Ett ohumoristiskt inlägg

Jag har ooooooooohohohoooooont!

Ont i huvet. Ont i ryggen. Ont i röven. (Diskbråcksontet sprider sig ner i benet via skinkan.) Så fort jag blir stillasittande större delen av dagen pga plugg eller annat så får jag så jävla oooooooooooooohohoohoooont!

Jag hatar min smärta så jävla mycket.

Hade en session med terapeuten om smärtan och hur jag ska hantera den. Den gav... ingenting. Jag pratade och grinade en timme och fick bara ännu ondare i huvudet och påmindes ännu mer om smärtan och kände den mer än vanligt och hade migrän i två dagar efter det. Så det sa jag sist. Det var meningslöst att prata om smärtan sa jag, jag fick bara ont av det. Då frågade hon om jag har tänkt nånting på att ära kroppen för att den faktiskt klarar av smärtan, som hon pratat om förra gången.

Nä... jag har glömt att du ens sa det. För det är så otroligt fjärran för mig, att tänka att jag ska ära min kropp för att den klarar av det. Jag går mest omkring och förbannar den för att den har så jävla ont och hindrar mig från att göra det jag vill, eller tycker synd om den för hur trasig den är. Men det var kanske en bra tanke, att hedra den lite. Så det har jag gjort i några dagar nu.

Men idag är det svårt. Idag är det bara tycka synd. Och tankarna på sjukskrivning kommer tillbaka. Stillasittandet ger mig smärta. Men jag har bara ett år kvar av stillasittande. Ett... år...

När jag har såhär ont får jag nästan panik. Vet inte hur jag ska sitta. Vet inte hur jag ska ligga. Vet inte hur jag ska stå.

Vill bara sova. Fast det gör ont att ligga ner.

---