Varför blir jag så trött? Hjärnan rusar runt som en skållad iller och jag orkar inte säga hejdå ordentligt till någon, och när det kommer ännu fler man känner orkar jag inte stanna kvar. För jag känner ju för faen nästan alla som är där. Har man jobbat på Liseberg så känner man ju folk från vartenda avgångsår, från då jag själv slutade på skolan tills jag slutade på Liseberg.
Heeej! Och vad gör du, och vad gör jag, och titta på mina kort och titta på dina kort och nu tittar vi på film och lyssna på den här göbben. Fast du får betala kaffet själv. Och maten. Och fikat. Och om du vill gå och se en elevföreställning av de som går där nu... så får du betala 40 spänn. Tough shit. Där förlorade de tio pers i publiken. I det fina inledningstalet nuvarande rektor (dåvarande tokig lärare) håller så säger han "tack för att ni har hjälpt till att bygga upp teaterlinjen". Och det har vi ju. Det var till exempel jag själv som föreslog att det skulle vara faddrar med på ansökningsdagarna, något som numera är standard. Om de inte ändrat det igen. Och så kan de inte ens bju på en köpp kaffi.
Men ändå. Fan va gött det var att se er vänner! Vad långhåriga ni har blivit! Och vad korthåriga ni har blivit! Och gråhåriga! Och ihop med varandra och skaffat barn!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar