När jag berättade för folk att jag fått biljett till Way out west är mångas spontana reaktion "vem ska du gå med?".
Öööö... jag ska gå med... mig.
Det är något visst med att umgås med sig själv. Och vissa saker är faktiskt trevligare att göra med sig själv än tillsammans med andra. Shoppa kläder till exempel. Blir bara stressad av att ha andra som väntar på en eller som man måste vänta på, och som tycker saker om det man köper.
Att gå på konsert själv kan också vara en höjdare. För några år sedan kom ett av världens bästa band, Black Sabbath, till Stockholm. Ozzy köpte biljett. Utan att ens reflektera över om jag skulle fråga om nån annan ville följa med. Detta var innan strutluvans tid, den enda hårdrockare jag har i min bekantskapskrets.
Så jag gick på Sabbath. Själv. Blev skjutsad av polarna, avsläppt vid Globen. "Ha så skoj" "Ja mamma." Sen var det några timmar lycka. Nej. Extas. Utan att ha någon att dela det med. Men det gjorde inget. Det var så jävla fett ba.
Igår skulle dock Ria i Fittklubben gå på Wow så jag hade lite sällskap. Under en konsert. Sen tappade vi bort varandra och mobilmottagningen var i princip lika med noll. Så jag gick själv från Hellacopters och framåt. Och det var... gött! Det blev bara tråkigt en gång, det fanns inget jag ville se innan Manu Chao så jag gick och väntade nån timme eller två. Frös. Ont i höften. Ont i ryggen. Men vaffan. Skoj ändå. Och tokmycket snygga killar att glo på.
Och Manu... Jag säger bara det. Mikebike (kolla hans inlägg från i onsdags folks), du har missat något stort och essentiellt i livet. Manu rockar så överfett. Jag blev nästan kristen.
Det skojigaste med Manu är att han sjunger jäkla mycket på portugisiska. Och jag kan alla låtar. Tror jag. Hittepå-portugisiska. Det är fränt. Stå och vråla: Cadanedanåjåra. Dette altro lasjon. Typ. Undrar vad man sjunger? Låter det som svenske kocken på portugisiska eller sjunger man faktiskt nåt?
Kvällens stora, underbara överraskning: Eagles of death metal. SATAN SÅ FÖRBANNAT ÖVERJÄVLA BRAAAAAAA! Hur kan jag ha missat detta? För att citera sångaren: Can I get an Amen?
Fortsättning följer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Åh, Du har en till hårdrockare i din "bekantskapskrets". Moi. Det trodde du inte. I love Black Sabbath! Och Iron Maiden och mest av allt gamlingar som Led Zeppelin och Deep Purple och Nazareth och...du vet lite snäll hårdrock från 70-talet.
Men jag är ju gammal själv...
Kanske måste jag ge Manu Chao en ny chans? Jag har inte hört så mycket. Avfärdat rätt fort.
Jag är också en ensamvarg-egentligen.
Nånstans i mitt inre. Gillar att göra saker själv...fast jag får det sällan nu för tiden.
Ensam är stark och hårdrockare. Amen to that.
Amen till er båda.
Skicka en kommentar