Ett skitlångt inlägg om att vara ny sådeså

Min lilla snokande vän (som numera även är skjuts-vän och vän rent allmänt) började nytt jobb i tisdags. Hoppas det gick bra. Hon var nervös som fan. Och vem är inte nervös första dagen på ett nytt jobb?

Det där med att vara ny är ingen höjdare, i alla fall inte i Ozzys värld. Första dagen på nytt jobb går man bredvid som en mes, känner sig tafflig och valhänt, vet inte var toan finns, när det är rast, hur saker ska göras... Första dagen i diverse skolor är också i en klass för sig. Dagen då jag skulle börja mitt livs första riktiga teaterutbildning höll jag till exempel på att köra ihjäl mig och Marina i ren nervositet och sinnesslöhet. (Fast det minns inte hon. Men ändå.) Första dan på lärarprogrammet höll jag halva dan krampaktigt i min enda vän, kaffekoppen.

Men efter ett tag känner man sig hemma, och så småningom kan man nästan känna sig som en del av inventariet på ett ställe. Så känner jag mig på dansen. Dansen är den egentliga orsaken till att detta inlägg över huvud taget skrivs. För på lördag är det Duke's place igen, och plötsligt kastades jag i minnet tillbaks till första gången jag var på en liknande danstillställning.

Första terminen var jag en nervös danshoppa som kände (troligen med rätta) att de däringa socialdanserna, det var nog inget för mig än så länge. Jag kunde ju nästan ingenting. Men så kom lägret Swingin' spring, dit folk från hela Sverige, och världen, kommer och dansar på. Det kan man ju inte missa. Så på fredagskvällen provade jag kanske hundra outfits (vad fan kan man dansa socialt i? jag kan ju inte ha träningskläder!!) tills jag hittade något som jag var nöjd med, och vevade iväg på cykeln för att möta Tramsebyxan (fler inlägg om denne man hittas i bloggen för två år sedan) som skulle sällskapa mig till dansen. Jag skulle ALDRIG ALDRIG ALDRIG ha vågat gå själv.

Jag tror jag dansade med tre olika personer på hela kvällen, resten stod jag runt kanterna, nervös, och pratade med lite folk jag träffat på kursen och hängde som ett klister på Johanna (numera världsmästare i lindy hop), en av orsakerna till att jag började dansa. Dagen därpå var det stor fest på Valand, och jag harvade mig dit. Återigen, skitnervös, stod runt kanterna, och när Jump session uppträdde blev jag helt fascinerad och hade ingen aning om att jag ett drygt år senare skulle bli nära vän med en av dansarna (Ellen på Retro deluxe har ni hört talas om förr va??) och flänga land och rike runt med henne och sälja retrogrejer.

Men vad jag minst av allt hade en aning om där jag stod, en nervös snärta i ett hörn, en nervös snärta som aldrig i hela sitt liv skulle våga bjuda upp den och den och den (det har jag gjort nu) var att jag några år senare skulle ha ett hundratal danskompisar, dj'a på danserna och bli betraktad som en av inventarierna, en av de som folk inte vågar dansa med (hallå, det vågar ni visst det! jag är sketasnäll!), en av de som man frågar om vem man pratar med om man vill fråga det där eller var det finns mera toapapper. Det trodde jag aldrig. Jag trodde jag skulle dansa ett år och sen kunna allt om lindy hop. (HAHAHA the irony! Jag har dansat i drygt två nu och kan ingenting! Jo ok då, lite kan jag, men jag vet också hur sjuuuuuuuuukt mycket jag har kvar att lära.) Jag trodde defenitivt inte att jag skulle våga gå på danser utan sällskap. (Vad ska man med sällskap till när man känner alla som är där?)

Men mest av allt så trodde jag nog inte att jag skulle börja se Duke's place som ett av de dansevenemang som man kanske kan undvara. Jag är ledsen, kära Duke's-fixare. Förläng evenemanget till två och sluta ha storband som spelar. Anlita de grymma kvintetter, sextetter and you name it som finns istället.

Men det är klart jag kommer! Än så länge missar jag inte ett Duke's frivilligt.

---