Det däringa med jazz...

Det känns som om varje människa nån gång hamnar där.

I jazzperioden.

Ta min far till exempel. Han ägnade sina unga dagar åt att rocka Västkusten runt med sitt lilla rockband (som sjöng fantastisk stämsång till rock 'n roll enligt... ööö... Kungälvsposten?) The Midgets. (Kungälvsposten frågar var namnet kommer ifrån, och slutsatsen är att ett band ska heta nåt med "the" innan.) Men så blev han vuxen, och jazzskivorna började vandra in i samlingen.

Detta var ju dock under en tid när jazzen fortfarande var ganska het på gränsen till mainstream. Tror jag. Jag är ingen expert på jazzens historia och ämnar inte bli det heller, hur mycket än vissa herrar försöker pådyvla mig diverse jazzkunskaper. *pik*

Hur som helst så känns det som om varje människa har sin jazzperiod. Själv har jag väl alltid haft en eller fem jazzskivor i samlingen, men det var inte förrän jag började dansa i den fantastiska föreningen (sekten) West coast jitterbuggs som jazzOzzyn hoppade fram ordentligt. Speciellt sen jag började dj'a i dito förening (sekt). Nu måste jag verkligen LYSSNA på musiken jag ska spela. Kan inte bara slö-sätta på samtidigt som jag städar, för då får jag inte känslan av hur den är att dansa till. Jag måste LYSSNA.

Det finns en enda sak jag kan göra samtidigt som jag lyssnar på jazz i dj-syfte. Lägga patiens. Just nu testar jag till exempel att blogga samtidigt som jag lyssnar, men inser att jag inte har en aning om hur de senaste två låtarna svänger trots att jag lyssnat på dem.

Så nu måste jag lägga lite patiens igen.

---