Det är inte bara att skärpa sig

Kollar på ett program där sjukligt feta människor berättar om sitt matmissbruk, och undrar hur folk inte kan förstå att övervikt är ett missbruk? Så ofta får man höra kommentaren "men det är ju bara att sluta äta", men när Lisa Sellers berättar om hur hon tänker när hon äter, hur skyldig hon känner sig efteråt, att hon precis innan hon somnar trycker i sig över tusen kcalorier, hon äter trots att hennes son mår dåligt av att se henne, hur kan man då inte se likheten med missbruk av droger, alkohol, träning eller sex? Lisa Sellers äter så mycket att hon går upp ett kilo om dagen, men kan inte sluta.

Dagens mediautbud dräller av program där man ska älska sig själv precis som man är och andra program där Anna Skipper i polisoutfit smiskar överviktiga och säger "skärpning", och de skärper sig och tappar vikt. Frågan är ju om de lyckas hålla vikten efter programmet är slut. Det tar lång tid att skaffa sig ett negativt beteendemönster, och det tar förmodligen lika lång tid att förändra det. Det är inte bara att "skärpa sig", möjligen om man bara dragit på sig några extrakilo, men drar man runt på säg 30 kg för mycket räcker det inte med åtta veckor på konstiga juicer och raska promenader. Man måste ändra hela sitt tänkesätt, sitt beteendemönster och lära sig undvika fallgroparna som gör att man trillar tillbaka.

Varför blir jag så berörd? Varför slukar jag alla program som handlar om övervikt, undervikt och liknande? Kanske för att jag ändå känner igen vissa tankemönster som Lisa Sellers beskriver, och majoriteten av mina vänner beskriver exakt samma mönster hos sig själva, normalviktiga som överviktiga. Vi har så otroligt lätt för att få tag på mat idag. Vi kan sunka i soffan hela dagen, och om vi orkar så finns 7 eleven runt hörnet fullt med kcalorier som skänker njutning och tillfredsställelse, en quickfix som kickar igång endorfinerna som man kanske egentligen skulle fått genom att först döda djuret man ska äta upp eller genom att leta upp maten man ska äta.

Människorna i programmet är som sagt sjukligt överviktiga. Men vi som bara släpar omkring på lite extrahull? Vad är vi? Smygtjocka? Festätare? Eller är gränsen mellan oss och Lisa Sellers fin som en tråd? När trillar man över från sugen/bakissvullande/fika varje dag till sjukligt överätande? Hur går det till? Jag är fascinerad. Och hoppas att jag själv aldrig trillar över gränsen.

---