Själv är bäste dräng!

Fick ett sms precis att min vän S förhållande tagit slut efter två veckors intensiv kärlek. Och andra vänners relationer strular och knakar.

Men hallå?! Finns det inte riktig kärlek i världen eller? Måste den alltid vara invecklad, konstig, obesvarad, för mycket kärlek, för lite kärlek, vad hände med lagom, vad hände med bra?

Själv är jag ett osäkert litet sajko, och drar till mig diton verkar det som. Så jag ger upp nu. Jag har det för jäkla bra själv. Det man saknar är ju närheten, och någon som kan hjälpa en ibland när man ska göra saker (typ flytta - hurra för snälla vänner!). Och att få ge kärlek. Men den kan jag ge till mina vänner, min familj och så vidare. Och till Albafiiiiiiiisgriiiiiis världens just nu sötaste barn. (Förutom the fantastic three - syskonbarnen. Ska försöka dumpa lite kärlek över dem under jullovet.)

Är människan (eller jag?) född att vara en egoistisk ensamvarg?

---