Jag föddes med asfalt i blodet

Direkt efter avslutad barnpassning tar jag bilen till öns Mecka, Göksäter aka Lilla Ullared. Letar billigt tyg och glödlampor till Retro Deluxe. På vägen passerar jag barndomens centrala punkt; tappen.

Tappen bestod när jag var liten endast av en liten skrubb där vindrutetorkare och k-sprit trängdes med godis och kondomer. Men ändå var detta en knytpunkt, för på min del av öa fanns inte så mycket. En kyrka, ett församlingshem, en lanthandel med gammaldags kassaapparat och snurrskiva för varor, en annan tapp som även sålde cyklar, en bilverkstad och Göksäter. Göksäter bestod då jag var liten av en lanthandel där nästan allt köptes över disk ("en påse socker tack") (hjälp, är jag antik??!!) och ett litet hus bredvid där man sålde tyg och fula basplagg.

Men tappen var ändå stället där det hände saker. Där stod vi och hängde efter kyrkans körövning på måndagar, alla tuggandes på varsitt bugg eller jenka. På tappen kunde man även så småningom hyra film, och nuförtiden har tappen växt till en preem-mack med rullande korvar (tror jag?), livsmedel och you name it. Och det spelar ingen roll när man kommer dit, det är alltid nån jävel man känner igen eller som känner igen en själv. På tappen är man aldrig anonym.

Men märkligt är att när jag passerar tappen så rusar det till lite i kroppen, och jag undrar varför, men inser snart att det är stadsbon i mig som vrålar, och som vrålat sen jag var barn. HURRA! FOLK! RÖRELSE! LIV!

Jag har nog alltid varit en stadsbo inser jag, även om jag i 12 års tid trampade runt i den lantliga lervällingen.

Passerar tappen och styr in på Göken. Och springer på Madde, en av mitt forna tjejgäng.

På Göken är man inte heller anonym. Nånsin.

---