Nu öser jag ur mig lite skit

Såhär har jag det en gång i veckan.

Klä av dig. Sätt dig på en obekväm brits, så kommer strax en kvinna som inte lyssnar på dig och sticker in ett gäng nålar i dig. Varje nål känns ungefär som att lägga handen på en kokhet spisplatta. Varsågod och lägg dig ner på den obekväma britsen. Nu ska du ligga blickstilla i 30 minuter. Går bra om man är hel och har en kropp som inte gör ont. Har man diskbråck så är varje sekund en plåga. Efter en kvart skriker kroppen efter att få röra på sig. Men då har man en kvart kvar. Om man har tur. För oftast så glömmer kvinnan bort dig så du får ligga längre, ibland trekvart. I ren och skär plåga, ren och skär panik. Du vet inte vad klockan är, du vet inte hur lång tid det är kvar, och varje muskel skriker efter rörelse. Du är dessutom galet kissnödig men kan inte gå och kissa.

Oftast börjar du gråta också, för du känner dig så otroligt utelämnad där du ligger, halvnaken med kroppen full av nålar, maktlös.

Jag måste nog ta ett snack med den där sjukgymnasten. Känner noll förtroende för henne, noll trygghet. Ingen bra grund för ett gott läkande.

---