Hurra för hjältarna Björn och Ellen som bar bord igår! Och hurra att jag spontant stack in huvudet i det gemensamma köket i trappuppgången och frågade om de mot förmodan ville ha en bäddsoffa. "Ja! Du kommer som en räddande ängel! De här två killarna kom och spontanbesökte mig idag och jag har inte ens en matta de kan sova på!". Sagt och gjort. Killarna bar upp soffan en våning och vips var jag av med den.
Hurra!
Sen blev det mindre hurra när det tog 1 timma och 20 minuter att ta sig hem, en resa som brukar ta sisådär 30-45 minuter. Hejja västtrafik... Kom hem som en liten isglass och kunde inte sova inatt för jag var så genomkyld. Hej skolka skolan! Ah, då har jag hela morgonen på mig att städa.
Om man inte sover till HALV ELVA. Då hann man ingenting. Idag igen.
fredag, oktober 31, 2008
torsdag, oktober 30, 2008
Panik extreme
På lördag flyttar det in nya hyresgäster i min gamla läga. I förrådet står två stora bord som jag inte kan bära själv. Och i lägenheten står en soffa som jag inte kan bära alls om ryggen ska överleva. HJÄLP!
Mina kompisar är antingen
a) uppbokade
b) ryggpajjade eller
c) försvunna
Jag har en Ellen som kan ställa upp ikväll och en Markus som kan imorrn mitt på dan när jag inte kan. Och själv kan jag inte lyfta alls. PANIIIIIIK!
Vad händer om jag inte lyckas flytta dessa grejer? Får jag straffavgift då?
Mina kompisar är antingen
a) uppbokade
b) ryggpajjade eller
c) försvunna
Jag har en Ellen som kan ställa upp ikväll och en Markus som kan imorrn mitt på dan när jag inte kan. Och själv kan jag inte lyfta alls. PANIIIIIIK!
Vad händer om jag inte lyckas flytta dessa grejer? Får jag straffavgift då?
onsdag, oktober 29, 2008
Regntunga skyar
Det är tur att man har sorg så himla sällan. Shit vad sorg är bajsigt. Man kan liksom inte göra nånting, blir alldeles handlingsförlamad. Gråter så att migränen eskalerar till max. Massor att göra, men ingenting går att genomföra. Man fastnar i gråt.
Idag ville min vän Curly Lou att vi skulle hänga med och socialdansa lite på ett ålderdomshem. En otroligt god och samtidigt rolig gärning som jag mer än gärna vill vara med på.
Men idag är inte humöret inställt på dans. Speciellt inte på ett ålderdomshem, som är så förknippat med sorg för mig.
Idag ville min vän Curly Lou att vi skulle hänga med och socialdansa lite på ett ålderdomshem. En otroligt god och samtidigt rolig gärning som jag mer än gärna vill vara med på.
Men idag är inte humöret inställt på dans. Speciellt inte på ett ålderdomshem, som är så förknippat med sorg för mig.
tisdag, oktober 28, 2008
Avsked?
Mamma ringer innan kl nio på morgonen för att meddela att jag inte behöver leta upp kvittot hon ringde och efterfrågade igår. Tur att jag redan var vaken. Kl fem på eftermiddagen ringer hon igen. Lite olikt mor att ringa två gånger på en dag, det måste vara något viktigt.
Och det är det.
Hon berättar att den lilla tanten är jättedålig och ligger på sjukhus. Kanske för att möta döden. Men man vet ju aldrig, folk kan ju repa sig enormt mot alla odds.
Ja... jo... Och jag tänker att jag hoppas innerligt att hon klarar sig, för jag vill ju ha henne kvar. Hon är en av de sista länkarna till pappa. Den sista i livet som minns min farfar som dog när min pappa bara var 16 år. En av de sista i livet som minns hur det var när pappa dog.
Och sen tänker jag att det väl egentligen är jävligt egoistiskt att vilja ha en människa kvar bara för sin egen skull? Sen bouppteckningen har jag träffat henne två gånger. Den var för över ett år sedan. Och varje besök blir inte mycket mer än en timme. Hon orkar inte mer. Hon är mätt på livet.
Ska man hoppas att hon klarar sig då?
Och det är det.
Hon berättar att den lilla tanten är jättedålig och ligger på sjukhus. Kanske för att möta döden. Men man vet ju aldrig, folk kan ju repa sig enormt mot alla odds.
Ja... jo... Och jag tänker att jag hoppas innerligt att hon klarar sig, för jag vill ju ha henne kvar. Hon är en av de sista länkarna till pappa. Den sista i livet som minns min farfar som dog när min pappa bara var 16 år. En av de sista i livet som minns hur det var när pappa dog.
Och sen tänker jag att det väl egentligen är jävligt egoistiskt att vilja ha en människa kvar bara för sin egen skull? Sen bouppteckningen har jag träffat henne två gånger. Den var för över ett år sedan. Och varje besök blir inte mycket mer än en timme. Hon orkar inte mer. Hon är mätt på livet.
Ska man hoppas att hon klarar sig då?
måndag, oktober 27, 2008
Farväl ljuva fettbullstid!
var allt som stod på ett vykort som Matilda fick från sin mor när vi nån gång på stenåldern bodde ihop i Paris. Jag och Matilda alltså. Inte jag och Matildas mor. "Det här är så typiskt Britta" (Matildas mor) sa Matilda. "Hon skickar ett kort på en tjock kärring och skriver "farväl ljuva fettbullstid" och inget mer på baksidan.
Britta hade kommit in i ett flow och tänkte tappa några kilon. En situation många känner igen sig i. Inte minst jag. Jag är ganska världsmästare i att gå ner ganska mycket och långsamt långsamt gå upp det igen. Och just nu befinner jag mig i fas "igen". Det är inte superlätt att hålla vikten om man a) har flyttat till en läga som ligger en minuts gångväg från spårvagnshållplatsen, b) i samband med flytten får sin cykel knafsad och avrättad, c) inte kan promenera längre sträckor utan att höften blir knafs. Om man dessutom i nya lägan har en gasspis man inte blir kompis med och en dito gasugn och DESSUTOM hatar att laga mat rent generellt är resultatet givet.
Färdigmat.
Enkla lösningar.
Mackor.
Onämnbara ting.
Åker ner i magen.
Och så småningom hamnar man i fasen "jag ska handla mat men jag är BARA sugen på kanelgifflar", då är det dags att ta tjuren vid hornen.
Så det har jag gjort nu. Anmält mig till viktklubb.se efter Charlies (som trist nog för stammisar som mig haver blogguppehåll pga bajsig livsperiod) rekommendation och knatade iväg till affären och inhandlade matvaror för de närmsta två dagarna. Hurra för färdiga menyer! Det är ju lätt som en plätt att bara äta det man får om man kör på såna!
Kånkar hem två kassar käk som innehåller 75% grönsaker yehaaa.
Och en påse kanelgifflar.
Man måste ju få säga hejdå till fettbullstiden ordengklitt! Eller?
Britta hade kommit in i ett flow och tänkte tappa några kilon. En situation många känner igen sig i. Inte minst jag. Jag är ganska världsmästare i att gå ner ganska mycket och långsamt långsamt gå upp det igen. Och just nu befinner jag mig i fas "igen". Det är inte superlätt att hålla vikten om man a) har flyttat till en läga som ligger en minuts gångväg från spårvagnshållplatsen, b) i samband med flytten får sin cykel knafsad och avrättad, c) inte kan promenera längre sträckor utan att höften blir knafs. Om man dessutom i nya lägan har en gasspis man inte blir kompis med och en dito gasugn och DESSUTOM hatar att laga mat rent generellt är resultatet givet.
Färdigmat.
Enkla lösningar.
Mackor.
Onämnbara ting.
Åker ner i magen.
Och så småningom hamnar man i fasen "jag ska handla mat men jag är BARA sugen på kanelgifflar", då är det dags att ta tjuren vid hornen.
Så det har jag gjort nu. Anmält mig till viktklubb.se efter Charlies (som trist nog för stammisar som mig haver blogguppehåll pga bajsig livsperiod) rekommendation och knatade iväg till affären och inhandlade matvaror för de närmsta två dagarna. Hurra för färdiga menyer! Det är ju lätt som en plätt att bara äta det man får om man kör på såna!
Kånkar hem två kassar käk som innehåller 75% grönsaker yehaaa.
Och en påse kanelgifflar.
Man måste ju få säga hejdå till fettbullstiden ordengklitt! Eller?
söndag, oktober 26, 2008
Hjälp!
Min läsekrets är min eviga hjälpbank. Här får man kaktips, coaching om huruvida man ska söka jobb eller inte och så vidare. Imorrn behöver jag hjälp igen! Då ska jag nämligen vara med i Studentradions program "Improradioteatern", dit lyssnarna får skicka in förslag på platser, filmtitlar och annat via sms eller msn. Lyssna och kom med förslag! Antingen på 103,1 Mhz eller här! Obs: Du måste ha winamp installerat för att lyssna via webben.
Förslag via msn ger du genom att adda improradioteatern@hotmail.com i din msn.
Vi hörs!
Förslag via msn ger du genom att adda improradioteatern@hotmail.com i din msn.
Vi hörs!
onsdag, oktober 22, 2008
Ett års semester sill vo plä
Igår kväll ställde jag klockan lite ironiskt på 09:30. Praktiken har nämligen gått från att vara en panikartad ångestkälla till att bli rena slackerhänget. Slackeriet beror mest på att jag som sista lektion ska ha... prov. Eller ska hålla i ett prov. Som jag redan gjort. Och på fredag ska jag också hålla en lektion, min sista. Och, praktiskt som fan så kan jag bara rippa lektionsplaneringen från de jag har prov med imorrn, och vips var hela veckan planerade. Hängde med min vän Robert på en lektion i svenska och en annan lärare på en lektion i teater måndag tisdag för att lätta mitt slackiga samvete.
Men man kan ju inte kräva hur mycket som helst av en praktikant heller. Igår var ju inte ens min handledare på skolan, så varför ska jag då spendera tre timmar där, vilket jag gjorde? Fast det var bara trefvligt så jag gnäller inte.
Men idag slackar jag, och ställer således klockan på det ironiska väckarklockslaget 09:30.
Gissa vem som sover som en jävla stock klockan 09:30 och panikslaget väcks av "God morgon, det här är Christer. Ja, jag vet att det känns för jävligt..." osv. (Underbar väckningssignal btw. Christer aj lavv jo.)? Yours truly ja. Bah! Sovit till halv tio när jag gick och la mig halv tolv! Well, ordenklig som jag är försöker jag hasa mig uppoch dursar, fiffar mig och haaaaasar mig iväg. Fullkomligen hasar. För jag är nåt så djuriskt trött. Och är fortfarande.
Ikväll måste jag pimpa presenten till min slackiga handledare som tycker att jag inte behöver vara med på de lektioner som inte är historia, dvs 50% av lektionerna, men jag vill bara soooooooovaaaaaaa!
Varför är jag så trutt? Jag gör ju inget. Har varit såhär trött i snart 4 veckor. Bah. Kan det vara le diskbråck? Vaknar varje morgon med en kropp stelare än plåt och öronen tjutande som sirener men har inte överdrivet ont på dagtid. Fast jag kan inte ligga på mage. Och det gör ont när jag vrider mig i sängen. Men ändå. Kan man ha ont omedvetet?
Men man kan ju inte kräva hur mycket som helst av en praktikant heller. Igår var ju inte ens min handledare på skolan, så varför ska jag då spendera tre timmar där, vilket jag gjorde? Fast det var bara trefvligt så jag gnäller inte.
Men idag slackar jag, och ställer således klockan på det ironiska väckarklockslaget 09:30.
Gissa vem som sover som en jävla stock klockan 09:30 och panikslaget väcks av "God morgon, det här är Christer. Ja, jag vet att det känns för jävligt..." osv. (Underbar väckningssignal btw. Christer aj lavv jo.)? Yours truly ja. Bah! Sovit till halv tio när jag gick och la mig halv tolv! Well, ordenklig som jag är försöker jag hasa mig uppoch dursar, fiffar mig och haaaaasar mig iväg. Fullkomligen hasar. För jag är nåt så djuriskt trött. Och är fortfarande.
Ikväll måste jag pimpa presenten till min slackiga handledare som tycker att jag inte behöver vara med på de lektioner som inte är historia, dvs 50% av lektionerna, men jag vill bara soooooooovaaaaaaa!
Varför är jag så trutt? Jag gör ju inget. Har varit såhär trött i snart 4 veckor. Bah. Kan det vara le diskbråck? Vaknar varje morgon med en kropp stelare än plåt och öronen tjutande som sirener men har inte överdrivet ont på dagtid. Fast jag kan inte ligga på mage. Och det gör ont när jag vrider mig i sängen. Men ändå. Kan man ha ont omedvetet?
Kaktips tack!
Imorrn ska jag baka hejdåkaka som jag ska ta med till praktiken på fredag. Jag behöver tips! Nötförbud gäller på hela skolan. Nedan följer en lista på kakor jag dissat:
Kardemummakaka = tråkkaka även om den är god. Vill ha festlig kaka!
Kladdkaka = kräver vispad grädde = meckigt.
Diverse pajer = kräver vaniljsås = meckigt.
help!
Kardemummakaka = tråkkaka även om den är god. Vill ha festlig kaka!
Kladdkaka = kräver vispad grädde = meckigt.
Diverse pajer = kräver vaniljsås = meckigt.
help!
måndag, oktober 20, 2008
Ok då.
Jag har nog bestämt mig för att i alla fall söka jobbet. Vad som helst kan ju faktiskt hända i Stockholm! Jag kanske träffar mannen i mitt liv, får en strålande karriär eller en enorm aha-upplevelse! Och precis som ni säger, Göteborg finns kvar. Så även min utbildning och skolor att jobba på, även om kanske min praktikskola redan anställt någon.
Jaha, då återstår bara att renovera sitt cv och försöka komma ihåg allt man gjort inom impro och pedagogeri det senaste decenniet.
Lätt som en plätt... Jag som knappt minns vad jag gjorde i förra veckan.
Jaha, då återstår bara att renovera sitt cv och försöka komma ihåg allt man gjort inom impro och pedagogeri det senaste decenniet.
Lätt som en plätt... Jag som knappt minns vad jag gjorde i förra veckan.
söndag, oktober 19, 2008
Jag blundar och låtsas att det inte finns kanske?
Har fått sex kommentarer på inlägget om jobbet. Alla säger SÖK!
Så jag antar att jag inte lyckats förmedla min ångest, som bara växer dag för dag.
Jag är en person som rotar mig. Jag är en person som älskar Göteborg. Jag är en person som behöver ett fett socialt nät. I Göteborg har jag allt det. Jag har dessutom en utbildning som jag älskar, och ett blivande jobb som jag längtar efter. Jag får dessutom impra (skådespela improteater) minst en gång i veckan och får betalt för att impra eller undervisa i impro minst fyra gånger per år, en siffra som bara ökar. Jag har Sveriges mest fantastiska dansförening att gå till. Jag har en lägenhet, mitt första förstahandskontrakt, som jag håller på att pimpa för fullt. Fräscht, nytt, mitt.
I Stockholm har jag... ingenting. Flyttar jag dit har jag två kompisar som jag aldrig pratar med nuförtiden, en tråkig dansklubb att gå till och ett roligt jobb. Och ett karriärslyft. Inom en karriär som jag egentligen övergivit. I en stad jag inte vill bo i.
Det som talar för Stockholm är jobbet.
Det som talar för Göteborg är allt annat i hela världen ungefär.
Men det skadar ju inte att söka säger ni. Jo. Det skadar plånboken, kostar tågbiljetter jag inte har råd med, kostar en fet skopa självkänsla om jag inte får det, och det kostar hundra ton existentiell ångest om jag får det.
Men kanske också får jag ett nytt, spännande, fantastiskt liv.
Finns det INGEN i hela världen som fattar att detta är svårt?
Så jag antar att jag inte lyckats förmedla min ångest, som bara växer dag för dag.
Jag är en person som rotar mig. Jag är en person som älskar Göteborg. Jag är en person som behöver ett fett socialt nät. I Göteborg har jag allt det. Jag har dessutom en utbildning som jag älskar, och ett blivande jobb som jag längtar efter. Jag får dessutom impra (skådespela improteater) minst en gång i veckan och får betalt för att impra eller undervisa i impro minst fyra gånger per år, en siffra som bara ökar. Jag har Sveriges mest fantastiska dansförening att gå till. Jag har en lägenhet, mitt första förstahandskontrakt, som jag håller på att pimpa för fullt. Fräscht, nytt, mitt.
I Stockholm har jag... ingenting. Flyttar jag dit har jag två kompisar som jag aldrig pratar med nuförtiden, en tråkig dansklubb att gå till och ett roligt jobb. Och ett karriärslyft. Inom en karriär som jag egentligen övergivit. I en stad jag inte vill bo i.
Det som talar för Stockholm är jobbet.
Det som talar för Göteborg är allt annat i hela världen ungefär.
Men det skadar ju inte att söka säger ni. Jo. Det skadar plånboken, kostar tågbiljetter jag inte har råd med, kostar en fet skopa självkänsla om jag inte får det, och det kostar hundra ton existentiell ångest om jag får det.
Men kanske också får jag ett nytt, spännande, fantastiskt liv.
Finns det INGEN i hela världen som fattar att detta är svårt?
lördag, oktober 18, 2008
Tager du zzzzzzzzzz
Oh my god. Jag är så trött. Trots att jag sovit massor. Och idag ska jag på bröllop. Kyrka + trötthet = sågverkssnarkningsvarning.
Var tvungen att messa Tant Johanna och be henne ta med en petmojäng så hon kan peta på mig med jämna mellanrum.
Var tvungen att messa Tant Johanna och be henne ta med en petmojäng så hon kan peta på mig med jämna mellanrum.
fredag, oktober 17, 2008
Dilemma
Hmmmmmm
Stockholms improvisationsteater söker kvinnlig skådespelerska med stor erfarenhet av impro.
Ööööhhh...
Såvitt jag vet är jag en av västra Sveriges mest erfarna kvinnliga improvisatörer. Kanske låter kaxigt men... det är nog sant.
Pedagogisk vana meriterande.
Hell yeah, snart färdigutbildad lärare med 15 års teaterpedagogande i bagaget.
Sångvana meriterande.
Hell yeah, karaokenörd, sånglektioner, Improvision song contest... you name it.
Mitt drömjobb. Förutom på ett plan. Det är i Stockholm. Ett års heltidstjänst i ensemblen. Skulle jag få det skulle det vara highway to the stars ungefär. Jag skulle förmodligen kunna leva på min favoritsyssla. Fast... det är i Stockholm. Och jag måste pausa i min utbildning. Och kommer inte kunna söka (och få) jobb som historielärare på min nuvarande praktikplats om ett år. Och jag känner bara två personer i hela Stockholm.
Well, man kan ju alltid söka. Så kan man ta ställning sen om man skulle råka få det. Fast... om jag skulle få det så skulle jag inte kunna tacka nej. Och om jag inte skulle få det skulle jag återigen ta ett plums ner i självhatarpölen som jag så skickligt undvikit ända fram till att jag sökte (och inte fick) jobb som skådespelare på ALV i vintras. Så jag kanske inte ens ska sätta mig själv i den sitsen?
Fast samtidigt kommer jag kanske bånka sönder huvudet mot en vägg om jag försitter chansen? Som jag kanske inte ens vill ha? BAH!
Stockholms improvisationsteater söker kvinnlig skådespelerska med stor erfarenhet av impro.
Ööööhhh...
Såvitt jag vet är jag en av västra Sveriges mest erfarna kvinnliga improvisatörer. Kanske låter kaxigt men... det är nog sant.
Pedagogisk vana meriterande.
Hell yeah, snart färdigutbildad lärare med 15 års teaterpedagogande i bagaget.
Sångvana meriterande.
Hell yeah, karaokenörd, sånglektioner, Improvision song contest... you name it.
Mitt drömjobb. Förutom på ett plan. Det är i Stockholm. Ett års heltidstjänst i ensemblen. Skulle jag få det skulle det vara highway to the stars ungefär. Jag skulle förmodligen kunna leva på min favoritsyssla. Fast... det är i Stockholm. Och jag måste pausa i min utbildning. Och kommer inte kunna söka (och få) jobb som historielärare på min nuvarande praktikplats om ett år. Och jag känner bara två personer i hela Stockholm.
Well, man kan ju alltid söka. Så kan man ta ställning sen om man skulle råka få det. Fast... om jag skulle få det så skulle jag inte kunna tacka nej. Och om jag inte skulle få det skulle jag återigen ta ett plums ner i självhatarpölen som jag så skickligt undvikit ända fram till att jag sökte (och inte fick) jobb som skådespelare på ALV i vintras. Så jag kanske inte ens ska sätta mig själv i den sitsen?
Fast samtidigt kommer jag kanske bånka sönder huvudet mot en vägg om jag försitter chansen? Som jag kanske inte ens vill ha? BAH!
onsdag, oktober 15, 2008
Tänkte'nte på deee
Man blir lite knäpp av att jobba som lärare. Just nu har jag tvångstankar om stavning. Jag känner ett obändigt behov av att syfta fel!
Jag vill skriva "i stort sätt" som i "det är i stort sätt det enda man kan hävda".
Jag vill skriva "oavsätt". "Detta är ett faktum, oavsätt vad X hävdar."
Jag vill sär skriva. Bara för att.
Jag vill använda otroligt avancerade ord utan att veta vad de betyder. Merkantilismen avskaffades! Vad är merkantilism? Förklara! Öööö... pengar och sånt.
Hallego. Söta elever.
Under min praktik har det slagit mig more then ever att eleverna lär sig rapa upp fakta, framförallt i historia. De lär sig utantill så att de kan rapa upp orsaker till industriella revolutionen. Och om man som lärare då frågar "men varför är just detta en orsak till industriella revolutionen, är det inte själva revolutionen i sig?" så blir de tysta. Som Peter Dalle sa i Lorry, "tänkte inte på det". De vill kunna svara rätt så de kan få ett mvg och sova gott om natten. Och så kommer jag, den sadistiska läraren och tvingar dem att tänka efter.
Vad besvärlig jag är.
Jag vill skriva "i stort sätt" som i "det är i stort sätt det enda man kan hävda".
Jag vill skriva "oavsätt". "Detta är ett faktum, oavsätt vad X hävdar."
Jag vill sär skriva. Bara för att.
Jag vill använda otroligt avancerade ord utan att veta vad de betyder. Merkantilismen avskaffades! Vad är merkantilism? Förklara! Öööö... pengar och sånt.
Hallego. Söta elever.
Under min praktik har det slagit mig more then ever att eleverna lär sig rapa upp fakta, framförallt i historia. De lär sig utantill så att de kan rapa upp orsaker till industriella revolutionen. Och om man som lärare då frågar "men varför är just detta en orsak till industriella revolutionen, är det inte själva revolutionen i sig?" så blir de tysta. Som Peter Dalle sa i Lorry, "tänkte inte på det". De vill kunna svara rätt så de kan få ett mvg och sova gott om natten. Och så kommer jag, den sadistiska läraren och tvingar dem att tänka efter.
Vad besvärlig jag är.
tisdag, oktober 14, 2008
TÄNK P/
Häromdagen åkte jag förbi ett träd ungefär vid Vasaplatsen. På trädet stod det
TÄNK PÅ DE
Den välvårdade medelålders mannen hann inte klart den här gången heller.
TÄNK PÅ DE
Den välvårdade medelålders mannen hann inte klart den här gången heller.
måndag, oktober 13, 2008
Jodå, jag lever...
fast helgen har gått ut på att gå kurs som resulterade i att jag pajjade kroppen utan att märka det, för att sedan åka hem och pimpa köket, vilket resulterade i ännu mer trasig kropp (läs rygg) så nu har jag så ont så jag nästan avlider.
Ajjäääääääää
Ajjäääääääää
torsdag, oktober 09, 2008
Jasså den göbben....?
Har de senaste åren känt mig ganska beläst och klok som känt till varenda författare som tilldelas nobelpriset. Men nu, tillbaks till scratch.
Årets nobelpris går till franskt namn franskt namn franskt namn Lucklesiååååå.
Tur.
Sällar mig till Gert Fylkingskaran och utbrister ett ironiskt "ÄNTLIGEN!".
Årets nobelpris går till franskt namn franskt namn franskt namn Lucklesiååååå.
Tur.
Sällar mig till Gert Fylkingskaran och utbrister ett ironiskt "ÄNTLIGEN!".
onsdag, oktober 08, 2008
De e ja å göbbarna
Annexet.
Där har jag hamnat.
Annexet, en bunker längst ut i ett hörn av skolan. Första dagen tänkte jag "hjälp, här är som en grotta, här kan jag väl inte vara!". Och såhär 1,5 vecka senare säger jag bara JAG KAN VÄL INTE VARA NÅN ANNANSTANS HELLER!!! Här är så jäkla gött. Ett avskilt hörn av skolan dit knappt några elever hittar, inte heller några kollegor. Jo, de hittar, men de orkar inte ta sig hit.
I annexet huserar jag, min handledare och en helt bizarrt skojig farbror som börjar prata rakt ut utan att förklara vad han tänkte på. Han kan till exempel säga saker som "Jag sa det till honom, det var ju inte klokt alltså!". Bara sådär. Hysteriskt roligt! Dessutom fylls annexet dagligen av mer eller mindre bizarr musik. Roliga farbrorn diggar opera. Handledaren diggar... ja, vad är det han diggar ejenklien? Häromdagen diggade han till exempel tyskt prat inspelat på skiva. "Är det du som lyssnar på tysk radio" frågade jag. "Det är en skiva" svarar han och fortsätter "kan du tyska?" Nä. "Inte jag heller." Han sitter och lyssnar på tyskt prat utan att veta vad de pratar om. Humor! En annan dag när jag kom hit lät det ungefär som en gnisslig papperspress. Undrar vad det är för maskin som är trasig tänkte jag. Aha. Det är en skiva. Med.... musik?
Bästa egenskaperna med annexet är dock den otroligt stora slackerfaktorn. Soffan där man kan ligga och planera sina lektioner. Tandborstarna, tandkrämen, rakhyvlarna, raklöddret, badlakanet... Häromdagen stod roliga farbrorn och rakade sig när jag kom. På kontoret. Humor!
Högsta poäng får dock annextoaletten. Med ljudisolerade väggar och på luktfritt avstånd. Dit bara jag och mina två göbbar har tillträde. Hur mycket uppskattar man inte en sån toa lingonveckor som denna? För det är märkligt, men de som bygger skolor måste tro att lärare gillar bajslukt, eftersom de alltid placerar toan I FIKARUMMET, inte intill, I. Värst var förra praktikskolan där toadörren befann sig två meter från där matborden stod.
Smaklig måltid. Pffft.
Där har jag hamnat.
Annexet, en bunker längst ut i ett hörn av skolan. Första dagen tänkte jag "hjälp, här är som en grotta, här kan jag väl inte vara!". Och såhär 1,5 vecka senare säger jag bara JAG KAN VÄL INTE VARA NÅN ANNANSTANS HELLER!!! Här är så jäkla gött. Ett avskilt hörn av skolan dit knappt några elever hittar, inte heller några kollegor. Jo, de hittar, men de orkar inte ta sig hit.
I annexet huserar jag, min handledare och en helt bizarrt skojig farbror som börjar prata rakt ut utan att förklara vad han tänkte på. Han kan till exempel säga saker som "Jag sa det till honom, det var ju inte klokt alltså!". Bara sådär. Hysteriskt roligt! Dessutom fylls annexet dagligen av mer eller mindre bizarr musik. Roliga farbrorn diggar opera. Handledaren diggar... ja, vad är det han diggar ejenklien? Häromdagen diggade han till exempel tyskt prat inspelat på skiva. "Är det du som lyssnar på tysk radio" frågade jag. "Det är en skiva" svarar han och fortsätter "kan du tyska?" Nä. "Inte jag heller." Han sitter och lyssnar på tyskt prat utan att veta vad de pratar om. Humor! En annan dag när jag kom hit lät det ungefär som en gnisslig papperspress. Undrar vad det är för maskin som är trasig tänkte jag. Aha. Det är en skiva. Med.... musik?
Bästa egenskaperna med annexet är dock den otroligt stora slackerfaktorn. Soffan där man kan ligga och planera sina lektioner. Tandborstarna, tandkrämen, rakhyvlarna, raklöddret, badlakanet... Häromdagen stod roliga farbrorn och rakade sig när jag kom. På kontoret. Humor!
Högsta poäng får dock annextoaletten. Med ljudisolerade väggar och på luktfritt avstånd. Dit bara jag och mina två göbbar har tillträde. Hur mycket uppskattar man inte en sån toa lingonveckor som denna? För det är märkligt, men de som bygger skolor måste tro att lärare gillar bajslukt, eftersom de alltid placerar toan I FIKARUMMET, inte intill, I. Värst var förra praktikskolan där toadörren befann sig två meter från där matborden stod.
Smaklig måltid. Pffft.
tisdag, oktober 07, 2008
I'm alive!
Eftersom Helena nu lagt mig på favvolistan och hoppas att jag skriver snart igen känner jag mig härmed nödgad att uppdatera hur det går i Mitt Fantastiska Liv. (Eller också försöker jag fly från att planera hur jag ska förmedla industriella revolutionen till 30 överambitiösa tonåringar.)
Mitt fantastiska liv är ganska fantastiskt just nu. Igår var jag till exempel hos tandhygienisten (nähä?) och brände en näve pengar till. Sista näven! Nu är jag klar, och min käft är ren som snus. (Ren som snus?) Och förklaringen till att Ingvar Oldsberg klampade rakt in i min tandsten ligger i att han har sitt företag i samma trappuppgång som tandis. Moahahaha, jag vet var hans brevlåda bor, kanske jag kan... göra nåt... skoj? Eller också är det ingen poäng alls med att veta var en kändis har sitt företag.
De senaste dagarna har Mitt Fantastiska Liv även återetablerat sig på den heteronormativa marknaden. Jag haver blivit uppbjuden till dans av människor med snopp. Mycket trevligt och rolig efter en lång tids queerdans. Och jag pratar nu strictly dancing, så släktingar och vänner som oroar sig för att Mitt Fantastiska Singelliv grundar sig i att jag inte skulle ha kommit ur gabberoben, stop worrying. Jag är singel för att... jag vet inte. För att jag ibland inte älskar mig själv kanske. Men just nu älskar jag mig själv, vilket fått konsekvensen att tjusiga och trevliga karlar vill klämma sin kropp mot min i en dans eller fem. Flickdans är skoj, men blir enformigt om man bara får dansa flickdans och får för sig att pojkarna inte vill dansa med en. Men nu vill de! För jag är grym! Fy fan va skoj! Jag har sagt det tyyysen gånger förr, och jag säger det igen. Lindy hop - du behöver ingen annan antidepressiv meddusin.
Mitt Fantastiska liv har också resulterat i ett styck hack i fingret medelst rakblad. Och jag vill återigen lugna oroliga vänner och släktingar. Jag försökte inte hacka mig i handleden med rakbladet och missade så fett att jag träffade fingret istället. Den nakna sanningen är att jag ryckte in som tapetserarakuten i lördags. De förtvivlade småbarnsföräldrarna, dito hempimparkollegorna Marina och Gorane ringde med lätt panik i rösten och kved "det blir fuuuuult, hur gjorde duuuuu? kooooom!" Och komma är jag ju bra på, så det gjorde jag. Hem till dem alltså. Som betalning fick jag hundra pussar av världens just nu kanske bästa bäbis, Alba, som lärt sig pussa med tungan och härma kulspruteskratt.
Jag måste nog sno det barnet snart.
Dagens problem: Har jag bara en lätt huvudvärk, eller ett fett migränanfall på g? Enligt migränmeddusinen ska man ta den "så fort man känner ansatsen till ett anfall". Men hur vet man om det är en ansats eller bara lite vanlig koffeinbrist eller så? Två muggar kaffe senare börjar jag inse att det kanske är fröken M som lurar bakom knuten. Ja, nu börjar jag bli ganska säker, för nu värker det bara på ena sidan huvudet. Men jag hade ju min första känning för sisådär fem timmar sen. Är det kört nu då?
Shit the same, nu ska jag gå och äta bamba-mat. Exempelvis pulvermos och grönsaksbiffar från Toppfrys. Jag är nog korkad som betalar 35 spänn per dag för fryst färdigmat och pulver.
Mitt fantastiska liv är ganska fantastiskt just nu. Igår var jag till exempel hos tandhygienisten (nähä?) och brände en näve pengar till. Sista näven! Nu är jag klar, och min käft är ren som snus. (Ren som snus?) Och förklaringen till att Ingvar Oldsberg klampade rakt in i min tandsten ligger i att han har sitt företag i samma trappuppgång som tandis. Moahahaha, jag vet var hans brevlåda bor, kanske jag kan... göra nåt... skoj? Eller också är det ingen poäng alls med att veta var en kändis har sitt företag.
De senaste dagarna har Mitt Fantastiska Liv även återetablerat sig på den heteronormativa marknaden. Jag haver blivit uppbjuden till dans av människor med snopp. Mycket trevligt och rolig efter en lång tids queerdans. Och jag pratar nu strictly dancing, så släktingar och vänner som oroar sig för att Mitt Fantastiska Singelliv grundar sig i att jag inte skulle ha kommit ur gabberoben, stop worrying. Jag är singel för att... jag vet inte. För att jag ibland inte älskar mig själv kanske. Men just nu älskar jag mig själv, vilket fått konsekvensen att tjusiga och trevliga karlar vill klämma sin kropp mot min i en dans eller fem. Flickdans är skoj, men blir enformigt om man bara får dansa flickdans och får för sig att pojkarna inte vill dansa med en. Men nu vill de! För jag är grym! Fy fan va skoj! Jag har sagt det tyyysen gånger förr, och jag säger det igen. Lindy hop - du behöver ingen annan antidepressiv meddusin.
Mitt Fantastiska liv har också resulterat i ett styck hack i fingret medelst rakblad. Och jag vill återigen lugna oroliga vänner och släktingar. Jag försökte inte hacka mig i handleden med rakbladet och missade så fett att jag träffade fingret istället. Den nakna sanningen är att jag ryckte in som tapetserarakuten i lördags. De förtvivlade småbarnsföräldrarna, dito hempimparkollegorna Marina och Gorane ringde med lätt panik i rösten och kved "det blir fuuuuult, hur gjorde duuuuu? kooooom!" Och komma är jag ju bra på, så det gjorde jag. Hem till dem alltså. Som betalning fick jag hundra pussar av världens just nu kanske bästa bäbis, Alba, som lärt sig pussa med tungan och härma kulspruteskratt.
Jag måste nog sno det barnet snart.
Dagens problem: Har jag bara en lätt huvudvärk, eller ett fett migränanfall på g? Enligt migränmeddusinen ska man ta den "så fort man känner ansatsen till ett anfall". Men hur vet man om det är en ansats eller bara lite vanlig koffeinbrist eller så? Två muggar kaffe senare börjar jag inse att det kanske är fröken M som lurar bakom knuten. Ja, nu börjar jag bli ganska säker, för nu värker det bara på ena sidan huvudet. Men jag hade ju min första känning för sisådär fem timmar sen. Är det kört nu då?
Shit the same, nu ska jag gå och äta bamba-mat. Exempelvis pulvermos och grönsaksbiffar från Toppfrys. Jag är nog korkad som betalar 35 spänn per dag för fryst färdigmat och pulver.
torsdag, oktober 02, 2008
Hej igen, jag börjar bli stammis
Tandläkarbesök nr 3 avverkat. Eller rättare sagt 2 tandläkarbesök och ett hygienistbesök. Det är visst skillnad på tandhygienist och tandläkare. Ja det visste jag väl, men jag tänkte ju inte på att inte tandläkaren tog bort tandsten och sånt. Det gjorde de förr, på landet där jag kommer ifrån.
Hygienistbesöket var en totalt weird och surrealistisk upplevelse. "Jag ska bara mäta om du har fickor i tandköttet, det kan göra lite ont om du har djupa fickor." Det hade jag. Inte överallt, men några stället vilket helt klart räcker för att Ozzy ska bli fiolsträng. Så den pedagogiska hygienisten inser att det kommer inte att gå att ta bort nån tandsten här inte utan bedövning, så hon halar fram en helt surreal mojjäng som såg ut som en spruta men var av gummi. "Jag lägger en bedövningsgelé på tandköttet så gör det lite mindre ont".
Ja, du hade rätt där, Mrs Hyg. Jag känner ingenting. Någonstans. I hela käften. Läpparna blpllbffflööööö bbbbbb tungan surrar och känns som en gammel lax eller nåt. Så fort jag försöker prata surrar hela käften. Surreal! "Gör det ont?" Nä, ja fänner inte ett fit. Det läbbiaste ä att ja inte har nån fänfäl i läppana å kungan.
Ja. Jag har tandsten here, there and everywhere. Fast inte nu längre, nu har jag bara tandsten her and there eftersom hon inte hann klart eftersom jag är så besvärlig och är som en fiolsträng så hon inte kan jobba särdeles snabbt. Så jag får komma tillbaka på måndag.
"Men nu har du kommit upp över gränsen där man får hälften betalt av försäkringskassan! Vad bra, då blir det inte så dyrt för dig!" Nä just det. Jag har ju bara betalat TRETUSEN SPÄNN än så länge. Två nya cyklar. En månadshyra i nya lägan.
Och sen kommer det någon in genom dörren och säger "HEJSAN HEJSAN" och det är Ingvar Oldsberg. Varför hälsar han på mig? Kanske blir så när man är kändis?
Hygienistbesöket var en totalt weird och surrealistisk upplevelse. "Jag ska bara mäta om du har fickor i tandköttet, det kan göra lite ont om du har djupa fickor." Det hade jag. Inte överallt, men några stället vilket helt klart räcker för att Ozzy ska bli fiolsträng. Så den pedagogiska hygienisten inser att det kommer inte att gå att ta bort nån tandsten här inte utan bedövning, så hon halar fram en helt surreal mojjäng som såg ut som en spruta men var av gummi. "Jag lägger en bedövningsgelé på tandköttet så gör det lite mindre ont".
Ja, du hade rätt där, Mrs Hyg. Jag känner ingenting. Någonstans. I hela käften. Läpparna blpllbffflööööö bbbbbb tungan surrar och känns som en gammel lax eller nåt. Så fort jag försöker prata surrar hela käften. Surreal! "Gör det ont?" Nä, ja fänner inte ett fit. Det läbbiaste ä att ja inte har nån fänfäl i läppana å kungan.
Ja. Jag har tandsten here, there and everywhere. Fast inte nu längre, nu har jag bara tandsten her and there eftersom hon inte hann klart eftersom jag är så besvärlig och är som en fiolsträng så hon inte kan jobba särdeles snabbt. Så jag får komma tillbaka på måndag.
"Men nu har du kommit upp över gränsen där man får hälften betalt av försäkringskassan! Vad bra, då blir det inte så dyrt för dig!" Nä just det. Jag har ju bara betalat TRETUSEN SPÄNN än så länge. Två nya cyklar. En månadshyra i nya lägan.
Och sen kommer det någon in genom dörren och säger "HEJSAN HEJSAN" och det är Ingvar Oldsberg. Varför hälsar han på mig? Kanske blir så när man är kändis?
onsdag, oktober 01, 2008
Nu måste jag köra ner näsan i industrialismen igen
Jag skulle så väldans mycket hellre just ikväll sitta och slöglo på korkade tv-program istället för att försöka strukturera upp vad, varför och hur jag ska göra på min första lektion på ett år. Som är 2,5 timma lång.
Jag vill vara leeeeeeediiiiiig och göra ingenting. Imorrn kväll, då jäklar ska det ledas.
Jag vill vara leeeeeeediiiiiig och göra ingenting. Imorrn kväll, då jäklar ska det ledas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
