Avsked?

Mamma ringer innan kl nio på morgonen för att meddela att jag inte behöver leta upp kvittot hon ringde och efterfrågade igår. Tur att jag redan var vaken. Kl fem på eftermiddagen ringer hon igen. Lite olikt mor att ringa två gånger på en dag, det måste vara något viktigt.

Och det är det.

Hon berättar att den lilla tanten är jättedålig och ligger på sjukhus. Kanske för att möta döden. Men man vet ju aldrig, folk kan ju repa sig enormt mot alla odds.

Ja... jo... Och jag tänker att jag hoppas innerligt att hon klarar sig, för jag vill ju ha henne kvar. Hon är en av de sista länkarna till pappa. Den sista i livet som minns min farfar som dog när min pappa bara var 16 år. En av de sista i livet som minns hur det var när pappa dog.

Och sen tänker jag att det väl egentligen är jävligt egoistiskt att vilja ha en människa kvar bara för sin egen skull? Sen bouppteckningen har jag träffat henne två gånger. Den var för över ett år sedan. Och varje besök blir inte mycket mer än en timme. Hon orkar inte mer. Hon är mätt på livet.

Ska man hoppas att hon klarar sig då?

---