En auditiondag senare...

Det var så otroligt länge sedan jag var på audition. Sist jag gjorde något liknande var för en reklamfilm för Telia. Men då var vi en hel grupp, min egen lilla clowngrupp, som kände varandra sen innan. Och det var bara vi och en regissör och en filmkamera. Och vi fick jobbet, lätt som en plätt. Men det visste vi i princip innan vi gjorde provfilmningen. Eller i alla fall jag visste.

Idag var det nummerordning. Massa folk. Massa folk man kände igen, ännu fler man kände. Upprop. Nervösa människor som mår dåligt och kissar var femte minut. Och plötsligt kastades jag fem år tillbaka i tiden, den tid då jag sökte scenskolor, teaterjobb, you name it.

För några år sedan bestämde jag mig för att skaffa mig en karriär till, förutom den inom teatervärlden. Så jag började plugga på universitetet, vilket jag gör fortfarande. Och vips var man intressant. De senaste årens teateruppdrag har aldrig varit jobb jag sökt. Det har varit människor som ringt upp mig för att de hört ryktesvägen att jag kan ditten och datten. Teatern har gått från något akut livsviktigt till att bli mitt sjukt roliga extraknäck. Men så fick jag ju ett ryck och fick för mig att jag skulle ha det häringa jobbet. Vilket inkluderar audition.

Och jag mår så dåligt. Inte personligen, över min egen prestation. Jag är grym, jag kommer få jobb. Det känner jag i hela kroppen. Men för alla andra. Alla otroligt talangfulla människor, som mår så dåligt. De som inte kunde äta innan de gick dit. De som gör allt för att sticka ut och bli synliga, men samtidigt vill verka avslappnade och coola. De som inte litar till sin egen förmåga utan bara klankar ner på det de gjorde fel istället för att vara glada för det de gjorde rätt.

Så fort jag kom innanför dörren här hemma började jag storböla. Inte för min egen skull. För som sagt, jag är grym, jag kommer få jobb. Och om jag mot förmodan inte får det så dör jag inte. Det finns så många andra roliga jobb här i världen. Men för de andra. Det kändes precis som om jag var en kruttorr tvättsvamp som fått ligga i blöt ett dygn. Jag hade sugit åt mig alla andras känslostormar. Och de ville ut. De vill fortfarande ut.

Samtidigt är jag så jävlainihelvetes glad för hur långt jag har kommit rent personligt. Efter jag gick ut från sångprovet frågade vännerna hur det gick. "Bra som fan!" säger jag, überstolt. En stund senare kom jag på att jag ju faktiskt glömde en hel textrad. Men vad spelar en textrad för roll? Hade det varit Ozzy à la 1999 hade jag slagit mig själv röd och blå och bara fokuserat på att jag missade en textrad. Nu minns jag bara hur jag nailade juryn när jag helt oförberett fick vråla loss med Vargsången.

För att citera tv-producenten i Grotesco: "Ja e fan bässst".

---