan det handlar om läser här. Kanske naivt, men det är så jag får tänka för att kunna fortsätta blogga. Och du som läser här vet inte om människorna jag skriver om finns på mitt jobb, på träningen, på dansen eller i min övriga bekantskapskrets. Jag plockar bort och anonymiserar så mycket ur mitt liv här i bloggen, för att inte utelämna varken mig själv eller andra. Och ändå blir det skitknas titt som tätt.

Bloggen är mitt skräphål, min själsliga ventil. Det är här jag vräker ur mig allt det där jag skulle vilja säga. Men det är i sanning en balansgång på en knivsvass egg.

Så. Nu borstar jag av mig det här misstaget, vänder blicken mot eftermiddagens och kvällens roligheter, och mår bra igen. Tack bloggen, för att jag fick ventilera lite.

---

Göra slut x 3

Jag lär känna en ny människa, och funderar över vad det är som sticker mig i hjärnan. Vad är det egentligen med denna människa som gör att det inte bara känns flowy, nice, chill, intressant..? Funderar länge och väl. Och kommer till slut på det.

Denna Människa är negativt inställd till det mesta. Fast på ett fördolt sätt, så jag inte kan sätta fingret på det på direkten. Svidande kritik maskerad med leenden och skämt. Denna Människa har höga krav på andra - och på sig själv, men saknar samtidigt en ödmjuk inställning till sitt jag. Sätter sig på höga hästar, men ramlar av hela tiden. Sadlar blir så hala när man inte har förståelsen att man kanske inte är perfekt, att man kanske inte behärskar det man tror sig behärska. Snälla du, ge dig själv en varm kram och slappna av lite. Saker och ting måste inte vara perfekta. Man kan göra dem bara för att det är kul, eller för att andra gillar att man gör det där. Bjud på det. Ge bort dig själv i present istället för att sopa bort de som inte uppfyller dina krav.

När jag får den här insikten säger det pling i huvudet på mig. Ah. Det är därför det inte känns friktionsfritt med dig. Och när jag förstått detta... börjar jag irritera mig så in i helvete. För plötsligt hör jag allt negativt du vräkt ur dig, och som jag suttit och lyssnat på. Jag, som bestämt mig för en positiv inställning, och som tänker att alla människor egentligen bara drivs av ett enda behov: att bli älskade. Har suttit och lyssnat på detta gnällande. Dragit till mig en tvättäkta misantrop. Och jag irriterar mig så jag nästan blir galen.

Och sen... kommer jag på varför det irriterar mig så.

För du är jag. Som jag var. Då. Innan jag bestämde mig för att ändra på mig.

Inget irriterar en så som en människa som speglar ens egna dåliga egenskaper.

Jag är så otroligt glad, tacksam och stolt över att jag ändrat på mig. De där egenskaperna finns där fortfarande, men de tar mindre och mindre plats. Vissa av dem har faktiskt till och med ersatts av andra, trevligare egenskaper. Och jag inser att du kommit in i mitt liv för att jag ska se detta.

Så tack så mycket för det.

Samt tack och hej.

---