Jag kan nog inte beskriva hur mycket jag älskade Fem myror när jag var liten. Satt klistrad vid tv:n. Lyssnade sönder kassetterna. Fast när Vera, Ellen och Cecilia kom blev det lite tråkigt. Och siffrorna, en två tre fyra FEM pingviner. Kunde ju redan räkna. Sport när namnen skrevs, gissa namnet först.
A
N ANNA!
D ANDERS!
R ANDREAS!
E Ja det är Andreas!
I Vaffan Andrei det finns det väl ingen som heter?
Väldigt politiskt korrekt. Namn från en massa olika etniska ursprung.
Och sen kom det. Elefanten som sa "Nu är det slut" och gjorde snabeln till en lång trumpet. Lycka i några sekunder till ända tills han hade blåst klart. Sen kom eftertexten och melodin till "entvåtrefyrafemsex". Och ångesten. Och saknaden.
Frågan lyder: Tycker dagens barn att det är lika bra som vi tyckte?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
jag började en blogg om det där igår jag med men sen var jag tvungen att göra pizza, men jag filar nog på det under dagen :)
Åh, magnusbrasseåeva liksom!
(kolla kolla, jag orkade ligga in på blogspot)
Hade glömt barnen som rabblar ramsor. Vad tyckte man om dem ejenklien?
ja titta vad orkig du är :OD
Skicka en kommentar