Ni som inte hänger med barn,

fattar ni vad ni går miste om? Barn är nog det skojigaste som finns. Speciellt när man får dem i små lagom doser, för då är de bara snälla och goa och roliga mest hela tiden. Man slipper dutta dem på pannan när de vinterkräker, man slipper sitta på akuten i åtta timmar för att sy hack i pannan, man slipper höra 278 norgevitsar om dagen. Fast å andra sidan är det väl de dära sakerna man slipper som är charmen med att vara förälder. Man kommer så otroligt nära inpå sitt barn, närmare än någon annan människa kan jag tänka mig.

Igår var jag på bio med mina söööta söööta syskonbarn, i alla fall två tredjelar av dem. (Är man söt när man snart blir tonåring? Ja!) Tittar på Yes man och skrattar så jag gråter. Och vi pratar så munnarna smattrar när vi går till bussen och står och väntar på den. Djupa diskussioner om vilken spelkonsoll som är bäst, och varför jag inte har en, vilket är obegripligt för barnen. (Barnet och ungdomen?) och vad som var roligast i filmen. Själv tyckte jag Jim Carreys potentiella persiska fru tog priset. Tonåringen to be tyckte enligt andrahandskällan barnens mor som bloggar här att det bästa med filmen var att den gjordes för den var så rolig. Hurra!

Som sagt, det är så roligt med barn. Och roligt med familj. Jag har ju en trots allt, även om den är ganska liten. Men sen finns det ju helt bisarra familjer i min närhet, till exempel min vän som precis har hittat sin biologiska pappa och två halvsyskon... via facebook. Folkbokföringen, släng dig i väggen! Så nu har hon mailat med sin bror och pratat i telefon med sin syster och ska skicka ett brev till sin PAPPA (hjälp! mannen som bara varit ett mystiskt namn och några foton!) som gladeligen tar emot det och henne.

Det skulle kunna bli en film. Eller en reklamfilm för facebook.

---