Nä nu håller det inte längre.
Jag kan aldrig mer lyssna på Anthony and the Johnsons "I am a bird now". Världens kanske bästa skiva. Men ajjjjjjj vad ont den gör i hjärtat! Jag förstår inte!
Det är som att Anthony sätter ett stenhårt finger på varenda ond punkt i själen. Plockar ut onda punkten, lägger en varm filt om och vaggar. Precis så känns det. Börjar tänka sorgliga, nostalgiska tankar. Saker som inte plågar mig så mycket i det vardagliga livet. Men med Anthony som soundtrack blir det otroligt plågsamt. Och vackert samtidigt.
Vanliga dagar går jag omkring och saknar transvestiterna lite då och då, tänker att nä fan, nu har jag inte pratat med dem på över ett år, jag MÅSTE ringa. Och så gör jag inte det. Men med Anthony som soundtrack tänker jag att min fasta punkt i tillvaron har flyttat jättelångt bort och inte finns längre. Min rot är borta. Min tillflyktsort. Och jag börjar storböla. Så ont gör det inte vanligtvis. Vanligtvis är det mest lite tråkigt och tomt, men jag har ju andra vänner. (Även om jag på ett mirakulöst sätt har lyckats (mot mina intentioner) att krympa den kretsen avsevärt senaste halvåret.)
Anthony rotar dessutom fram de sorger man verkligen försökt begrava, sudda ut ur medvetandet. Som sorgen efter pappa som dog när jag var fyra månader. Sorgen som går bredvid mig dagligen, men som nuförtiden har fått en allt mindre plats i tillvaron. Men med Anthony i lurarna är det verkligen stackars mig. Som aldrig fick lära känna honom.
Förutom sorg och nostalgi rotar Anthony fram den oerhörda empatin. Plötsligt mår jag till exempel fruktansvärt dåligt över alla ensamma gamla människor som sitter i ensamma lägenheter eller i opersonliga vårdhemsrum och väntar på att få dö. Och plötsligt har jag förlorat mig i sorgliga tankar, och en timme har gått.
Som nu. När jag inte alls har tid att sitta här, för om två timmar ska jag på audition och innan dess måste jag hinna repa, käka, packa väskan och göra mig oemotståndlig. Men Anthony har den inverkan på mig. Hela kroppen fryser till, fastnar i en position, och plötsligt är jag bara tankar.
Så nu stänger jag av. Med risk för återfall. För det är ju så jävlarsinihelvete bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Lycka till ådditjonnen! Han skulle varit stolt över dig, you know. Inte för att jag lärde känna honom så värst heller, men jag är rätt säker på det ändå.
I love you, little sis. Jag vet att jag är värdelös på att säga sånt, men på engelska går det. Och det betyder ju samma sak.
Stor kram från stor bror
Jag är också kass på sånt älskade bror. Engelska is da shit. Fänks får mejking me krajing alldeles innan jag ska gå på ådischen. Fast den här gången var det inte Anthonys fel. Det var Emmy Lou Harris. Och ditt. :O)
Det lät underbart .. den ska jag lyssna på.
Skicka en kommentar