Skåda, ett dansande UFO

Min käre bror skrev häromdagen om ett besök till monsters of rock. Ah, ljuva nostalgi, du är aldrig fel. Min ungdom kantades dock inte särdeles mycket av hårda band utan snarare av varianten slemmig pojktjusarsångare eller tuff förebild med strutbehå. Allt som skvalades i Kaj Kindvalls "Tracks" på lördagar spelades in, och den perfekta lördagen bestod av snask, serietidning och Kajs ljuva stämma.

Konserter bestod av diverse popband som uppträdde på diverse folkparker. Ellösparken. Hunneboparken. Lili & Sussie. Trance Dance. Falco.

Men så en dag frågade min kära vän Marina om jag ville följa med på Michael Jackson, hon hade fått två biljetter. Jag var 15, hon var 13. Minns inte hur vi tog oss dit, men vi skulle sova hos en kompis, och dan därpå skulle Marinas mamma hämta oss.

Otroligt rutinerade för att vara små tonåringsskvättar var vi på plats utanför Eriksberg redan vid tiosnåret på morgonen. Hamnade långt fram i kön. För det fanns bara en kö, och den var fet. Strålande solsken. Marina hade litet minimalt linne à la Maddona visar magen och minimala jeansshorts. Själv hade jag t-shirt och trasjeans, egenhändigt söndertrasade medelst sax, åka kana på berg och liknande trasexperiment.

Insläpp. Rusar. Enorm yta. Rusar. Flåsar. Rusar. Hamnar ungefär hur långt fram som helst. Sitter i timtal i stekande sol. Marina börjar bli mer och mer grillad. Ingen solskyddsfaktor. Klockan tre kliver Frank Di Leo, Michaels manager, in på scen för att kolla läget. Alla får spuck, tokrusar fram mot det enda kravallstaket som skiljer oss från scen. Jag rusar. Marina ropar "men Ozzy, din plånbok och dina glasögon!" och lyckas på något sätt rafsa med sig dem och ändå hamna bredvid mig.

Och där står vi. Packade som sillar är ett understatement. Det var... trångt. Nästan olidligt. 50 000 personer som trycker på bakifrån, eftersom detta var före den tid då man började dela av ytan med fler staket. Vi står där i fem timmar. Marinas ben kokar. Illröda. Fastklämda mellan ett antal främmande kroppar. Vacuumkänsla från höften och ner. Gnuggar rödbrända armar mot främmande armar.

Så kommer förbandet. Kim Wilde. Trycket blir helt olidligt. Jag pressar mig åt sidan. Marina står envist kvar. Till slut blir jag tokig på at man inte ser nånting där fram och går bak en bit. Ser hur bra som helst. Ensam, men tokglad.

Så kommer han Michael. Min första stora kändisspot. Och jag blir såld. Tokdansar. Ensam. Blir helt... frälst. You know I'm bad, I'm bad, you know it.

Hur jag och Marina lyckades hitta varandra efter konserten är ett mysterium, men det gjorde vi. Åkte hem till Kim, kompisen vi skulle sova över hos. Ringer på. Ingen öppnar. Knackar. Bankar. Ropar i brevlådan. Går ut och ringer från en telefonkiosk. Inget svar. Väntar i timmar. Till slut ger vi upp, ringer Marinas mor som får åka från Munkedal mitt i natten för att hämta oss som slitna ligger och vilar på varsin parkbänk utanför Liseberg.

Jag blev Michaelfrälst. Såg Michael på tv, led med honom. Stackarn, bara jag fick bli hans vän så skulle allt bli bra.

Yeah right.

Såg honom två gånger till live. Exakt samma show. Till och med inrepeterat gråtanfall. Duktig tomte.

Fast på nåt sätt känns det ändå fränt att ha sett honom. Vår tids största ufo.

Fast det fränaste av allt är nästan att andra gången jag såg honom så var Kriss Kross förband.

---