Änglarna dansar

För några år sedan vikarierade jag som teaterpedagog mm. på Kulturlabbet, ett kulturcenter för intellektuellt funktionshindrade konstnärer. Världens goaste jobb! Vissa dagar när man kom till jobbet så rusade arbetstagarna emot en och bara överöste en med kramar. Andra dagar var det kaos, gråt och bråk, men oftast slutade dessa i ett kramkalas utan dess like. Och det är helt knas vad mycket dessa människor lärde mig om att leva. Det finns liksom inga masker, inget låtsat, inget spelat spel. De är äkta rakt igenom.

Igår var jag så och kollade när de gav sin dansföreställning "Knaster" på Pustervik. Och shit vad berörd man blir! Speciellt när man vet vilka begränsningar - och möjligheter - varje enskild individ i gruppen har. I applådtacket sprutar stoltheten ur ensemblens ögon, de hoppar och skuttar av glädje och öser slängkyssar över publiken. Och så underbart att hälsa på dem efteråt. De minns mig inte över huvud taget, men vill ändå kramas, hårt och länge. "Vad bra det var!" säger jag, och får svaret "ja, men vi är alltid bra!". Jaa det är ni, underbara människor!

Och publiken - också rakt igenom ärlig. En person blir skrämd av allt mörkt, slamrigt och läskigt och börjar storgråta. Folk försöker hyssja lite, men vad gör det att man gråter om det är läskigt, egentligen?

Jag längtar tillbaka!

-------

Idag har jag tillbringat hela dagen med att försöka hitta ett bekvämt sätt att sitta, ligga eller halvligga på för att kunna skriva. Hittills med noll resultat. Fy fan vad ont det gör.

BAJS på det.

KÄRLEK på Kulturlabbet!

---